av ANNA CAVALLIN
Den norska författaren och katoliken Sigrid Undset avled 10 juni 1949 i Lillehammer. Det var i fjol 100 år sedan första delen i berättelsen om Kristin Lavransdotter publicerades, och Norstedts förlag har tillgängliggjort större delen av författarskapet i en vacker utgåva med omslagsporträtt av författaren från olika tidpunkter i hennes liv.
”Sigrid Undset var nog religiös, men from var hon inte. Hennes biktfar hade en gång förmanat henne att inte svära så mycket, hon måste tänka på att hennes skyddsängel antecknade allt hon sade: ’Då får vi hoppas att ängeln kan stenografera’, sade Sigrid Undset.” Så står att läsa i Sigrun Slapgards omfattande biografi Diktardrottningen från 2007 – ett humoristiskt koncentrat av Undsets personlighet och relation till den tro och kyrka som hon konverterade till år 1924. Det blir påtagligt vid läsningen av en författarbiografi hur stor skillnaden är mellan fiktion och den så kallade verkligheten, det skildrade livet som ska sammanfattas av en utomstående. Element i Sigrid Undsets liv dyker upp som motiv och teman i hennes verk; vissa karaktärers egenskaper är bekanta från beskrivningar av personer i hennes närhet, eller så lånar de drag från henne själv. Samtidigt är det annorlunda i romanvärlden – den är något annat än livet, så tydligt konstnärligt bearbetad, med en dramaturgi mer välordnad och utportionerat symbolmättad än någonsin i livet, trots att ingredienserna ofta sammanfaller.
Uppväxt och debut
Sigrid Undset föddes 1882. Hennes far avled när hon bara var elva år – en omstörtande händelse på flera sätt, som kom att ge titeln till den självbiografiska boken Elva år utgiven 1934. Hon hade en mycket nära relation till fadern och fick tack vare hans historieintresse tidiga intryck av medeltiden och förkristen kultur genom föremål och berättelser. Naturen kom också att inta en viktig plats i Sigrids liv, då hon följde Ingvald Undset på de fjällvandringar som ordinerats för hans sviktande hälsa. Faderns död innebar ekonomiska svårigheter för den danskfödda modern och de tre döttrarna, varför Sigrid Undsets skolgång förkortades då hon femtonårig började arbeta som kontorist för att bidra till familjens försörjning. Samtidigt med arbetet närde Undset författardrömmar, hon skrev hela tiden, ofta nattetid, en vana som hon kom att fortsätta med hela livet; svart kaffe och cigaretter för att hålla sig vaken. Debutromanen Fru Marta Oulie kom 1907, och blev en skandalsuccé, inte minst genom sin anslående första mening: ”Jag har varit min man otrogen.” Hon hade tidigare skrivit en berättelse förlagd till medeltiden som refuserats med motiveringen att det historiska inte skulle locka läsare, en synpunkt som i ljuset av Undsets senare framgångar ter sig något komisk.
Redan i debuten finns katolicismen närvarande, även om det dröjde åtskilliga år innan Undset konverterade. Marta Oulie reflekterar över sin skuld, och om bördan möjligen kunde lättas genom bikten. De konflikter som skildras kommer också igen i senare verk: det sexuella begärets styrka och ödeläggande inverkan, slitningen mellan det vuxna förhållandet och den kärlek och omsorg som tillkommer barnen, kampen mellan plikt och lust. Undset nämner att hon intresserar sig för människor, och att äktenskapet är en mänsklig situation där beteenden och relationer blir särskilt tydliga. I debattartiklar förhåller hon sig engagerat till idéer om fri kärlek och om den så kallade kvinnosaken – rösträttsfrågan är aktuell i Norge vid den här tiden – och hon yttrar sig med självklarhet i offentligheten. Bland annat går hon i polemik mot dem som talar för ökad jämställdhet mellan könen, och låter sina åsikter bottna i den egna längtan efter en relation med en man åt vilken hon kan ge sig hän helt och hållet.
Framgången med debutromanen gav Undset möjlighet att lämna arbetet som kontorist och med hjälp av ett stipendium resa till Rom. Det blir en livsavgörande färd, en berusande upplevelse för den unga, lovande författaren, strålande vacker och full av framtidsplaner. Intresset för den katolska kyrkan finns som ett inslag i hennes liv, till en början dock mer i kulturhistorisk bemärkelse: ”Det är inte lätt för en främling, som inte ens kan språket, att säga något om katolicismen, men vackert ser det ut.” skriver hon i brev till systern Signe. Det tycks också som att det enda försonande hon någonsin finner med Tyskland är besöket i medeltidsstaden Bamberg på vägen mot Rom: en erinran om den historiska epok som ligger henne särskilt varmt om hjärtat, och en påminnelse om den katolska kyrkans långa tradition. Hon är omvittnat bra på att festa – många är berättelserna om hur hon stannar uppe hela nätter, livligt diskuterande, sjungande, med ett glas vin eller en grogg framför sig, oavbrutet rökande; för att sedan gå i morgonmässan på hemvägen.
Från älskarinna till husfru
En händelse som i efterhand får symbolisk tyngd är då en artikel jämför två Kristianiaskildrare: författaren Sigrid Undset och målaren Anders Castus Svarstad. Han är den man hon senare introduceras till i Rom och som ska bli hennes make. Han är betydligt äldre än hon, snart fyrtio mot hennes tjugosju, gift med tre barn, etablerad konstnär. Den som har läst sin Kristin Lavransdotter känner igen den trekantiga näsan och den höga smala pannan hos Erlend Nikulausson i Svarstads drag. I de yttre omständigheterna återfinns likheter mellan Kristins relation och Undsets då mannen redan är bunden vid och har barn med en annan, och det att förhållandet måste hemlighållas under en längre tid. Samtidigt som Undset lever detta dubbelliv, skriver hon debattartiklar om vikten av att göra mannen till centrum i kvinnans liv – medan hon själv aktivt medverkar till att rubba denna centralpunkt i en annan kvinnas liv. En diskrepans mellan teori och praktik, mellan att föreskriva för andra idéer om hur livet bör levas, och hur hon lever själv – som visar hur mångfasetterad och motsägelsefull människan är.
Tiden efter den borgerliga vigseln 1912 i Antwerpen tillbringar paret Svarstad i London. Han målar inspirerat, och hon skriver och njuter av tillvaron som gravid och nygift i efterdyningarna av det som kom att betecknas som hennes litterära genombrott, romanen Jenny (1911). Även i denna bok, liksom i debuten, skildras konflikten mellan begärets rus och önskan om att göra det rätta, att leva sant, och tyngden av skuldbördan som blir alltför stor. Miljön är konstnärskretsar i Rom, men Jennys öde blir ett annat än Undsets eget. Hon skriver romanen med dess mörka slut samtidigt som Svarstads skilsmässa går igenom och han blir fri att gifta sig med henne; även om hennes egen historia når en lycklig punkt delar hon längtan efter en stor kärlek med sin huvudperson, efter en relation med en man där hon kan vara sitt sanna jag. En uppfattning med stora anspråk, som inbegriper ett klarsynt medvetande om åtråns styrka – en kraft som Undset erfor i förhållandet med Svarstad.
Ekon av skuldkänslan gentemot dem de ljugit för genljuder i romanerna om Kristin Lavransdotter, i gestaltningen av den smärta Kristin känner samtidigt med den överväldigande förälskelsen. Också det faktum att Sigrid Undset var gravid vid vigseln kommer att bli en del av Kristins historia. Sonen Anders Castus föds i Rom, och hans första levnadsmånader blir en lycklig erinran om tiden då Undset och Svarstad möttes. Då barnets hälsa försvagas, reser Sigrid Undset hem till Norge, där hon ordnar med ett hus som inrymmer en ateljé till maken, och att Svarstads tre barn i det tidigare äktenskapet flyttar in, då modern inte kan ta hand om dem. Hon anställer en barnflicka för att underlätta för skrivarbetet. En konfliktlinje går i dagen i kollisionen mellan Undsets egna önskningar och drivkrafter. Hennes ideal: kvinnan som underkastar sig sin herre och man, som lever för moderskapet och för omsorgerna om familjen, hamnar i motsättning med den lika starka driften att skapa. Genom Undsets liv, från det att hon får barn och familj att ta hand om, pågår denna konflikt – det är bitvis plågsamt att följa hennes kamp för att få ihop det. Hon försöker att vara allt samtidigt: perfekt mor, hushålla för en storfamilj, god hustru till den make hon kämpat så för att få – och produktiv författare, som bär försörjningsbördan. Hon organiserar sitt liv så väl det går med barn, egna och bonusbarn, en bortrest make och författarskap – det senare bedrivs mestadels nattetid, när alla sover. Inte underlättas tillvaron av ytterligare två barn med Svarstad, dottern Mosse visar sig vara född allvarligt sjuk, med svåra funktionsnedsättningar som följd och behov av mycket extra omsorg, förutom den oro och ängslan hennes tillstånd förorsakar. En framträdande konfliktlinje under denna tid går också mellan en mors åtaganden och kärlekspartnerns: en lojalitetsstrid, där de starka känslorna för barnen å ena sidan och den begärsmängda kärleken till maken å den andra, och övertygelsen om kvinnans viktigaste uppgifter, kommer i motsättning. Inte minst visar det hur övertygelsen om kvinnans plats i sig är konfliktbärande, då moderskärleken och den till mannen inte kan samsas på ett välbalanserat sätt.
Den katolska vändningen
I arbetet med boken Fortellinger om kong Artur och ridderne av det runde bord (1915), fördjupar sig Undset i den katolska kyrkans historia, och även om hon fortfarande inte betecknar sig som troende, så bidrar det till att stärka intresset för katolicismen. 1919 flyttar Undset till det hus i Lillehammer, Bjerkebaek, som kommer att bli hennes fasta punkt livet ut. Här hålls de storslagna julkalasen som för Undset utgör själva inkarnationen av husmorsgärningen, här samlas alla ambitioner om den perfekta modern och familjesammanhållaren; det tycks inte finnas några gränser för bakning, pyntande, putsande, matlagning och fejande för alla gäster som generöst välkomnas. Efteråt lämnas värdinnan utmattad och irriterad, ensam i sin skrivkammare med madeira och cigaretter.
Paradoxalt nog markerar födelsen av den yngste sonen Hans 1919, vars mellannamn Benedict mer än antyder riktningsändringen i Undsets andliga liv, början till slutet på äktenskapet med Svarstad. Han är bortrest mer än han vistas hemma, Bjerkebaek är tydligt Undsets domän, och hon har även beslutat att de tre barnen från det tidigare äktenskapet inte ryms i familjen längre. Hon behåller kontakten med dem livet ut men klarar inte av att låta dem ingå i livet på Bjerkebaek, inte med tre egna barn, omsorgen om den sjuka Mosse och behov av skrivtid för att försörja dem som är beroende av henne. Det blir också en tyngande börda: sveket mot barnen som hon erbjöd ett hem, för att sedan beröva dem det. Den man som hon har utvalt och upphöjt till sin herre förmår inte bära hennes förväntningar: han förblir oansvarig, omogen – trots att han är så mycket äldre, bär hon ansvaret på sina axlar, hon försörjer alla i den utvidgade familjen och fyller ut föräldrarollen.
Den katolska närvaron i Undsets liv, först synlig i intresset för kyrkans kulturhistoriska kvaliteter, förstärkt i arbetet med Arthursagan, blir än mer påtaglig då hon skriver på det som ska bli hennes mest kända verk, Kristin Lavransdotter (1920–1922). Under denna tid sammanväxer det estetiska intresset med trosuppfattningen till beslutet att konvertera. Den svenska författaren Helena Nyblom blir genom brevväxling en katolsk förtrogen som hon öppet kan anförtro sig åt, då den norska författarmiljön är tydligt sekulär och misstrogen mot trosyttringar, i synnerhet dem som uppfattas som främmande.
Kristin
Trilogin om Kristin Lavransdotter blir en världssuccé, ett vida läst och älskat verk än i dag. Undset nämner Kristin som den gestalt som stått henne närmast, som fick eget liv bortom författarens vilja. Tiden då hon skriver romanen blir särskilt intensiv, inte bara därför att den sammanfaller med hennes ändrade livsorientering, utan också därför att arbetet i sig är krävande: omgiven av historiska verk, uppslagsböcker, och i ständig korrespondens med medeltidsexperter för att försäkra sig om att alla detaljer stämmer när det gäller allt ifrån måltider, klädedräkter och lekar, samtidigt med alla de krävande vardagsbestyren.
I romanerna om Kristin sammanlöper flera teman redan bekanta från tidigare verk, liksom spår av egna erfarenheter i yttre sammanhang och händelser. Som Gun-Britt Sundström skriver i förordet till sin nyöversättning från 2016, så handlar romanerna lika mycket om kärleken mellan barn och föräldrar som den mellan man och kvinna. Sigrid Undset skriver fram den starka kärleken mellan Lavrans och Kristin, deras band är manifesterat i hennes namn: först och främst är hon hans dotter. I romanerna gestaltas också den vuxna relation mellan barn och föräldrar som hon själv aldrig upplevde med fadern – den andra delen, Husfrun, är tillägnad minnet av Ingvald Undset. Kristin får möta den stormande första förälskelsen som driver henne att ödelägga förtroendet hos dem som står henne närmast – ekon av Undsets egna erfarenheter. Klarsynen när det gäller relationen till maken skrivs in i porträttet av Erlend, samtidigt som Undset överraskas av hur hon blir alltmer förälskad i sin skapelse Simon Darre, den man som Lavrans utsåg till Kristins make. Konflikten så påtaglig i Undsets eget liv skrivs också fram: slitningen mellan lojaliteten mot barnen och mot maken. Samtidigt som tron växer sig allt starkare hos författaren och beslutet om konversionen mognar, följer läsaren Kristins väg mot hur tyngdpunkten i hennes liv skiftar i relation till andlighet, lojaliteter och åtaganden.
Samma år som Sigrid Undset upptas i den katolska kyrkan, 1924, går annulleringen av äktenskapet med Anders Svarstad igenom som en del av konversionsprocessen, då äktenskapet inte kunde anses giltigt eftersom han var frånskild när de gifte sig. Även om annulleringen var nödvändig, så åsamkade den Undset smärta och sorg, inte minst därför att det därigenom framgick hur stor diskrepansen var mellan hennes starka övertygelse om en kvinnas livsuppgifter och (o)förmågan att efterleva detta. Då en så stor del i denna syn innefattade moderskapets och familjelivets betydelse, bekymrade det henne att hon på detta sätt berövat barnen, i synnerhet Hans, kontakt med fadern. Så sörjde hon över hur goda avsikter slagit fel, hur hon handlat på sätt som orsakat lidande. Hon var också en omvittnat sträng mor som inte drog sig för att bestraffa barnen med örfilar och läxa upp dem i hårda ordalag, något som på sätt och vis kan tyckas stå i kontrast mot idén om moderskapets helgd.
När man läser om Sigrid Undsets liv så är det lätt att bli matt å hennes vägnar med tanke på den enorma arbetsbördan. Författarskapet var inte bara uttryck för en stark skaparkraft utan blev också en inkomstkälla – efter debuten stadig och god, i och med Kristin Lavransdotter betydligt större. Intäkterna möjliggjorde generositet mot den utvidgade familjen och vänner – åtaganden som höjde kraven på produktivitet och framgång. Det är inte förvånande att hon vid ett flertal tillfällen fick läggas in på vilohem för att återhämta sig – samtidigt som hon ständigt plågades av samvetsförebråelser för att hon inte förmådde uppfylla alla krav som hon ställde på sig själv.
År 1928 tilldelades Sigrid Undset Nobelpriset i litteratur, Kristin Lavransdotter är avgörande; ytterligare två, väl mottagna, romaner förlagda till medeltiden, Olav Audunsson i Hästviken och Olav Audunsson och hans barn hade också tillkommit. Först efter konversionen framträder Undset tydligt som en katolsk författare, även om tron var närvarande i romanerna om Kristin, och än mer i berättelsen om Olav Audunsson.
En annan inriktning i författarskapet kan skönjas; inbrytningar i andra genrer än den skönlitterära bär vittnesbörd om Undsets nya livshållning. En sådan är helgonbiografin; Undset skriver om Sankt Halvards liv och om den helige Olav, en gestalt som länge upptagit hennes tankar, och ger henne namnet som lekmannasyster i dominikanerorden: Olave. Den sista bok hon fullföljer blir en biografi över Katarina av Siena. För Undset var denna genre en fristad där hon kunde använda sin fabuleringsförmåga till fullo, samtidigt som det är en textform med en tydlig ram och ett ärende till sina läsare. Här kan anas hur osäkerheten kring genretillhörighet, och förväntningshorisonten ett författarskap ingivit sina läsare, bidrog till viss förvirring i mottagandet. Trons starka närvaro i medeltidsromanerna mottogs som en självklar del av berättelseväven för läsarna, en förstärkning av den historiska trovärdigheten. Men då Undset skriver samtidsromanen Gymnadenia (1929), följd av Den brinnande busken (1930), om Paul Selmers väg till tron, bland annat via möten med sexualitetens överväldigande kraft, möter texterna kritik: för mycket av vad man kallar katolsk propaganda, för lite fiktion att dras in i. Det norska litterära sammanhanget var tämligen sekulariserat, och katolicismen sågs för övrigt inte med helt blida ögon av samhället i stort. För Undset tycks inte tron inneburit några konflikter – till skillnad från de andra aspekter av tillvaron som åsamkade smärta och oro. Hon framstår som närmast road av angreppen på de alltmer katolskt inriktade texterna, och hon kastade sig med liv och lust in i debatter där hon försvarade den katolska ståndpunkten.
Det som däremot blev något bekymmersamt med den nya inriktningen på författarskapet och trons påtagliga närvaro i det var att böckerna inte sålde lika bra – varken Gymnadenia eller Den brinnande busken gick hem på samma sätt som romanerna om Kristin eller Olav Audunsson. För att försörja sig, och alla dem som var beroende av henne, arbetade hon med översättningar och hjälptes av förlaget som gav ut hennes samlade skrifter för att förnya intresset för den tidigare produktionen. I de följande romanerna är dock den katolska närvaron något nedtonad, som i den självbiografiska barnskildringen Elva år (1934), en efterlängtad framgång, och samtidsromanen Ida Elisabeth (1932) med slitningen mellan kärleken till barnen och kärlekspartnern, besvikelsen på maken som inte håller måttet, otrohet och skuldbördan den lämnar, som bekanta teman. Med Madame Dorthea (1939) prövas en ny historisk epok, 1700-talet, inspirerad av moderns skotska släkt, mött med förhoppningar om en fortsättning.
Flykten till New York
År 1940 invaderades Norge av Tyskland, och Sigrid Undset fick fly till Sverige, då det förelåg risk för att hon skulle bli tagen som gisslan. Äldste sonen Anders dödades av en tysk prickskytt, dottern Mosse och Undsets mor hade båda avlidit 1939; sonen Hans följde med under flykten som kom att sluta i USA, efter en strapatsrik färd genom Sovjetunionen och Japan.
Under exilen inrättade sig Undset som en av de starkaste motståndsrösterna utanför Norge. Med stor energi skrev hon artiklar, höll föredrag i radio och på turnéer för Norges sak, mot Tyskland. Hennes hat mot allt tyskt hade funnits länge, parat med kärleken till allting engelskt. Avskyn för protestantismen var närmast personlig, som i motviljan mot Luther, och hon menade att hela det tyska folket led av en psykisk defekt. Även om propaganda inte är den mest nyanserade av genrer, så ombads ändå Undset att dämpa vissa av sina antityska utfall, då de ansågs som alltför grova. Efter krigsslutet kontaktades Sigrid Undset av tyskar, många trogna och förtjusta läsare av hennes översatta verk, med rörande böner om förlåtelse, men flera också vredgat bedyrande att de aldrig mer tänkte läsa någonting av hennes penna.
Tiden i New York innebar nya vänskaper genom gemenskapen i S:t Ansgars katolska församling, vänner som också delade hennes starka naturintresse. Överraskande visade sig den amerikanska naturen kunna erbjuda lika omvälvande skönhetsupplevelser som det högt älskade norska landskapet.
Vid återkomsten till Norge kan hon ta sitt hus i besittning tack vare att goda vänner sett till att utplåna alla spår efter tyskarna som bebott det; bibliotek och värdesaker hade hållits gömda åt henne. I exilen skrev Undset på engelska – Return to the future (Åter mot framtiden) och Happy times in Norway (Lyckliga dagar i Norge svenska 1943). Den senare är skriven för barn, Anders och Hans är huvudpersoner, och skildrar tiden före kriget, högtider som jul, midsommar och 17 maj. Hennes sista fullbordade bok, biografin över den heliga Katarina av Siena, refuserades av den annars så trofasta amerikanska förläggaren Alfred Knopf, och publicerades först på norska 1951. Undset belönades med storkorset av S:t Olav för sina insatser under kriget, den högsta utmärkelsen i Norge.
Mellan fiktion och verklighet
Det är märkligt att överblicka en annan människas hela liv i efterhand, i synnerhet ett liv som till stor del utspelats i offentligheten och som finns dokumenterat inte bara i privat material som brev och dagböcker utan också i annan skriftlig form – romaner, essäer, artiklar, historiska verk, propagandaskrifter, dikter, noveller, föreläsningar… Man ser de synliga yttre konturerna, markerade i kronologin som födelse, arbete, giftermål, dödsfall, och i geografiska anvisningar om bostäder, resor. Men fiktionen är tydligt en sak för sig – även om den innehåller igenkännbara delar från det levda livet. Fiktionen är en egen värld; den förtrollning som utgår från den, som drar in läsaren, förvandlar materialet till någonting annat. Trots att det finns uppenbara beröringspunkter med Kristin Lavransdotters öde och Undsets erfarenheter, så är det en helt annan sak att ta del av dessa och att beröras av den gestaltade spänningen i Kristins begynnande förälskelse, eller gripas av Simon Darres starka kärlek till sin tilltänkta. Måhända var det detta som framkallade reaktionerna mot romanerna om Paul Selmer hos läsekrets och kritiker: närvaron av Undset själv, hennes egen väg till tron, blev för påtaglig, störde förtrollningen. En romanläsarens paradoxala önskan om att lära sig någonting om livet, att möta en berättelse som talar till den egna erfarenheten men bevarar fiktionens illusion – och att samtidigt ändå inte bli alltför tydligt undervisad.
Anna Cavallin är fil. dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 1/2021, s. 22–27.