av PATRICK BECKER
Lika länge som sekulariseringstesen ansågs vara oanfäktad, lika snabbt blev den dödförklarad vid det senaste sekelskiftet. Det talades framför allt om religionens återkomst. Likväl inställde sig tillnyktringen tämligen omgående. Det visade sig att det inte var människors religiositet som hade ökat utan snarare de religiösa institutionernas synlighet i offentligheten. Men utifrån talet om religionens återvunna självklarhet i medierna kan man inte direkt sluta sig till att den har blivit intressantare utan snarare till en genom distansering förorsakad brist på engagemang. Religionen var intressant i den mån som man inte längre kände till den.
Samtidigt är religionen fortfarande närvarande i Europa och i synnerhet i Tyskland, vilket historikern Thomas Großbölting och pastoralteologen Regina Polak har visat i sitt arbete, vare sig det handlar om arkitektur i stadsbilden eller om politik i olika råd och inom det partipolitiska området. Den som samtidigt ville rädda det religiösa, genom att se det som verksamt inom den privata sfären, hanterade inte riktigt situationen. Institutionerna förlorar visserligen sedan decennier hela tiden obönhörligen sina medlemmar, men de är fortfarande närvarande, finansiellt starka och med samhällsinflytande. Det som verkligen har upplösts är den religiösa övertygelsen i det privata. Religionssociologen Gert Pickel intygar inget mindre än att den traditionella religiositeten nästan inte längre spelar någon roll för den individuella livsföringen i det tyska samhället.
En studie från de tyska evangeliska kyrkornas socialvetenskapliga institut i Tyskland om unga människors livs- och trosvärldar från 2018 visar detta entydigt. På frågan om vad som bestämmer det personliga livet svarade de tillfrågade ungdomarna med stor marginal: de själva. Därefter sade de sig vara påverkade av familjen, arbetet och vänner. Religiös tro spelade nästan ingen roll alls i svaren, även om 20 procent av ungdomarna ansåg sig vara religiösa. Tillspetsat uttryckt: Det som de tillfrågade ungdomarna låter sig styras av är rent inomvärldsliga referenser till sig själva, även om de till det yttre placerade sig inom en religiös institution.
Redan för några år sedan beskrev sociologen Hubert Knoblauch en transformeringsprocess. Religionen ska enligt denna ha blivit populariserad (något som korrelerar med att dess institutioner minskar) och ska därvid ha förändrats i sina referensvärden. I den stora transcendensens ställe har nu inomvärldsliga meningsskapande fenomen kommit. Han nämner här populära fenomen som supporterkulturen inom fotbollen, kroppskulten och zenmeditationen. Den sistnämnda har därvid berövats sin ursprungliga religiösa kärna, och måste sålunda kompletteras från teologiskt håll. När det gäller praktiker från Öst- och Sydöstasien handlar det inte så ofta om den stora övergången från inomvärldsliga begränsningar. De tjänar snarare tvärtom till att hjälpa individen att klara av vardagen.
Denna risk löper alla religioner i moderna samhällen. De kan uppskattas för sin funktion som kultur- eller moralbärare, och de kan i sin roll som avbrott i vardagen inspirera eller göra vardagen mer uthärdlig. Religioner fyller verkligen dessa funktioner, men det blir svårt, om de reduceras till dessa. Just detta fokus på funktioner kan ligga nära till hands för religionsgemenskaperna, när de vill hantera den beskrivna situationen i samhället.
Därmed blir religionsgemenskapernas värde för det moderna samhället lätt att påvisa (och att exempelvis motivera kyrkoskatten med). Det leder på så sätt faktiskt för det första till konkurrens med andra inrättningar, som lika bra – eller kanske bättre – kan fylla dessa funktioner, samtidigt som religionsgemenskaperna för det andra blir angripbara, om de inte i tillräcklig utsträckning fyller dessa funktioner. För det tredje leder denna insnävning framför allt till att religionernas egentliga budskap går förlorat. Det förefaller mig som ytterst angeläget för teologin att inte använda de sociologiska beskrivningarna till att beklaga nedgången för eller transformeringen av det religiösa i moderniteten, utan till att kartlägga det genuint annorlunda och specifika inom religionen.
Här har nyligen Hartmut Rosa, återigen en sociolog, presenterat intressanta tankar. I sin aktuella Spiegel-bästsäljare Demokratie braucht Religion (se sidan 50 f. i detta nummer) kopplar han samman de båda ämnena, med vilka han gjort succé inom sitt fackområde, nämligen acceleration och resonans. Med acceleration vill Rosa beskriva det moderna samhällets kris. Samhället som vi lever i är tvunget att ständigt prestera högre resultat och därmed gå framåt. Det är inte enbart ett särskilt kännetecken för den aktuella utvecklingen utan själva hjärtpunkten i moderna samhällen. De kan endast vara stabila genom att förbli dynamiskt framåtinriktade.
Men då dagens samhälle inte längre ser meningen med framåtskridandet, har det fallit offer för en enorm stagnation – och det är denna som Rosa anser vara den aktuella krisen. Det är inte längre bara så att det föreligger en lapptäckesreligiositet, som tesen om individualisering inom det religiösa hittills ofta ansett och beskrivit. Det är inte mångfalden av världsuppfattningar och meningsskapande som utgör dagens utmaning, utan avsaknaden av denna mångfald. Detta undersökningsresultat måste irritera och verka stötande för teologin, åtminstone ligger det nära att kraven på kyrkans förmåga till mångfald fortfarande har sitt berättigande på ett yttre plan, men att de måste avgränsas genom övervägande av vad som är budskapets innersta kärna. Här tycks det mig som att teologin snarast måste – och kan – anstränga sig genom att helt enkelt utnyttja sina tillgångar.
Samhälleliga kriserfarenheter (i synnerhet inom det judisk-kristna området) har alltid utgjort en fond för religiöst meningsskapande. Det är verkligen uppseendeväckande att de av Hubert Knoblauch nämnda aktuella transformerade meningserbjudandena alla befinner sig i den av Rosa kritiserade accelerationslogiken. I samtliga fall handlar det om att uppnå och fira något inomvärldsligt: jag försöker att få likes på sociala medier, och med hjälp av träning förverkliga min idealbild av kroppen eller följa min klubbs framgångar. Även när jag i yoga söker min inre mitt, handlar det för det mesta om en individuell höjning av prestationsförmågan. Religion skulle, enligt Rosas poäng, här kunna bidra med ett annat slags meningsskapande, som bryter denna prestationsfixering och därmed den av honom kritiserade accelerationslogiken. Därigenom aktualiseras (gamla) teologiska tankar, som tillskriver religionen rollen som ”uppbrott” och som ser det ”helt annorlunda” (das ganz Andere) som verksamt i transcendensen.
Problemet som Rosa tar upp utspelar sig inte bara på den individuella nivån eller inom moderna samhällen. Han beskriver en process, som visar sig i den världsvida klimatförändringens utmaningar eller i exempelvis hälsovårdssektorn under pandemin. I båda fallen utgörs problemets kärna av en exploaterande tillväxtlogik. Vi behöver när allt kommer omkring nå allt bättre resultat för att kunna finnas kvar. Vi behöver således mer energi för att kunna uppnå det bestående, enligt Rosas analys. Därigenom har vi hamnat i ett aggressionsförhållande till världen, och rivalitet, exploatering och även alltmer hårdnande politiska kontroverser blir följden. Världen och vi i den blir utbrända – en existentiell burnout, som andligen avspeglas i en tomhet.
Mot detta ställer Rosa sitt begrepp resonans. Här handlar det om att vi måste låta oss tilltalas, hejda oss, ta en paus, inte hysa eller utstråla aggression, på samma sätt som vi lyssnar på musik och tar in något utifrån. Denna hållning skapar ett annat förhållande, som förmår motsätta sig den beskrivna accelerationslogiken, och som står i bjärt kontrast till det framställda undersökningsresultatet, att unga människor av i dag främst har sig själva som referensram.
Redan de fyra stegen, som Rosa karakteriserar som element av resonans, ligger nära det som inom teologin beskrivs som religiös erfarenhet eller andligt förhållningssätt. Rosa beskriver påverkansresultatet (affektionen) som grund för resonansen, att lyssna på något annat som inte harmonierar med mig själv utan ger mig impulser, som får mig att stanna upp och som träder i växelverkan med mig. På så sätt uppstår en egen verkan, eftersom jag svarar på den, och den har nått och påverkat mig. Därigenom uppstår en transformering, som förändrar mitt förhållande till världen och som på så sätt förändrar såväl mig som världen. Som fjärde element av resonansen beskriver Rosa dess oförfogbarhet (Unverfügbarkeit). Man kan inte köpa eller producera den. Den undandrar sig således den prestations- och optimeringslogik som gäller i vårt samhälle av i dag.
Rosa själv antyder endast hur detta begrepp återfinns i det religiösa, hur exempelvis kyrkorum undandrar sig den samhälleliga aggressionslogiken eller hur lyssnandet och öppenheten för det helt annorlunda förhåller sig till det innersta i liturgin och bönen. Teologin kan här således tänka vidare, och det tycks mig synnerligen viktigt, så att skillnaden mellan en immanent gränserfarenhet och meningstolkning i transcendenserfarenheter blir tydlig. Den som tror på en äkta transcendens kommer att relativisera alla inomvärldsliga skeenden, för honom eller henne kommer inte lönen att få sista ordet. Självoptimeringen har förlorat sin lockelse. Rättvisa blir till ett ideal bortom mänsklig lagstiftning. Prestationens logik ersätts av barmhärtighetens. Här finns ännu mycket att tillägga, det handlar också om bibliska bilder av Guds rike, som tar lika mycket hänsyn till vårt ansvar som till de yttersta sanningarnas oförfogbarhet (Unverfügbarkeit).
Därmed kommer ämnen och argument att spela in som teologin redan ofta har tagit upp och bearbetat. Det spännande med detta är just att det sociologiska forskningsresultatet markerar ett samhälleligt behov i hanteringen av en pågående kris, där det teologiska språket och kyrkliga agerandet skulle kunna peka på lovande svarsmöjligheter. Följaktligen skulle teologins uppgift nu kunna vara, inte att automatiskt resonera om samfundens sjunkande medlemssiffror eller den med moderniteten sammankopplade avsaknaden av religion utan att reflektera över transformeringen av klassisk religiositet i dagens kriserfarenhet. Till detta har sociologen Hartmut Rosa lämnat ett erbjudande. Vi borde anta det.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz online-utgåva i januari 2023 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.herder.de.
Patrick Becker är doktor i teologi och professor i fundamentalteologi och religionsvetenskap vid universitet i Erfurt.
Ur Signum nr 8/2023, s. 15–18.