av LARS MELIN
Ordet älska är både en fackterm, ett semantiskt kaos och ett modeord. Kärlek är ett besvärligt ord. Vi saknar verbet kärleka (typ hat/hata) och får hanka oss fram med älska som i sin tur saknar substantivet älsk (typ hata/hat). Dessutom har vi kortformen kär trots att adjektiv normalt bildas med suffix, till exempel hat-isk. Men detta morfologiska trassel, så kallad komplementär avledning, är ingenting mot de semantiska problemen.
Det finns bland annat en klyfta mellan det teologiska fackordet och allmänspråkets ord. Många kanske ryggar till: hur kan ett så varmt ord som älska/kärlek vara ett kallt fackord? Men så måste det vara. Det finns flera ofta citerade grundbultar i kristen tro som dessa:
Ett imperativ: Du ska älska din nästa som dig själv!
Ett statement: Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son.
Ett resonemang: Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Ett sakramentalt löfte: att älska i nöd och lust.
Orden betyder något, och de har betytt samma sak i två millennier. Orden/begreppen är viktiga byggstenar i kristen tro, och betydelserna ligger fast till skillnad från de mer undflyende vardagsorden. Alla som förklarar heliga texter för lekmän har naturligtvis en magkänsla som säger att allmänordet älska betyder något delvis annat än fackordet. Men även om de har en tung teologisk referensram, så finns det anledning att påminna om hur starka de rörelser är som påverkar allmänordet och om i vilken riktning betydelseutvecklingen går.
Utgångspunkten måste bli den semantikens grundlag som säger att ett allmänord alltid betyder vad det för tillfället är avsett att betyda. Det är med andra ord meningslöst att sätta upp ett pekfinger och hävda att ordet egentligen betyder något annat. Det är lika meningslöst som att säga att mitt hus är värt mer än vad någon vill betala för det.
Betydelse är förhandling
Allmänspråkets betydelser och värdeladdningar ligger alltså alltid ute på marknaden. Vi lingvister kallar det för förhandlingar, och en stor del av våra vardagliga samtal är just förhandlingar.
Älska kan alltså stiga i värde som i svar 1 och minska som i svar 2.
Fråga: Du Romeo, säg, älskar du Julia?
Svar 1: Ja, jag skulle kunna gå i döden för henne.
Svar 2: Visst, helgrym tjej, i alla fall för att vara en Capulet.
Vi kan också tänja på betydelsen (det är också en sorts kärlek) eller inskränka den (men inte riktig kärlek), och vi kan använda orden i olika sammanhang: poetiska/vardagliga/vulgära. Man kan till och med anmäla avvikande uppfattning (Kärlek? Lågaffektiv acceptans, om du frågar mig). Många sådana samtal får ackumulativ effekt. Att det sker glidningar i ords betydelse och värdering är alltså regel och inte undantag, men det är oftast en utdragen process.
En annan av semantikens grundlagar är att de flesta ord har både denotation (den rena betydelsen) och konnotation (de värderingar, associationer etcetera som de flesta ord bär med sig). Konnotationerna kan vara individuella, men de är ofta gemensamma för grupper eller, oftast, för hela språkgemenskapen. Vissa ord har starkare konnotationer än denotationer. Exempelvis kan få svenskar i dag ens nödtorftigt förklara vad fascism är (denotationen), men de vet att de avskyr det (konnotationen). Sådana ord brukar ofta kallas Stora Ord, och älska/kärlek har länge legat i den riktningen, det vill säga man gillar det utan att ägna många tankar åt betydelsen.
Förhandlingarna påverkar normalt både denotation och konnotation.
Stigande frekvens
Det tydligaste tecknet på att älska/kärlek är ord i stark utveckling är ordens frekvensökning. Både älska och kärlek är ganska vanliga ord. Det är bara cirka tusen ord som är vanligare. En hög frekvens brukar verka bromsande (men absolut inte hindrande) mot stora kast i betydelse- och frekvensutvecklingen. Men i detta fall har det gått fort.
Under de senaste 60 åren har vi haft tillgång till språkstatistik (www.spraakbanken.gu.se), framför allt i form av hela årgångar digitaliserad och sökbar dagstidningstext på minst 1 miljon löpord, ofta upp till 20 miljoner. I Språkbanken kan vi därför följa frekvensen för enskilda ord och se fenomen som att älska (inkl. böjningsformer) från 1987 till 2013 blivit dubbelt så vanligt (medan kärlek minskat något). Se Tabell 1. En sådan drastisk frekvensförskjutning tyder på en stark rörelse i språket.
Ett ord kan öka i frekvens av flera orsaker, främst
- därför att det som ordet betecknar har blivit vanligare eller viktigare, typ pandemi,
- därför att ordet fått flera distinkt olika betydelser, typ ikon,
- därför att ordet används bredare, till exempel lyfta gäller inte längre bara tunga saker utan också abstrakta ord som exempel och frågor, eller
- därför att vi har en ren moderörelse, exempelvis har ta höjd för har blivit vanligare samtidigt som synonyma fraser, till exempel ha framförhållning, vara proaktiv, med flera, blivit ovanligare.
Älska hör till grupp 3. I evangelierna är älska också högfrekvent (se tabell 1), men där gäller orsak 1: kärlek är ett huvudtema i texterna.
Dessa förändringar gäller över tid i jämförbara texttyper, här dagstidningar. Är man nyfiken på stilnivåer kan man se att skillnaderna är ännu större mellan övervägande informella bloggar och mer formell dagstidningstext. Älska är nästan sex gånger vanligare i bloggar än i tidningstext medan kärlek ökat med ”måttliga” 25 procent. Åtminstone älska är alltså inne i en inflationsprocess, och en sådan minskar både betydelseprecision och värdeladdning. Man kan jämföra med våra vanligaste svordomar som under samma period ökat mer än 1 200 procent i skrift och därför är väsentligt mindre anstötliga i dag eller med ett modeord som kränka som nu används allt flitigare (ökning med 300 procent sedan 1987) i allt diffusare betydelser och därför tappar i både emotiv styrka och betydelseprecision.
Så här långt – utan att vi ens har berört ordens betydelser – kan vi konstatera något viktigt: under cirka en generation har älska blivit ett vardagligt ord med våldsamt ökad användning och minskad styrka.
Fyra nycklar till betydelse
Vill man gå längre finns det flera teorier och modeller för analys av betydelse, och vi ska se närmare på några dem. Värderingar är svårare att beskriva, men de kan i stället mätas med olika psykolingvistiska metoder, allt från skattningsskalor till mätning av hjärnaktivitet.
- Särdragsanalys
Den traditionella semantiska metoden är semantisk särdragsanalys, en metod som numera råkat i vanrykte på grund av sin fyrkantighet. Metoden innebär att man bryter ner ett ords betydelse i ett antal villkor för att betydelsen ska gälla och redovisar resultatet i en binär matris. Men fyrkantighet kan vara en fördel ibland. Vi kan till exempel jämföra de två älskabetydelser som anges i betydelseordboken Svensk ordbok (2009)
- Känna kärlek för viss person, speciellt utan inslag av erotik.
- Ha könsumgänge med någon; mest i form av samlag; även ömsesidigt.
Särdragsmatriser är pedagogiskt överblickbara, men de är statiska och ger ingen möjlighet att följa hur de språkliga förhandlingarna avlöper.
- Syntaktiska restriktioner
Särdragsanalysen kan med fördel kombineras med en korpusanalys i syfte att se orden i kontext; för ett verb som älska är det viktigaste att studera subjekts- och objektspreferenser. Detta är möjligt i Språkbanken, där det finns över 100 sökbara korpora, så kallade konkordanser, bland annat hela dagstidningsårgångar och slumpvis utvalda bloggar. En komplett analys av detta slag kräver både tid och datorkraft. Jag har nöjt mig med att göra omfattande manuella stickprov på både informella bloggtexter och något formellare tidningstext, båda cirka sju år gamla (den senaste av de tillgängliga dagstidningskorpusarna) och omfattande cirka 16 miljoner löpord, för att undersöka sammanhanget, främst objekten, det vill säga vad man älskar. I Tabell 2 redovisas resultatet i procent:
Älska i Svensk ordboks betydelse 2 ”ha samlag” är alltså så sällsynt att jag inte hittat något exempel, och älska i parrelation är en försumbart liten kategori i förhållande till andra mänskliga relationer som i sin tur är liten i förhållande till den dominerande kategorin: icke-mänskliga objekt.
Kärlek ger mindre tydliga resultat eftersom den helt dominerande kategorin är en ospecificerad positiv känsla av typen ”vi fick tillbaka styrka och kärlek”; ”baka med kärlek”. I övrigt står sig trenden från älska: det är färre parrelaterade än andra interpersonella ”kärleksrelationer”.
Alltså är den elva år gamla Svensk ordbok delvis passé: Älska/kärlek begränsas inte längre till person. Och när betydelsen avpersonaliseras och avsexualiseras finns bara känslan kvar i ordets betydelsekärna. Den utvecklingen har dock fångats upp av den något yngre upplagan av SAOL (2015) där älska definieras: ”hysa kärlek till; vara mycket förtjust i: ”Jag älskar dig”, viskade hon; han älskar apelsiner”.
Denna numera dominerande ”förtjusning” är dock inte någon novation. Till och med i evangelierna kan man hitta enstaka formuleringar som ”älskar att sitta främst i synagogan” (Luk 16). För kärlek har ordböckerna inte noterat någon sådan utveckling fastän den är påtaglig vid till och med ett ytligt korpusstudium.
Man brukar tala om att olika verb har olika selektionsregler. Verbet dricka kräver en vätska som objekt, övertala kräver ett mänskligt objekt, och döda kräver ett levande objekt. Eftersom språk är långtifrån statiska kan selektionsreglerna förskjutas eller till och med ändras; i dag kan till exempel hedra ta icke mänskliga objekt, typ hedra ett avtal. Älska har alltså fått en ny selektionsregel, och den är frekventare än den gamla.
Subjektet är ännu viktigare än objektet. För en lingvist är subjekt bara en rent formell kategori: ett ord/en ordgrupp som balanserar predikatsfrasen. Betydelsen påverkas i stället av vilken semantisk roll subjektet brukar ta. Olika verb har olika rollpreferenser.
Den aktivt handlande rollen (agenten): Romeo dejtar Julia.
Den passivt upplevande rollen (upplevaren): Romeo drömmer om Julia.
Den passivt orsakande rollen (upphovet): Romeo attraherar Julia.
Den drabbade rollen (patienten): Romeo dör.
Och finns patientrollen ”den drabbade”, så finns förstås också recipienten, ”den gynnade”. Den rollen är högintressant i detta sammanhang. I diktning (och dit hör i hög grad schlagertexter och poplyrics med stor genomslagskraft) är älska ett mentalt tillstånd; det är den ”eld som plågar och förnöjer” skalden, eller den ”love bug” som infekterat refrängsångerskan. Detta rollskifte präglar också Svensk ordboks första definition: ”känna kärlek …”. Det är antingen den upplevande eller den gynnade, men definitivt inte den handlande rollen. Svensk ordboks definition förefaller svara väl mot korpusmaterialet.
Det är på denna punkt som allmänordet älska avviker tydligast från facktermen. Bibelns älska styrs normalt av val och vilja, allmänordet oftast av känsla. Ett av många exempel är ”Mitt bud är detta: älska varandra …” (Joh 15), det vill säga ett bud som kan accepteras eller avvisas. Detta bibliska älska skulle på vardagssvenska bli ungefär ”visa kärlek”. Jag har i evangelietexterna inte funnit något exempel på entydigt upplevar-subjekt.
- Prototypisk betydelse
Den semantiska teori som har högst förklaringsvärde, samtidigt som den är svårkvantifierad, handlar om själva betydelsekärnan, den prototypiska betydelsen. Höns, pingviner och emuer är alla fåglar därför att de har vissa gemensamma särdrag (t. ex. näbb och vingar), men det är sparvar och trastar som har flest fågelsärdrag och i lagom doser. De befinner sig mitt i fågelbegreppet; de är prototypiska fåglar. De andra är fåglar, ok, men ute i den prototypiska periferin. Det är också sparvar och trastar vi först kommer att tänka på om vi ser ordet fågel. Frågan är vad som ligger i mitten av alla älska-betydelser eller vad som har flest särdrag gemensamma med alla andra kärleksanvändningar. Frågan är viktig, ja egentligen den allra viktigaste semantiska frågan. Men i ett läge då ordet blir frekventare och får allt tunnare betydelse, det vill säga allt fler alternativa särdrag, är den inte så lätt att svara på. För min generation är ”Romeo och Julia älskar varandra” mer prototypiskt än ”jag älskar salami med gröna oliver”, men korpusdata talar för att mina positioner redan förhandlats bort i den allmänna språkutvecklingen. Det vanligaste älska har sakobjekt och det prototypiska kärlek är relationsoberoende, och det vanligaste tenderar att bli mest prototypiskt.
- Relation till närsynonymer
Ett sista teoretiskt försök blir att se relationen till närsynonymer. Sådana relationer kan illustreras med ett så kallade semantiska nätverk. Fig 1 visar en typ av nätverk (det finns flera) i form av en kompass. Närsynonymerna kan fördelas längs (åtminstone) fyra axlar (väderstreck):
Väst–öst: från negativ till positiv laddning
Nordväst–sydöst: ålderdomlig respektive modern
Nord–syd: högtidligt (formellt) respektive vardagligt (informellt)
Sydväst–nordöst: stigande intensitet
Ett försök att skapa en traditionell kompass för närsynonymer till älska.
Här föreslås gilla som centralt och neutralt ord, alltså defaultordet. Ett alternativ kunde vara vara förtjust i. Traditionellt ligger älska/kärlek östligt, men ordet får inte någon plats på axlarna för modernitet och formalitet – än så länge. Men utvecklingen går åt det hållet eftersom frekvensökningen inflaterar värderingen, och älska kan bli ett centralt defaultord.
Älska/kärlek har en historia av stark positiv känsla. Troligen är det egenskapen ”positiv intensitet” som varit avgörande för ordet starka frekvensökning. Detta ligger i linje med att emotivisering är en av de fem starkaste megatrenderna i svenska språkets utveckling under efterkrigstiden (vid sidan av 1) globalare, 2) visuellare, 3) kortare och 4) maskinellare). De flesta emotiva ord har gjort kometkarriär under slutet av 1900-talet. Exempelvis har ord som bra, usel, hatar, hurra, usch, grattis och fy alla en frekvensökning på mellan 200 och 500 procent.
Kärlek i vår tid
Problemet med älska/kärlek är således inte att orden är flertydiga (som i Svensk ordboks definitioner). Nästan alla allmänord har flera betydelser, och paradexemplet är lilla så som kan tillhöra åtta olika ordklasser. Problemet är i stället att en normalt sävlig språkutveckling i detta fall går i högt tempo: frekvens ökar, selektionsregler vidgas, subjektsroller utökas och stilvärde förskjuts. Ur de semantiska dimmorna framträder ett par huvudtrender som sammanfattas i Fig 2:
Även om en bild säger mer än tusen ord kanske det ändå behövs några förklarande ord.
- Ordet får en avsevärt starkare frekvensökning i informella texter än i formella, vilket gör att det får en mer vardaglig och mindre högtidlig stilnivå. Därtill kommer att orden övergår från person- till sakobjekt.
- Om ett ord stiger i frekvens blir det oftast allt mindre väldefinierat. Jämför med facktermer av typen deprimerad och frustrerad som blivit vanliga i allmänspråket och därför tappat sin kliniska precision. Därtill kommer att verbets objekt diversifieras alltmer; här finns allt mellan att älska sitt fosterland och att älska salami.
- Inflationsprocessen orsakade ordets positiva konnotationer och dess intensitet (se Fig 1) och utvecklingen går från en väl sammanhållen betydelsekärna till något allt diffusare. Den intensitet och de positiva konnotationerna som varit bränsle i frekvensökningen avtar ju längre processen pågår. Inflation innebär ju definitionsmässigt värdeminskning.
Inflationstendensen styrks också av att personrelaterad kärlek kräver alltmer förstärkningar av typen outsägligt, härifrån till månen etcetera. Ett ensamt älska räcker inte till för en stark känsla.
Detta förtunnade kärleksbegrepp svarar dåligt mot den kristna kärleken; det svarar bättre mot McDonald’s slogan I’m lovin it. Och nu vet vi varför.
Denna krock mellan fack- och allmänord har inträffat förr, till exempel för ordet/termen synd, och den normala reaktionen brukar bli: ”Oj då, ordet är förbrukat. Vi måste skapa ett nytt och bättre.” Det brukar inte fungera. Rätt åtgärd är att delta i förhandlingen, det vill säga att låta sammanhanget precisera den avsedda betydelsen.
Lars Melin är docent i svenska vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 1/2021, s. 32–37.