Livet måste ha ett centrum

av JOHN SJÖGREN

Det är en kompis som plötsligt ställer frågan. ”Varför är du kristen?” Innan jag hinner fundera på ett svar hör jag mig själv säga: ”För att livet måste ha ett centrum.”

Det har talats länge nu om det så kallade postsekulära tillstånd som västerlandet alltmer tycks befinna sig i, religionens återkomst i offentligheten, om återförtrollningen av världen och en kristen trend i litteratur och på kultursidor. Och, visst, när till och med den kulturradikala och av hävd kristendomskritiska bastionen Dagens Nyheter börjar publicera halvöppet konfessionella texter är det utan tvekan något som har hänt.

Som sagt, den nykristna rörelsen har varit synlig länge, men det var efter Kristina Lindquists personliga och vackra text om sorgen över en förlorad tro som samtalet tog fart på nytt. Björn Wiman skrev öppet om sin tro, inte som ”ett binärt tillstånd, utan en pågående utveckling som inte utesluter vare sig kritisk aktivitet eller intellektuell frihet”. Fredrik Modéus, svenskkyrklig biskop i Växjö stift, skrev om kyrkan som en plats där vi kan treva oss fram tillsammans, där ingen tar tempen på tron men där fönstren mot det transcendenta står på vid gavel.

I tidskriften Pilgrim gjorde Patrik Hagman en tänkvärd analys av det nya tillståndet. Varför uttryckte så många skribenter en dragning till det kristna och på samma gång en motvilja att gå in i en kristen gemenskap? Kanske, föreslog Hagman, handlar det om att livet i dess helhet alltför sällan fått plats i kyrkan eller i den teologiska reflektionen. Lika mycket som det behövs fördjupning behövs det breddning, menade Hagman.

Det är svårt att inte hålla med om allt det där. Jag tycker precis som Hagman att kyrkan bör vara en gemenskap där hela livet får plats. Jag delar också Wimans känsla av att det är olyckligt att kristendomen i det (post)lutherskt präglade Sverige kommit att handla så mycket om personlig övertygelse. Och givetvis ska kyrkan, som biskop Modéus skriver, erbjuda en öppning mot det transcendenta. Ändå är det något som, åtminstone för mig, inte riktigt stämmer i de där beskrivningarna. Det viktigaste saknas. Om Hagman talade om breddning, som kan vara nog så viktigt, skulle jag vilja betona centrering. För att kontrastera mot det som biskop Modéus formulerade. Det specifikt kristna, det kyrkan har att förmedla, kan inte endast vara en erfarenhet av det transcendenta. Det är något som kyrkan per automatik erbjuder, men som jag lika lätt kan erfara hemma i soffan med Coltrane, Mahler eller Metallica i hörlurarna. Vad jag saknar är det som jag tror att religion ytterst handlar om men som jag har full förståelse för att en svenskkyrklig biskop drar sig för att formulera i offentligheten då det fortfarande, hur postsekulära vi än har blivit, är betydligt mer svårsmält än den allmänna öppenheten inför det andliga och utomvärldsliga. Jag talar om behovet av att dyrka, att falla på knä och tillbe. Detta, tror jag, är såväl en av de religiösa grundimpulserna som den specifikt kristna praktikens kärna.

Världens mittpunkt

När jag, efter en längre period av kyrklig hemlöshet, började söka mig tillbaka till den kristna tron begav jag mig först till Uppsala domkyrka. Denna sakrala plats där fönstren till det transcendenta i sanning står på vid gavel och där århundraden av böner sitter i väggarna. Om fredagarna var vi några stycken som samlades till en avskalad mässa i ett av sidoskeppen. Det liknade något ur Bergmans Nattvardsgästerna. Avskalat, men vackert på ett kärvt sätt. Ändå var det något som fattades. Det hade med platsen att göra. Heligheten, hur påtaglig och estetiskt tilltalande den än var, var liksom utspridd, saknade fokus. Jag visste aldrig riktigt var jag skulle fästa blicken, mot vad jag skulle rikta mitt djupa behov av tillbedjan. Bland bänkarna i huvudskeppet satt alltid några fromma utspridda. Aldrig någon på knä.

Det var först när jag trädde in i stadens katolska kyrka som jag förstod vad jag saknat. En plats, rent estetiskt, betydligt fattigare på uppenbar helighet. Modernt, vitt, sterilt. Ja, jag skulle rent av vilja säga fult. Men framme vid altaret, över det så kallade tabernaklet, brann ett ljus. Ljuset berättade att i det lilla skåpet fanns Jesus, i form av det invigda nattvardsbrödet, alldeles konkret närvarande. Alla de troende som steg in i kyrkan bugade sig och föll på knä inför Den Närvarande. Här fanns med andra ord ett tydligt fokus, något påtagligt som tillbedjan kunde riktas mot. När jag kommit dithän att jag själv tillät mig att falla på knä inför tabernaklet minns jag att jag tänkte: Jag har funnit världsalltets centrum.

Känslan som drabbade mig där i kyrkan verkar vara en grundläggande erfarenhet för den religiösa människan. Religionshistorikern Mircea Eliade talade om axis mundi som en central tankefigur i många mytologiska förståelser av världen. Tanken bygger på föreställningen om ett världens centrum, en särskilt helig plats där himmel och jord, gudomligt och mänskligt, strålar samman. Detta var ett vanligt koncept i många pre-kristna och hedniska kulturer, men bärs också vidare in i den kristna kulturen och riten. Hjärtat av den kristna tron är just att Gud, genom att bli människa, förenat sig själv på intimast tänkbara sätt med sin skapelse. Himmel och jord har mötts. Detta sker igen och igen i varje mässa, vid varje altare, när hela kosmos skapare blir närvarande i ett stycke bröd.

Denna människans, som det tycks, naturliga dragning mot centrum syns också på det inre, psykologiska och andliga planet. Ett slags intuitiv insikt om att det djupast inom oss finns en mittpunkt eller kärna, något som leder oss och som det är vårt mål att alltmer röra oss mot. Denna intuition verkar alltid ha funnits. Grekerna kallade detta inre centrum för daimon, egyptierna för ba-själen, romarna talade om genius eller juno för att beteckna ungefär samma sak.

Men det tycks också vara en naturlig instinkt att söka detta centrum, detta dyrkansvärda att se upp till och fästa blicken vid, utanför sig själv. Jag ser det i ögonen på min nio månader gamla dotter, när hon ligger på skötbordet och med en sprudlande glädje som gränsar till dyrkan låser fast mig med sin blick. Det är en blick som söker efter centrum, som försöker rikta sin tillbedjan. Redan där, hos det lilla barnet, verkar alltså den tillbedjande instinkten vara etablerad. Det är för mig inte förvånande att det ofta beskrivs som ett barns första riktigt allvarliga psykologiska kris; när barnet inser att föräldrarna inte är gudar.

Även i ett av de författarskap som ofta nämns som en del av den nykristna och postsekulära trenden, Karl Ove Knausgårds, finns denna mer eller mindre medvetna rörelse mot centrum. Det är ett av de stora teman som går genom Min kamp; det sökande efter överskridande och transcendens som Knausgård beskriver som ”den mänskliga existensens kärna, själva livscentrum”. Den finns gestaltad som tydligast i beskrivningen av födelsen av Knausgårds första barn – ”nu var jag där, vi var där, i världens centrum”. Det är samma sökande efter den heliga mittpunkten som får Knausgård att vid dopet av samma barn, mot sin då ateistiska övertygelse, gå fram till altaret och ta emot nattvarden. ”Varför hade jag gjort det?”, frågar han sig förvånat. ”Hade jag blivit kristen?”

Egentligen är hans infall inte så konstigt. För den där inre rörelsen mot centrum korresponderar mot den axis mundi-tanke som gestaltas i gudstjänsten. Man skulle kunna säga att det är en kollektiv, externaliserad och ritualiserad form av samma centripetala rörelse. Man kan tolka den som människans basala behov av tillbedjan, att i ödmjukhet rikta sig mot tillvarons källa och tacka för sin och alltings existens. Eukaristi, det grekiska ord som används för nattvarden, betyder just tacksägelse.

Kyrkan i stadens mitt

Kulturellt har det historiskt funnits en förståelse för att denna gemensamma orientering mot alltings mitt, mot den plats där Skaparen möter skapelsen, där himmelskt och jordiskt förenas, bör vara vad allting annat i liv och samhälle kretsar kring. Att kyrkan var belägen i byns eller stadens mitt var ett konkret uttryck för detta. Kyrkan var, bokstavligt talat, centrum. Det var också i kyrkan som det enda som var värt att tillbe fanns. Mot denna punkt var den yttersta uppmärksamheten riktad, det var här som människan var ämnad att fästa blicken.

Man skulle kunna säga att det handlar om att förena enhet och mångfald genom det gemensamma centrumet. I kristen tradition kallas denna försoning mellan det partikulära och det universella Jesus. Genom inkarnationen har Gud, den universelle Ende, lokaliserat sig i en specifik kropp i tid och rum. Genom inkarnationen har ”alltet” blivit ”en liten någon”, som Hans Urs von Balthasar uttrycker det. Kristus är det centrum, den samlingsplats, där de många blir ett. Men, som teologen William T. Cavanaugh skriver, i eukaristin har Kristus blivit ett slags decentraliserat centrum. För varje nattvardsbord är förvisso lokalt, partikulärt, men det lokala och partikulära brödet och vinet är Kristus, det vill säga världens centrum, det universella Alltet.

En sant katolsk (alltså universell) hållning handlar inte om att bortse från det lokala till fördel för det kosmopolitiskt världsvida eller att låta centrumet tillintetgöra periferin. Som Cavanaugh skriver: ”Katolsk betyder samling snarare än utspridande, en förening av de många genom en förbindelse med det lokala nattvardsbordet.” Det hela skulle kunna sammanfattas i en paradox: ju mer lokala vi är desto mer universella kommer vi att bli – det vill säga så länge vårt sanna centrum är Han som i sig själv samlar och sammanfattar allt. Cavanaugh igen: ”Detta centrum är eukaristin, där den universella kyrkan förmedlas i en partikulär form […] Ju närmare man är förbunden med den partikulära gemenskapen, samlad runt ett partikulärt altare, desto djupare förenad blir man med det universella.”

I The Seven Storey Mountain beskriver Thomas Merton kyrkan och eukaristin som centralpunkt. I den lilla franska staden Saint Antonin, där Merton bodde en tid som barn, står kyrkan i centrum av samhället. Allt är centrerat kring och riktat mot denna plats. Allting samlas och förenas av kyrkan. Merton beskriver hur kyrkans centrala position, hur tornspiran som i mitten av staden sträcker sig mot himlen, blir en ständig påminnelse om vad som är alla skapade varelsers yttersta bestämmelse: att lyfta sig själva mot Gud och proklamera hans härlighet. Merton skriver: ”O vilken stor sak det är att leva på en plats som är konstruerad så att du, trots dig själv, tvingas leva åtminstone som en skenbart kontemplativ männi­ska! Där din blick hela dagen, gång på gång, tvingas vända sig mot huset som gömmer den sakramentalt närvarande Kristus.”

När Merton sedan till sist finner sin plats på jorden, trappistklostret Gethsemani, då finner han på samma gång vad han kallar för hela landets hjärta och centrum – ”den verkliga huvudstaden i det land vi lever i”. Detta är den plats som håller landet samman. För här gör munkarna vad ingen armé eller president kan göra för sitt land – ”de vinner Guds nåd och beskydd och vänskap”. Det är det rätta dyrkandet och prisandet av Gud som skapar ett stabilt centrum, inte bara i den enskilde troendes liv, utan i ett helt landskap, en hel nation, för att inte säga en hel värld.

En bärande biblisk tanke är att problem uppstår så fort människan börjar flacka med blicken och börjar dyrka något annat och mindre än Gud som vore det Gud, när människan börjar tillbe det skapade i stället för skaparen, när hon sätter något annat än det allra högsta goda i centrum av sitt liv. En del menar att denna religiösa och tillbedjande instinkt i människan är så stark och grundläggande att sekularisering och avkristning egentligen inte har bitit på den. Vi dyrkar fortfarande i lika hög utsträckning. Vi har bara börjat dyrka andra saker.

En definition av dyrkan är det som sätts högst värde på. Vi dyrkar det vi värdesätter mest. De klassiska gudssubstituten brukar stavas makt, ära, framgång, pengar, njutning. Vi vet nog alla vad som händer när vi sätter sådana saker i centrum av våra liv. Då är det nog vanligare att centrumet heter familj, meningsfullt arbete, relationer och så vidare. Goda saker i sig. Men är de fullkomliga och goda nog för att befinna sig i den absoluta mittpunkten?

Offer och eukaristi

En annan bärande biblisk tanke är att det är just dessa, de mest värdefulla sakerna i våra liv, som vi ska ge åt Gud. Vilket för oss in på ännu en av de religiösa grundimpulserna, tätt sammankopplad med behovet av tillbedjan, som var viktig för mig i mitt sökande mot centrum. Nämligen offer. Offertematiken är ett av de mest centrala motiven i hela den bibliska litteraturen, och dess inre logik kommer vi inte ifrån som kristna; hur osentimentalt och brutalt det ibland än kan gestaltas i de bibliska berättelserna. Idén om att vi ska offra våra egna barn, våra förstfödda, åt Gud är en idé som får sin kanske mest kända gestaltning i berättelsen om hur Herren ber Abraham att offra Isak. En tankefigur som kulminerar i Jesu offerdöd på korset, där Sonen som är ett med Fadern ger sig själv som offer för världen. Vi kan också se samma logik gestaltad i den rörande berättelsen om den barnlösa Hanna som år efter år gråtande ber Gud om ett barn och som när hon till sist blir välsignad med sin lilla Samuel genast ger barnet tillbaka till Gud, för att avskiljas till präst och Herrens tjänare.

Den här offertematiken kan framstå som hård och grym. Och den ska givetvis inte bokstavliggöras. Det är inte vad de bibliska berättelserna försöker förmedla. Vad det här främst handlar om är att visa fram en grundläggande metafysisk princip: Ingenting exi­sterar av nödvändighet. Skapelsen är en ren gåva från Gud. Allt vi har, våra egna liv, våra barn, våra talanger, krafter, våra relationer – allt är en gåva från Gud. Ingenting äger vi. Den mänskliga ursynden är att försöka hålla fast vid livet som om vi ägde och förfogade över det. Det är det Adam och Eva försöker göra när de greppar tag om frukten från livets träd. Vad Bibeln säger oss är att vi borde försöka göra det omvända. Vi ska inte hålla fast vid de gåvor vi fått, utan släppa taget om dem. Ja, rent av ge dem tillbaka till Gud. Det mest värdefulla vi har, våra egna liv, ska vi offra åt Gud. Det är då vi blir verkligt levande. Det är då den nådedynamik sätts i rörelse som är ett slags ständigt växelspel mellan givande och mottagande, och det är då vi dras in i och blir en del av den kärleksrelation som är Guds innersta väsen. Och det är detta som sker i varje mässa.

För det världsalltets centrum som jag tyckte mig ha funnit i det invigda nattvardsbrödet och i kyrkans liturgi har också med denna offertanke att göra. Mässan är, grundad som den är i den judiska kulten, ett offer. Mässans höjdpunkt sker under dess andra del, eukaristins liturgi. Det är då Jesus blir andlig föda, ger sig själv fullständigt till oss, under brödets och vinets gestalt. Det är här tacksägelsen och offret sammanfaller i vad vi kan kalla för ett tacksägelseoffer.

Offret är här ett sätt att försöka återupprätta den relation som sårades när männi­skan i den mytiska urtiden, som alltid är en gestaltning av vad som sker just nu i varje människas hjärta, försökte greppa tag om och själv äga livet. Genom att ge något av Guds goda skapelse tillbaka till Gud helas denna ursynd. Offret behövs inte för att blidka Guds vrede, eller för att Gud på något sätt skulle behöva våra offergåvor. Gud behöver ingenting. Vi behöver dock offer. Vi behöver hela vår relation till Skaparen. Vi behöver påminnas om att vi fått allt som gåva och därför ge tillbaka till Gud.

I mässan är det just detta som sker. Vi handlar i likhet med Hanna. Vi tar bröd och vin, som är resultatet, inte bara av männi­skans arbete, utan också av jorden. De är symboler både för det mest livsuppehållande nödvändiga (brödet) och det berusande överflödet (vinet). I förlängningen representerar brödet och vinet också hela världsalltet; regnet som fått sädesaxen att växa, solen som fått vinstockens druvor att mogna. I det bröd och vin vi bär fram till altaret finns på sätt och vis hela kosmos samlat. Vi tackar för hela skapelsen och offrar en bit av den tillbaka till Gud. Men vi bär också fram en liten del av vårt eget arbetes möda till altaret, i form av pengar.

Sedan sker undret. De offergåvor vi bär fram till altaret kommer tillbaka till oss som Kristi kropp och blod. Det vi offrar åt Gud ges tillbaka till oss i form av Guds eget liv. För det är ju inte endast vi som offrar i mässan. Det stora offer som sammanfattar alla offer, Guds eget ”en gång för alla”-offer, Jesu korsoffer, blir närvarandegjort och aktualiserat i varje mässa. Gåvorna som vi offrar blir förenade med Jesu offer, vi blir själva som en enda kropp förenade med honom, med varandra och med änglarna och helgonen i himlen. Och brödet och vinet förvandlas till Jesu kropp och blod. Alltsammans lyfts upp och fram inför Fadern, Anden kallas ner över gåvorna och närvarandegör i dem Sonen. Allt detta är, som Adrienne von Speyr uttryckt det, ”en offerhandling som omfattar allt”. De troendes offer kan inte separeras från kyrkans offer, som inte kan bli skilt från Kristi offer, som i sig inte kan skiljas från Faderns offer – gåvan av Sonen till världen.

I mässan är vi på sätt och vis tillbaka i Paradiset, återigen i fridfull relation med Skaparen. I mässan ser vi mänskligheten såsom den är skapad att vara; i dyrkan och djup kommunion med Gud. Ett annat sätt att formulera vad som händer i mässan skulle kunna vara: där är för en stund Guds rike realiserat. Det fredsrike som Jesus predikade och lovade är i mässan verklighet. Här råder den rätta ordningen, en ordning som är alltigenom shalom, fred. Det är denna fred, denna frid, som vi sedan, efter att vi fått äta vid Herrens bord, är kallade att gå ut i världen för att sprida. Henri de Lubac har sagt att vid sidan av konsekrationen och instiftelseorden är ”Gå” mässans viktigaste ord. ”Gå i Herrens frid.” Det betyder: nu när vi har blivit uppfyllda av Herrens frid är vårt uppdrag, vår mission (med vilket ordet mässa är besläktat) att bli bärare av denna frid. I mässan får vi en glimt av Guds rike. När vi går därifrån är vårt uppdrag att förverkliga detta rike även utanför kyrkobyggnadens väggar, att göra tacksägelseoffret till hela världens centrum.

Vad väljer vi att dyrka?

Det är inte svårt att se mycket av den samhälleliga och kulturella problematiken i post- och senmoderniteten som en förlust av centrum. Redan efter första världskriget konstaterade den irländske poeten William Butler Yeats, i sin klassiska dikt, att centrumet inte längre håller. Det finns inte längre någon stor gemensam berättelse, någon naturlig mittpunkt, som binder oss alla samman. I individualismens tidevarv har alla blivit sitt eget centrum. Eller uttryckt annorlunda: allting har blivit periferi. Men frågan är om någon verkligt djup gemenskap och sammanhållning kan finnas utan gemensamt centrum. Som Aristoteles konstaterade uppstår sann vänskap först när två personer, inte bara förälskar sig i varandra, utan också i ”den transcendenta tredje”, alltså i något gemensamt utanför sig själva.

Många av de populistiska rörelser vi sett de senaste årtiondena adresserar den här problematiken. Deras framgångar måste nog förstås utifrån att de anspelar på denna längtan efter ett gemensamt centrum. Problemet är att den mittpunkt de föreslår (ofta nationell identitet) är ett centrum som inte håller. Den stora svagheten är att deras centrum bygger lika mycket på exkludering som inkludering. Men ett levande centrum måste vara öppet och tillgängligt för alla. Kyrkorna som alltjämt står i mitten av våra städer påminner oss om den forna föreställningen att ett hållbart centrum måste vara något universellt; en plats där det transcendenta och immanenta möts, som är förankrat i det jordiska men på samma gång, likt katedralens torn, sträcker sig mot det himmelska.

Om en återgång till en kultur och ett samhälle kretsande kring kyrka och religion är möjlig eller ens önskvärd vågar jag inte uttala mig om. Men min egen erfarenhet säger mig att orienteringen mot centrum är det som skapar stabilitet i det inre livet. Det är också min övertygelse att det som gäller i det inre också gäller i det yttre, att det som är sant på individuell nivå ofta är lika sant på kollektiv. Därför vågar jag nog hålla fast vid det där spontana svaret jag gav min vän: Livet måste ha ett centrum. Om det är sant kan det vara värt att vi, inte bara som enskilda personer utan också som kultur och samhälle, ställer oss frågan: Var fäster jag blicken? Var är vårt centrum? Vad sätter jag högst värde på? Vad väljer vi att dyrka?

Texten är en bearbetad och förlängd version av en artikel tidigare publicerad i tidskriften Pilgrim, nr 2/2023.

John Sjögren är kulturskribent och författare.

Ur Signum nr 8/2023, s. 18–23.