av CLEMENS CAVALLIN
Det kommer stunder i allas liv då man ställs inför ett avgörande val. Vi måste då bestämma oss om det är förnuftigt att ta steget ut i det okända eller inte. Målet är lockande och vinsten uppenbar, men riskerna samtidigt påtagliga. Att du, som de flesta andra i en sådan situation, tvekar är förståeligt. Om du säger ja kommer livet oåterkalleligt att se annorlunda ut. Du kan därför med gott samvete säga nej och fortsätta med det invanda och trygga. Men vardagen kommer samtidigt skuggas av en känsla av vad som kunde ha varit.
Det var det valet som hoben Bilbo Baggins stod inför när trollkarlen Gandalf kom på besök i Fylke. Och som vi alla vet beslutade sig Bilbo, visserligen efter någon vånda, att ge sig ut på jakt efter drakskatten.
Även för forskare och lärare med förutsägbara och förhållandevis trygga arbetsliv på Sveriges universitet kommer sådana stunder. En forskare sliter under flera år med en avhandling om något obskyrt tema av föga intresse för de flesta. Efter disputation och några år med tidsbegränsade anställningar, erövrar forskaren till slut en fast tjänst. Nu handlar det om att bli expert inom ett välavgränsat fält: åka på konferenser, knyta kontakter, producera publikationer, undervisa måttligt intresserade studenter och inte somna på tråkiga möten. CV:t växer; karriären stiger sakta men stadigt genom de fastlagda akademiska graderna. Men så en dag kommer en knackning på dörren, en inbjudan till något vid sidan av den inmutade expertisen, en färd in i något okänt, fast samtidigt fascinerande. Att då säga ja är att rubba den akademiska banans rätlinjighet, ett vågstycke som kan öppna för nya möjligheter, men också splittra en karriär som såg så lovande ut. Kanske går den vindlande vägen delvis utanför akademins monotona korridorer, rymliga aulor och välklippta gräsmattor.
För mig kom en sådan inbjudan för femton år sedan när jag läste den kanadensiske författaren och konstnären Michael D. O’Briens roman Fader Elia: en apokalyps (publicerad 1997 på engelska och på svenska 2008). Något fascinerade mig i O’Briens konstnärliga vision som så tydligt avvek från den accepterade huvudfåran. Det fanns en sällsam ton i denna 1990-tals kristna kritik av det moderna samhället. Jag skrev därför en artikel om boken men kunde inte låta bli att fundera över drivkraften bakom en sådan apokalyptisk fantasi. Det fanns onekligen en författare bakom berättelsen. Och jag visste att han tillhörde mina föräldrars generation, som föddes på 1940-talet och var unga på 1960-talet. Men vem var han och vad var hans historia?
Tills dess hade min forskning först fokuserat flera tusen år gamla texter på sanskrit om offer, och därefter hade jag ägnat min energi åt teorier om ritualer. Att intressera mig för en nutida engelskspråkig författare var att ge mig in på ett helt nytt område. Som Bilbo tog jag, efter en stund, mod till mig och kontaktade O’Brien. Min tanke var, att varför skulle inte jag passa på och samtala med honom medan han fortfarande var vid liv? De flesta författare är naturligt nog avlidna och kvar finns endast brev, fotografier och andra spår av ett liv. En forskare kan utöva sin expertis på ett mer ohejdat sätt (till och med briljera) när en författargärning är avslutad. Inga nya romaner, essäer eller uttalanden kommer ut (om de inte legat dolda i ett hemligt arkiv) och omkullkastar teorier och djuplodande analyser. Att som jag gjorde skicka en epost till författaren och undra om vi kunde samtala om hans arbete var att bryta denna distans. Jag tog steget från text till person. Medan en text har svårt att värja sig mot forskarens analytiska skalpell är mötet med den skapande personen transformativt: en dialog påbörjas som förändrar båda parter. Det är därmed inte utan sina risker.
O’Brien svarade vänligt på min epost och bjöd in mig till sitt trähus långt ute på den kanadensiska landsbygden omgivet av i det närmaste oändliga skogar och vindlande sjöar. Ett år senare landade jag därför på flygplatsen i Ottawa. O’Brien stod och väntade på mig med en liten dalahäst i ena handen som ett slags kännetecken och välkomnande gest. Han hade onekligen ett drag av Gandalf över sig; han var lång med kort, lockigt vitt hår och skägg, och han hade en djup, eftertänksam röst.
Vi satte oss i hans bil, eller rättare sagt hans sons bil, och vi föll genast in i en konversation om konst, Gud, kyrkan och skrivande. Färden varade i nästan tre timmar; och bilen, som hade sett sina bästa år, höll lyckligtvis hela vägen. En liten röd boll som hörde till växelspaken trillade dock med jämna mellanrum ner på golvet. När vi stannade för en kaffe var vi tvungna att leta efter den, eftersom annars gick det inte att lägga i backen.
Väl framme vid hans hus fortsatte vårt samtal vid en stor flammande brasa, medan natten utanför lade sig över det kyliga novemberlandskapet, vars otaliga lövträd precis hade lämnat den mest spektakulära färgprakten bakom sig. På samma sätt som bilen var O’Briens hem enkelt, på gränsen till fattigt, då inget var skinande nytt utan gammalt och väderbitet. Samtidigt fanns det en kultiverad värme som förmedlades av rader av bokhyllor, färgstarka målningar och en stor svart vedspis i köket. Jag såg att O’Briens fru, Sheila, lade in frukter och torkade örter, men hon var inte hemma. Vi var därmed själva i huset hela helgen som O’Brien osjälviskt hade satt av till vårt samtal. Det var tydligt att även om romanen Fader Elia hade blivit en bestseller så levde Michael och Sheila ett mycket enkelt liv med fokus på det jordnära, kreativt arbete och bön.
Mitt äventyr började alltså med att jag läste en bok men fortsatte med ett samtal av den sort som man inte har många gånger under sitt liv. Vår tid är för det mesta uppbruten i små brottstycken, i fragment som vägs, utvärderas och lappas ihop till projekt. Här fick jag i stället möjligheten att träda in i en annan persons kreativa och personliga värld under några dagar utan artificiella avbrott. O’Brien har medvetet skärmat av mycket av teknologins intrång i vardagen, även om han alltså använder epost och skriver på en dator. Men han har försökt, gång på gång, med olika åtgärder (mer eller mindre framgångsrikt) att begränsa detta, för att få tid för sitt kreativa arbete, familjen och ett innerligt religiöst liv. Att lugn och ro är lättare för honom att uppnå på 2000-talet, än när han och Sheila hade små barn säger sig självt, men då var situationen också mycket annorlunda jämfört med våra nuvarande syntetiska online-liv.
Förutom författare är O’Brien också bildkonstnär, men han har aldrig gått på något universitet eller konstskola. Han är på det sättet självlärd. Eller, rättare sagt, han valde efter en första framgångsrik konstutställning i Ottawa redan som 20-åring att dra sig tillbaka till en liten by i Klippiga Bergen som sträcker sig från USA in i British Columbia, obekymrad av nationella gränser. Där arbetade O’Brien inom ett lekmannapostolat, men sedan han 1976 återupptog sitt konstnärskap, har han med Sheilas stöd prioriterat en kristen kreativ verksamhet. Denna kompromisslöshet har fortsatt att prägla hans livsval och gång på gång fört honom utanför de upptrampade stigarna och institutionerna.
Att välja bort bekvämlighet till förmån för äventyret, i detta fall ett kompromisslöst kristet konstnärskap, innehåller också en andlig och moralisk utmaning. Därför kom mitt initiala intresse för O’Briens verk att förskjutas till personen, till de val han hade gjort. Och jag funderade självklart också på mina egna val och på min egen öppenhet och tvekan inför det okända. Till skillnad från O’Brien blev jag universitetslärare men gick också på konsthögskola. Man kan säga att jag i O’Briens livshistoria såg en alternativ form av mitt eget liv: en bana baserad på valet att dra ut i vildmarken för att odla en alternativ vision, i stället för att verka innanför de befintliga institutionerna.
När jag återvände till Kanada ett år senare för fler intervjuer, hade O’Briens kanadensiske förläggare bett honom om att skriva en självbiografi, något han absolut inte ville göra. Då jag redan hade samlat in en hel del material om hans liv, fick jag frågan om jag möjligtvis var intresserad av att skriva biografin. Därmed ställdes jag inför ett nytt avgörande val. Att få till några artiklar och intervjuer är en sak, men att skriva en biografi är ett åtagande på en helt annan nivå.
Forskning mäts numera på svenska och norska universitet enligt ett statligt poängsystem. Publikationer på vissa förlag och i vissa tidskrifter ger många poäng; andra förlag och tidskrifter ger färre poäng, medan resten inte ger någon utdelning alls. Till exempel denna text du läser just nu får jag noll poäng för. Jag visste att en biografi skulle ta flera år och att förlaget stod utanför poängsystemet. Temat låg dessutom bortanför min snäva specialitet och krävde arbete i ett gränsland mellan discipliner som religionsvetenskap, teologi, litteraturvetenskap och konstvetenskap. Och jag förväntades skriva så att även personer utanför universitetet skulle förstå, vilket inte alltid är lätt om man under många år fördjupat sig inom ett välavgränsat område och främst samtalat med andra experter.
Återigen sade jag ja och en färd började i vilken jag var tvungen att gå tillbaka till första världskriget i vilket både Michael O’Briens farfar och morfar hade kämpat och blivit märkta för livet. Sedan gick resan vidare till nästa generation och O’Briens far som var pilot under andra världskriget. Till slut kom jag fram till Michael själv, som levde några år i det kanadensiska Arktis i början av 1960-talet innan han flyttade tillbaka till Ottawa med sina föräldrar. I storstaden förlorade han sin tro och fördjupade sig i stället i existentialistiska filosofer och författare som Jean-Paul Sartre och Albert Camus. Jag följde O’Brien efter hans dramatiska omvändelse i slutet av 1960-talet, vidare genom de följande decenniernas kamp att överleva som kristen konstnär; ända fram till genombrottet med romanen Fader Elia under slutet av 1990-talet. Jag såg hur nya institutioner växte fram i Nordamerika under Johannes Paulus II:s pontifikat. Till exempel förlaget Ignatius Press som ger ut O’Briens romaner. Men under de år jag skrev biografin var detta också en religiös kultur som alltmer gick in i en kris.
Det var ett fascinerande äventyr som avslutades 2017 då biografin publicerades i Kanada (och på franska i Frankrike) och sedan i en andra engelsk upplaga av Ignatius Press 2019.
Nu forskar jag mestadels på andra ting; även om jag då och då skriver något som rör Michael O’Briens författargärning eller konstnärskap. Hans liv fortsätter, och han har publicerat flera romaner sedan jag avslutade min redogörelse av hans liv och verk. Jag kan tänka mig, om han inte blir över 100 år, att det kan komma en stund då jag får möjligheten att inkludera i en omarbetad biografi också de år och den era som vi nu befinner oss i. Det kommer dock inte att vara samma sak. När jag skrev texten var det i en konversation med en levande människa, i ett möte med ett pågående mänskligt och konstnärligt projekt. Ett möte i vilket det inte fanns något facit annat än snart 70 år av erfarenhet. Slutet på berättelsen kunde inte skrivas eftersom livet pågick. Och alla vet hur slutet förändrar allt som föregår det. Det samlar upp och värderar. Vissa ting som såg lovande ut ebbar ut eller blir obegripliga, medan det som föreföll perifert blir profetiskt. Ju längre bort vi kommer från det sena 1900-talet, desto mer kommer tidens obarmhärtiga sållning att göra sitt värv.
Att skriva någon annans liv är på ett sätt att bli den andra människan, att kreativt dela en annan persons mål, frustrationer och glädjeämnen. Själva mötet med en levande person är en större utmaning än det att rekonstruera ett liv med hjälp av de spår i sanden som havet ännu inte har suddat ut. Man löper risken att själv förändras. Jag vill till och med hävda att trots professionaliteten med vilken forskningen i ett sådant här fall bedrivs, kräver själva lyssnandet en öppenhet som inbegriper en villighet till förändring. Annars utgör metod, teori och värdegrund tillsammans en mekanik som processar mänskligt liv som om det vore ingredienser för att laga köttbullar.
Det finns därmed risker förknippande med att ta ett kliv från text och ”material” till liv och samtal om man inte sympatiserar med det man studerar – om man inte vill bli påverkad. I sådana fall är de vetenskapliga metodernas kyliga professionalism att rekommendera som ett slags nödvändig isolation. Men jag undrar om en sådan förvandling på bred front av humaniora till poängproduktion, till ett slags ren vetenskaplighet, lämplig för att studera döda ting, inte kommer att släcka den sista gnistan av humanism i människovetenskaperna. Då kan inte ett författarskap längre drabba läsaren som en utmaning att bryta upp eller omvärdera, utan man läser, så att säga, med ett effektivt munskydd fastsatt efter de mest stringenta anvisningar och med tre gånger spritade händer.
Clemens Cavallin är docent i religionshistoria vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 1/2021, s. 28–31.