Lyssnandet är ingen enkel sak

av MAGDALENA DAHLBORG

Vi kan också säga att det inte är en lätt sak att lyssna till olika idéer, utan att omedelbart ge efter för impulsen att protestera mot det sagda; inte heller att ge sitt eget bidrag som en gåva till andra snarare än som någonting absolut och säkert.” Så står det i rapporten från den globala synodens första session, och på många sätt är det kanske också symtomatiskt för en samtid som premierar såväl tvärsäkra åsikter som den egna rätten att alltid ta plats.

Den första sessionen av biskopssynodens sextonde generalförsamling genomfördes i Rom den 4–29 oktober 2023. Den andra och avslutande sessionen ska enligt planen hållas i oktober 2024. Synoden har föregåtts av mer eller mindre intensivt arbete på lokalt och regionalt plan, och mellan sessionerna är det meningen att vi ska fortsätta diskutera lokalt och regionalt, samtidigt som teologer och kanonister utreder möjligheter och konsekvenser av sådant som formulerats som skarpa förslag eller som önskemål om förtydliganden.

Sessionen föregicks av dels en ekumenisk reträtt, där också en en hyrd buss med deltagare från Sverige fanns med (som rapporterats i bland annat Katolskt Magasin), dels en reträtt specifikt för deltagare i synoden. Vid den ekumeniska bönevakan som var kulmen på den ekumeniska reträtten deltog flera internationella kristna ledare, som i olika forum lyfte fram hur den katolska synodala processen inspirerar också andra kristna gemenskaper. Så menar till exempel den anglikanske ärkebiskopen Ian Ernest att (den anglikans­ka) synoden ibland riskerar att bli som ett parlament, där var och en försvarar sin egen agenda, och att den katolska synodaliteten visar alternativa sätt att vara. Tidigare generalsekreteraren för Kyrkornas världsråd, Ioan Sauca, ser å sin sida nya möjligheter i katolsk-ortodoxa relationer om och när katolska kyrkan bättre reder ut relationen mellan synodalitet och det påvliga primatet.

Berget och Jerusalem

Under synoddeltagarnas förreträtt hölls bland annat en serie meditationer av dominikanernas tidigare ordensmästare Timothy Radcliffe, som behandlade ämnen som rädsla, hemlöshet och vänskap med utgångspunkt i Kristi förklaring. Den bild han genomgående använde är användbar för min senare kritik av synodrapporten, så jag tänker stanna där ett tag.

Radcliffe arbetade med spänningen mellan å ena sidan lärjungarnas känsla av trygghet på förklaringsberget, och å and­ra sidan deras kall att gå med till Jerusalem, där död, misslyckande och uppgivenhet väntade. I Bibel 2000 säger Petrus till Jesus ”det är bra att vi är med”, men närmare Radcliffes användning av berättelsen är den översättning vi finner till exempel hos Benelius: ”här är oss godt att vara” (vilken som är den bästa översättningen av grundtexten går att resonera om, men är inte viktigt här). På berget, där vi får se den förklarade Jesus med lagen (Mose) och profeterna (Elia) är vi hemma, trygga. Petrus vill bygga hyddor och stanna kvar. Men Jesus låter oss inte stanna där i härligheten. Vi behöver gå vidare, och det är en svår väg framför oss.

Utifrån dessa bilder arbetar Radcliffe med hur vi alla lever i denna spänning mellan att få vara hemma (i kyrkan, i församlingen, i det trygga) och att kallas att gå vidare (mot döden, uppståndelsen och gudsriket). Han menar också att vi sinsemellan lägger fokus lite olika, så att en del katoliker i högre grad betonar det som är hemma, gemenskap, trygghet, medan andra i stället betonar det som ska komma, och att vi är på väg. Och att en del av våra meningsskiljaktigheter beror på dessa olika fokus.

Det är en bra bild, så länge vi håller i minnet att vi alla behöver båda delarna och att kyrkan lever med det spänningsfältet. Jag vill komplettera med en annan bild, som jag fått från dominikansystrar i norra USA via en lekdominikan: systrarna talade om ”gemenskapskatoliker” och ”kungarikeskatoliker” (communion catholics och kingdom catholics, termer som tidigare även Timothy Radcliffe har använt), där de förra betonar gemenskapen, dess inre enhet och gränser, och de senare kungariket och vandringen dit, som kan göras tillsammans med vem som helst som är på väg åt samma håll. I en del avseenden finner jag den bilden något bättre, eftersom det på ett annat sätt är självklart att de som vandrar ändå måste hålla ihop någorlunda för att faktiskt nå fram (gemenskapen behövs också för kungariket), och att en gemenskap behöver ha någon sorts riktning och mål för att inte stagnera till sekterism eller helt enkelt dö (kungariket behövs alltså även för gemenskapen). På det viset motverkar det här sättet att beskriva skillnaderna i betoning hos olika katoliker den polarisering som splittrar oss. Det blir tydligare att vi behöver varandra.

Men Radcliffes spänning mellan berget och Jerusalem vägrar försona de två, vi behöver leva också i detta ”redan nu” och ”ännu inte”. Och, påpekar han, för många är i dag hemmet på berget inte tryggt. De upplever exkludering – en del kvinnor, frånskilda och omgifta, homosexuella, människor i polygama relationer. Kyrkan är också fortfarande, trots stagnationen i Europa, väldigt europeisk i sina uttryck. Men kyrkan behöver vara en trygg plats, välkomnande. För vissa är detta radikala välkomnande destruktivt, det river ner kyrkan. Identitet kräver gränser. För andra är det just denna radikala öppenhet som är kärnan. För vissa är kyrkans identitet given, tydlig. För andra är det någonting vi ska upptäcka. Radcliffe menar att kristen identitet alltid är både känd och okänd. Denna spänning har vi levt med sedan Abraham lämnade Ur. Det är ett rakt igenom katolskt både-och. Och de är inte ömsesidigt uteslutande, vill jag tillägga. ”Du är välkommen som du är” gäller oss alla, men också att mötet med den förklarade Kristus är förvandlande. Ingen av oss förväntas förbli som vi är när vi kommer.

Att läsa synodrapporten med Timothy Radcliffes meditationer i bakhuvudet (och kanske i öronen – de ligger på Vatican News webb och rekommenderas) ger upphov till en del funderingar som jag återkommer till, för rapporten förringar faktiskt behovet av hemmet och gemenskapen, och Radcliffe ger möjligen en sorts nyckel till det: han föreslår att ett av skälen till att församlingsprästerna varit svåra att engagera i synoden är att synoden så starkt betonar vandringen, medan prästen närmast per definition som fader ska bygga upp hemmet och tryggheten. Här vore det intressant att veta om det i synen på synoden finns några skillnader mellan stiftspräster, monastiska präster och präster i mer rörliga ordnar. Och det vore önskvärt med fler vanliga församlingspräster närvarande i nästa synodsession, och att de lockas att i högre grad delta i arbetet nu mellan sessionerna. För de behövs.

Transparens, tystnad och medielogik

När det stod klart att påven belagt deltagarna med munkavle i högre grad än vanligt, kom det naturligtvis en hel del kommentarer angående vatikanska löften om transparens, deltagande och öppenhet. Krav på tystnad krockar med idéer om öppenhet, allas deltagande och medias plikt att rapportera. Men nog var det väntat. Den metod synoden arbetar med – ett intresserat och respektfullt lyssnande även till den som har helt andra åsikter och erfarenheter än man själv – rimmar illa med ett polariserat och ofta direkt aggressivt medieklimat, för att inte tala om diskussionsnivåerna i sociala medier. Det intresserade och respektfulla lyssnandet, och inte minst att tala i en situation där man blir verkligt lyssnad på, tarvar djup tillit. Transparens och öppenhet måste gälla främst slutresultaten, och kanske huvudpunkterna i argumentationen, men vi som står utanför kan inte kräva att få veta vem som sagt vad, vem som ändrat ståndpunkt, och vilka personliga erfarenheter som lades fram till allmän beskådan vid samtalsborden. Vi har inte med det att göra.

I en demokrati är det ett stående och ibland brännande problem att såväl diplomati som personalfrågor, liksom ofta pågående politiska processer, måste hanteras bakom stängda dörrar. Ingen ska behöva hängas ut, och vissa saker går helt enkelt inte att diskutera om man riskerar att männi­skor tappar ansiktet eller rentav blir dödade om de blir påkomna med att säga fel saker. I kyrkan är förstås inte det något problem, eftersom kyrkan inte är en demokratisk institution.

Samtidigt är det viktigt som samhället ser ut i dag att vi i kyrkan är öppna med att vi inte alltid är överens, att även biskoparna är oense. Ibland, men inte just vid synodsessionerna, behöver vi låta diskussionerna vara öppna och synliga. På sikt kan då behovet av slutna rum minska (kanske även i övriga samhället) – att vi nu måste stänga dörrarna för att diskussionen ska kunna vara öppen beror delvis på att vi är ovana vid att hantera en öppenhet för olika synsätt och erfarenheter.

Men det är också så att katoliker själva bäddat för behovet av munkavle, genom det upptrissade tonläget i såväl gamla som nya medier. Vill vi veta hur diskussionerna går i kontroversiella frågor, får vi sluta skrika åt varandra och i stället försöka förstå hur de andra resonerar, med utgångspunkten att även den som kommer till annan slutsats än jag älskar Gud och vill kyrkan väl. Som Timothy Radcliffe konstaterade i en meditation: ”Kallar du någon för patriarkal dinosaurie kommer det troligen inte att hjälpa.” Medielogiken klarar inte riktigt av att hantera det öppna och intresserade lyssnandet, men grunden för de metoder synoden använder är vänskap, respekt och tillit.

Det kan verka som slöseri att använda de enorma resurser som synoden kostar till att några hundra människor ska bli bättre kompisar. Men personliga vänskaper, på alla nivåer, är grunden för all fred – det mänskliga samhällets minsta beståndsdel är inte en individ utan en relation, och det gäller från familj till världspolitik. Vi behöver bygga vänskaper i våra församlingar också, det är inte fullt lika resurskrävande. Men för att kyrkan ska fungera på alla nivåer behövs också vänskaper som sträcker sig över världsdelar, över kallelser, över samhällsstatus och över alla andra dessa gränser som finns mellan oss, och det kräver emellanåt att vi lägger resurser på att några hundra männi­skor ska bygga vänskaper med varandra och bära med sig frukterna av dessa vänskaper hem.

En spretig begreppsdefinition

Synodrapporten har tre delar: ”Den synodala kyrkans ansikte”, där man vill förklara synodaliteten i praktik och förståelse som en ”andlig erfarenhet sprungen ur kontemplation över Treenigheten som utvecklas genom att artikulera kyrkans enhet och mångfald”; ”Alla lärjungar, alla missionärer” där synodaliteten skildras i form av relationerna mellan dem som genom kall och tjänst finns i kyrkans liv och uppdrag; ”Väva band, bygga gemenskap”, där synodaliteten skildras som processer och nätverk som tillåter utbyte mellan kyrkor och med världen. Varje del består av sex eller sju underkapitel, i sig indelade i ”konvergenser” som ska stötta orienteringen, ”frågor för reflektion” som pekar ut sådant som kräver djupare analys, samt ”förslag” som är just det.

Språket är genomgående förhållandevis enkelt, och det är lätt att förstå viss frustration hos dem som är vana vid högre akademisk och teologisk nivå. Samtidigt är en del av synodens syfte att göra samtalet tillgängligt för fler, och att möjliggöra bidrag även från den som inte talar eller läser katolsk akademiska flytande. Rapporten ska kunna användas även som diskussionsunderlag i församlingar där människor har andra styrkor än just djup teologisk kunskap. En, beroende på perspektiv, både för- och nackdel med det enklare språket är också att högre teologisk nivå gör det lättare att gömma sig bakom teoretiska resonemang i frågor som får skarpa och ibland svåra konsekvenser för enskilda. Ju mer specifikt språk, desto lättare också att fastna i specifika detaljer. Kanske kan språket tolkas som en ovilja att fastna i teologiskt finlir, i en situation där allt fler i världen är andligt hemlösa och behöver hjälp att komma in under tak. Inte minst de som av olika skäl upplever att kyrkan i praktiken jagat ut dem.

I någon mening är det hela rapporten sammantagen som definierar begreppet synodalitet, eller i alla fall ringar in det. I grund och botten handlar synodaliteten om det gemensamma ansvar som pekades ut av Andra Vatikankonciliet, och att ecclesia docens och ecclesia discens inte delar upp de troende i två olika grupper, utan snarare att både den undervisande och den lärande kyrkan finns inom oss alla. Vi undervisar varandra enligt gåvor, kall och tjänst, och vi lär alla av varandra. Det betyder inte att alla fattar beslut, eller att kyrkan är demokratisk, utan att de som fattar besluten måste lyssna till erfarenheterna hos dem som drabbas av dem. Det gäller inte minst de ”heta frågor” som varit mest framträdande i en del medierapportering, men som är tämligen nedtonade i rapporten: kvinnligt tillträde till vigda ämbeten, homosexuellas och transpersoners möjligheter att ingå i gemenskapen, vilken plats som kan beredas i kyrkan för frånskilda och omgifta. Dessa frågor är typexempel på ämnen att diskutera som verkligen till det yttersta övar förmågan att respektfullt lyssna till den man inte håller med, och att finna sätt att formulera oönskade svar utan att skada och exkludera.

Den första delen, som handlar om synodalitetsbegreppet, tar upp relationerna mellan de östliga kyrkorna och den latinska kyrkan, och inte minst den speciella situation som råder på allt fler orter i väst där det snart kan komma att finnas fler orientaliska katoliker än latinska. Här finns några av de skarpaste och kanske mest lättgenomförda förslagen, nämligen att inrätta ett permanent påvligt råd för patriarker och viktigare ärkebiskopar för östkyrkorna, att ha en samarbetskommission för latinska och orientaliska teologer, historiker och kanonister, och att se till att de orientaliska katolikerna har rimlig närvaro också i kurian.

I den andra delen, om de personer som utgör kyrkans liv och utför kyrkans uppdrag, kommer frågorna upp om kvinnors roll och om relationerna mellan lekfolk, ordnar, dia­koner, präster och biskopar. Här fanns det förhoppningar och farhågor om skarpare formuleringar om kvinnligt diakonat, men rapporten nöjer sig med att konstatera att detta enligt vissa vore ett brott med traditionen, enligt andra ett återtagande av praktik i den tidiga kyrkan, enligt ytterligare andra ett nödvändigt svar på tidens behov och i enlighet med traditionen, och att det slutligen enligt några leda till antropologisk förvirring som i alltför hög grad anpassar kyrkan till tidsandan. Man efterfrågar också fortsatt forskning på det kvinnliga diakonatet. Skarpare är då förslaget att se till att liturgiska texter och kyrkliga dokument i högre grad vaktar på hur det språk som man använder relaterar till manligt och kvinnligt, och att använda även bilder och ord som i högre grad relaterar till kvinnliga erfarenheter. Ytterligare ett skarpt förslag är att se till att kvinnor kan döma i kyrkorättsliga frågor och processer.

Diakoner och präster hade gärna, menar jag, kunnat stå under egna underrubriker. I stället är de sammanslagna till ett gemensamt, kort, underkapitel, samtidigt som man skriver explicit att diakonatet inte ska förstås endast som ett steg mot prästämbetet utan som ett ämbete i egen rätt. Tyvärr får man en känsla av att prästerna främst betraktas som ett problem, även om man börjar med att uttrycka tacksamhet för deras tjänst och erkänna att de ofta upplever ensamhet och isolering. Klerikalism uttrycks som ett bekymmer som kräver bättre utbildning av prästerna; att även lekfolk understödjer klerikalism nämns i förbigående. Då återvänder jag själv hellre till Timothy Radcliffes meditation om vänskap, där han konstaterar att just vänskap är det främsta motgiftet mot klerikalism, och att vänskap är en nödvändighet för varje präst. Prästcelibatet nämns, men som en punkt som inte är ny, som kräver fortsatt reflektion, och där det råder delade meningar om huruvida det bör vara obligatoriskt.

Även när det rör biskopar nämns ensamhet och även stor arbetsbörda. Några av de tyngre förslagen i rapporten rör just biskopar, deras relationer till varandra och deras relationer till biskopen av Rom. Bland annat föreslås, men i tredje delen, alldeles i slutet av rapporten, att biskopskonferenser och regionala konferenser borde väga tyngre. Det sägs inte explicit vad som ligger bakom, men när det förslaget dykt upp tidigare har det handlat om möjligheter för biskopskonferenser men även de kontinentala sammanslutningarna att stötta eller ingripa när ett stift till exempel har hanterat olika sorters övergrepp illa. Vad rapporten däremot nämner som ett skäl att stärka de regionala organen för biskopar är biskoparnas behov av närmare relationer i närområdet. Till exempel uttryckte efter de regionala synodmötena i våras USA:s och Kanadas biskopar stor glädje över samarbetet, som var en helt ny erfarenhet.

I alla underkapitel i del två finns det med stycken om samarbete mellan den lokala biskopen och den lokala kyrkan i dess olika former (lekmannarörelser, ordnar, församlingar med mera), och mellan biskopen och den universella kyrkan. Detta utforskas mer i del tre där man också vidareutvecklar varje troendes ansvar för sin egen utveckling i tron, och den roll vi spelar för varandras formation. En nyckel till hela synen på den radikalt öppna kyrkan finns i avsnitt 16L: ”Lyssnandet kräver ovillkorlig acceptans. Det betyder inte att evangeliet ska förvridas eller att varje sak som sägs uppmuntras. Jesus öppnade nya horisonter och vägar för de människor som han lyssnade till …” Alltså: den lyssnande kyrkan ska just lyssna. Inte alltid hålla med, men hålla mot på sätt som inte kastar ut utan öppnar för självinsikt och omvändelse. För detta behöver den som lyssnar ha adekvat träning, och förmåga att använda erfarenheterna hos den som blir lyssnad på för att visa på vägar framåt. Det är intressant att man talar väldigt generellt om personer som känner sig exkluderade på grund av sin ”äktenskapliga status, identitet eller sexualitet”, men sedan nämner väldigt specifikt att biskopskonferenserna i Afrika och Madagaskar (SECAM) uppmanas att formulera särskilda pastorala och teologiska riktlinjer för att vandra med männi­skor som lever polygamt och har kommit till tro – enligt en artikel av Luke Coppen i The Pillar mildrades den första delen (som först talade explicit om bland annat hbtq-personer och frånskilda – i själva verket ströks all förekomst av hbtq i rapporten vilket enligt jesuitpater James Martin inte alls återspeglar de faktiska diskussionerna), medan stycket om polygami lades till på direkt uppmaning under slutarbetet med rapporten.

Ett eget underkapitel har mission i digitala miljöer, där det konstateras att uppdelningen mellan ”verkligt” och ”virtuellt” inte längre är rimlig, i synnerhet inte för de generationer som är ”digitala infödingar”. Detta förändrar hur vi uppfattar tid, rymd, våra kroppar och våra relationer. Därmed kan inte heller digital kultur ses som ett separat missionsområde, utan snarare någonting som måste genomsyra kyrkans vittnesbörd i samtiden. Det ställer stora krav på utbildning och närvaro, men också på eftertanke, eftersom det på nätet förekommer att tron framställs på sätt som polariserar och förenklar.

Rapportens sista underkapitel handlar om biskopssynoden och kyrkliga samlingar, där man ser på vad det gör med synoden att inte endast biskopar deltog fullt ut. Detta var ”uppskattat”, men ”det är fortfarande en öppen fråga vilken effekten av deras närvaro som fullvärdiga medlemmar” har på samlingen. Även kriterierna enligt vilka medlemmar väljs behöver klargöras. Ett förslag är att man, såväl för biskopssynoden som för regionala samlingar, tänker sig en tvåstegsraket, där först en vidare samling genomförs och därefter en exklusivt för bis­kopar.

Sann men öppen

Genom hela rapporten finns bilden av den missionerande, utåtriktade kyrkan. Och nog behöver vår samtid en sådan. Men för att återvända till berget där ”det är oss godt att vara”, så behövs också tryggheten. När gemenskap nämns i rapporten är det en vidöppen gemenskap, och det betraktas som ett problem att inte alla vill ha den radikala öppenheten. Det finns en paradox här: i strävan efter att lyssna till precis alla, lyssnar man inte mer än pliktskyldigt till dem som oroar sig för att den radikalt öppna gemenskapen inte längre blir en gemenskap. Man kan tycka att de har fel, men här saknas, bortsett från vissa pliktskyldiga omnämnanden av divergerande ståndpunkter, en djupare förståelse för gemenskapens kall till inre omvändelse och bot.

Återvänder vi till gemenskapskatoliker och kungarikeskatoliker, kan man förstås ifrågasätta om den som i praktiken exkluderar verkligen värnar gemenskapen. Det är en begriplig hållning. Att helt stänga männi­skor ute kanske skyddar den inre gruppen, men på bekostnad av andras väl. Samtidigt måste även den mest gästfria grupp kunna sätta gränser: att ingå i en gemenskap innebär med nödvändighet att man förändrar sig. Det vet alla som levt i en familj, i ett äktenskap eller i en kommunitet. Vår samtid uppmanar oss att inte anpassa oss, att inte, som man säger, göra våld på oss själva, men kyrkans roll kan inte vara att påstå att det är möjligt att leva i en gemenskap utan att förändras – och det gäller oss alla. Vi ska alla, som Erik Helmerson skriver på sidan 5 i detta nummer, bli ”vårt riktiga jag, den människa som Gud avser oss till”, och kyrkans roll är inte att kasta bort människors kors utan att hjälpa dem att bära. Däremot behöver kanske kyrkan i högre grad tänka i termer av ”bostad först” – bara den som känner sig välkommen och hemma, kan också finna kraft (och vilja) till förändring. Rapporten från synoden är något spretig, men mellan raderna, inte minst i underkapitel 16 om den lyssnande kyrkan, är det just detta som sägs: kyrkan måste våga välkomna människor till berget, och sedan våga vandra bredvid dem till Jerusalem.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 8/2023, s. 24–29.