av KATRIN ÅMELL
Denna artikel är en fortsättning av Katrin Åmells artikel i Signum nr 7/2023 om den Helige Dominikus Romerska Kongregation och dess verksamhet.
Stiftsgården Marielund
Andra Vatikankonciliet (1962–1965) betydde mycken reflektion och stora förändringar främst i systrarnas dagliga liv men medförde även större möjligheter till dialog och samarbete med omvärlden. Detta gällde samtliga kommuniteter och kom att fungera särskilt bra på Marielund, Ekerö.
I sitt testamente hade friherrinnan Marie Klinckowström (död 1907) donerat denna plats med hus till den katolska kyrkan. När stora huset på Marielund hade utbyggts och moderniserats på 1960-talet frågade biskop John Taylor dominikansystrarna om de var intresserade av att starta en verksamhet där. Efter att generalpriorinnan ställt sig positiv till saken åtog sig systrarna uppgiften 1969 i nära samarbete med generalvikarie Paul Schmidt, som blev stiftets ansvarige för gården. Det klargjordes att Marielund i första hand skulle vara en kursgård och inte ett pensionat för rekreation. Redan från början insåg man att gården inte skulle bli tillräckligt använd och gå med förlust om den begränsades till enbart katolska grupper, då efterfrågan från katolikerna inte var tillräcklig för att fylla huset varje veckoslut. Därför blev det överenskommet med biskopsämbetet att alla grupper som bejakade gårdens andliga atmosfär var välkomna. Under årens lopp var cirka 90 procent av gästerna inte katoliker. Det stämde väl överens med inslaget i den dominikanska spiritualiteten om att verka vid kyrkans gränser.
De tio första åren pendlade tre systrar varje veckoslut mellan Stockholm och Marielund, där de inte hade egna sovrum, eftersom dessa var upptagna av gäster, utan sov på utdragssängar i köksregionerna. I längden blev detta arrangemang alltför tröttsamt, och när Hubertus Brandenburg hade tillträtt som biskop beslöts att huset skulle få en tillbyggnad med tre gästrum, ett litet kapell samt rum för sex systrar. Tillbyggnaden blev färdig 1979, då fyra systrar från Villagatan kunde flytta in och bilda en egen kommunitet. Då ”uppgraderades” också Marielund till stiftsgård.
Efter de tio åren av ”försöksverksamhet” formulerade systrarna följande huvudtankar om inriktningen:
- vara en miljö för sökande människor av olika slag.
- vara en evangelisk miljö med tonvikt på bön och enkel livsföring.
- i enlighet med vårt dominikanska ideal vara en plats för fördjupade studier, främst i den kristna tron.
- fungera som centrum för katolikerna på Mälaröarna, känna ansvar för dem liksom för de ekumeniska kontakterna på öarna.
Det stod tidigt klart att miljön, stillheten och den vackra naturen bäst lämpade sig för meditationsgrupper och retreater. Ett stort antal veckoslut upptogs därför av kristen djupmeditation med syster Monica Bexell (död 2021), men även andra sorters externa meditationsgrupper frekventerade Marielund. Programutbudet kunde indelas i olika kategorier. En sådan utgjordes av tematiska program ordnade av systrarna själva i egen regi, ibland i form av serier som ”kvinnligt – manligt i kyrkan”. Externa grupper, som hyrde in sig på gården med eget program, var en annan kategori. Ett ytterligare inslag var årligen återkommande program ordnade av systrarna som jul- och påskfirande, arbetsvecka för trädgårdsarbete et cetera.
Alltfler sökte sig till Marielund för att det låg nära Stockholm men ändå lagom avskilt i en vacker, stilla miljö. Enkelheten och prisnivån spelade också roll. Men denna i sig positiva utveckling betydde också att arbetsbelastningen med tiden ökade för systrarna. Flera av dem hade också uppgifter utanför gården och ett par äldre kunde bara utföra begränsat fysiskt arbete. Inga anställda fanns utan systrarna gjorde nästan allt själva. Mot slutet av 1990-talet stod det klart att bland annat köket inte uppfyllde de rådande kraven och att fler sovrum behövdes för att svara mot efterfrågan. Därför beslöts att bygga om köket och göra en ytterligare tillbyggnad. Systrarna insåg då att de inte hade tillräckligt med personella resurser för att täcka de kommande växande behoven av fysisk närvaro och materiellt arbete. De avslutade därför de 30 åren på Marielund i slutet av 1999 med tacksägelsemässa och fest. När generalpriorinnan gav sitt samtyckte till att systrarna skulle starta en verksamhet på Marielund var hennes motivering att det skulle kunna bli ett nytt intressant, dominikanskt apostolat för systrarna i Sverige. Hon fick rätt. Med tanke på Thomas av Aquinos valspråk Contemplare et contemplata aliis tradere, fritt tolkat: att söka Gud i kontemplativ bön och ge vidare frukterna av detta till andra, var Marielund en idealisk plats. Själva naturen och atmosfären inbjöd till bön, som på ett eller annat sätt kunde ges vidare åt ett stort antal människor hemmahörande i mycket olika sammanhang.
Förflyttningar och mångsidigt arbete
Efter drygt 50 år på Villagatan 21 närmade sig en avslutning även där, av flera skäl. Det mer än 100 år gamla huset krävde stora reparationer; endast en kvarvarande syster undervisade i franska; standarden i uthyrningsrummen uppfyllde inte tidens krav; de yngre systrarnas krafter blev alltför uppbundna av husets drift. 1990 såldes huset och systrarna fördelade sig på två grupper, varav den ena flyttade till Västmannagatan 83 i Vasastan i Stockholm och den andra till Stockholmsvägen 55 i Märsta. Valet av dessa två platser berodde på att några systrar ville fortsätta att ha sitt arbete förlagt till innerstan, medan en annan grupp ville få erfarenheter av livet i en förort, där det fanns katoliker men ingen katolsk verksamhet. På de nya platserna var systrarna inte längre bundna av något gemensamt, större åtagande och fick därför mer frihet att ägna sig åt annat mer mångsidigt arbete såsom skriftställeri, teologistudier, forskning, undervisning, föredrag, Justitia et Pax, ekumenik, religionsdialog, psykoterapi, själavård, ledning av retreater och meditation med mera. Ett par saker förtjänar att nämnas speciellt. I Märsta och Sigtuna lyckades särskilt syster Ingrid Ström samla de spridda katolikerna, så att mässor kunde firas i lånade kyrkor och en katolsk församling så småningom bildas. På Västmannagatan 83 skapades S:ta Ingrids Dominikanska Centrum med bland annat föredrag varje vecka av inbjudna gäster samt teologiska föreläsningsserier hållna av syster Madeleine Fredell.
Genom samarbete med Dominican Sisters International utökades kommuniteterna med systrar från Irak och Vietnam mellan åren 2000 och 2017. Dessa systrar var här under olika långa tidsperioder och ett par av dem finns för övrigt fortfarande kvar i Stockholmsområdet. Deras uppgifter var dels att numerärt förstärka de svenska kommuniteterna, dels att arbeta pastoralt med sina respektive landsmän som nyligen bosatt sig i Sverige. Särskilt ett stort antal orientaliska katolska flyktingar från Irak hade nämligen sökt sig till Sverige och det var i samverkan med det katolska stiftet som systrarna kom hit för att stödja dem. Därigenom blev systrarna i Sverige också en erfarenhet rikare genom livet tillsammans med utomeuropeiska systrar.
Vid början av 2000-talet meddelade Sacré Coeur-systrarna att de önskade dra sig tillbaka från skötseln av stiftsgården Johannesgården i Västra Frölunda av åldersskäl. Biskoparna vädjade då till dominikansystrarna att ta sig an ledningen på gården. Tvekan uppstod eftersom man nyligen lämnat Marielund. Villkoren skulle dock bli helt andra på Johannesgården med anställd personal för allt materiellt arbete. Systrarna skulle leda verksamheten, ansvara för liturgin och ha personalansvar. Vid tidpunkten fanns en viss rekrytering och Johannesgården bedömdes som ett lämpligt ställe för ett novitiat, lagom avskilt med regelbundet liturgiskt liv och så vidare. Därtill var närheten till Göteborgs universitet en fördel. Åtagandet av Johannesgården skulle dock betyda en nedläggning på någon annan plats, eftersom systrarna inte längre hade personal för att driva verksamhet på tre ställen. Det blev kommuniteten i Märsta som stängdes. 2003 såldes huset där och omflyttningar skedde dels till Stockholm, dels därifrån till Johannesgården.
De första åren på gården fungerade verksamheten bra, speciellt med den mångkulturella församlingen som regelbundet kom till söndagsmässa i kapellet. Systrarna utformade ett rikt programutbud, som utöver retreater omfattade föreläsningar och kurser kring aktuella teologiska ämnen, årlig teologisk sommarskola med mera. Mycket ekumeniskt samarbete ingick också, särskilt som det i Johannesgårdens stadgar föreskrevs att gården skulle vara ekumenisk. Det fanns emellertid ekonomiska problem med gården, främst beroende på att den uppvärmdes med direktverkande el till mycket hög kostnad och stiftet inte var berett att övergå till fjärrvärme när detta erbjöds i området. Efter några år minskade också beläggningen och från stiftets sida rådde oklarhet i vad mån man framöver var beredd att stödja gården. Detta var några av de bidragande skälen till att systrarna valde att lämna Johannesgården 2008 efter fem år av värdefulla erfarenheter av livet och kyrkan i en annan landsända.
De senaste åren
På Västmannagatan 83 fanns det inte tillräckligt med plats för samtliga systrar från Johannesgården. Några omflyttningar fick därför göras till ett nybyggt hus på Fruängsgatan 39 i Fruängen, där kommuniteten fram till avslutningen 2012 ägnade sig mestadels åt lokalekumenik samt pastoralt arbete bland orientaliska katoliker i församlingarna däromkring. Därefter skedde en återsamling på Västmannagatan 83, där de verksamheter som nämnts ovan fortsatte. Emellertid skedde en successiv numerär minskning genom att de äldsta systrarna avled i början av 2000-talet. Eftersom man inte hade fått någon rekrytering, i likhet med situationen för ordensliv på många håll i övriga västvärlden, reducerades antalet systrar snabbt. Kvar i dag finns fem systrar, två på Västmannagatan och tre på seniorboendet Josephinahemmet i Blackeberg. Dessa fem utgör en kommunitet fastän boende på två olika håll.
Det genomsnittliga antalet systrar under de hittills gångna 92 åren har rört sig kring 15, under ett 30-tal år verksamma på tre platser samtidigt. Sammanlagt har 42 systrar, som avlagt livstidslöften, levt och arbetat här under längre tidsperioder. Efter avslutad utbildning har många tillbringat resten av sitt arbetsföra liv här i landet. För tider och platser se förteckningen nedan.
Några reflektioner
Systrarnas historia tilldrog sig inte i ett vakuum utan är sammanvävd med samhällslivet och dess utveckling. Genom deras historia kan därför också utvecklingen i samhället skönjas. Vissa av förändringarna gagnade i hög grad deras möjligheter till insatser, till exempel lagen om religionsfrihet.
Framåtskridandet inom kyrka och teologi löper parallellt med vad som tilldrar sig i samhället. Också den utvecklingen kan avläsas i systrarnas historia och Andra Vatikankonciliet är här helt avgörande.
På nästan alla platser där systrarna ombads att leva och verka, ofta av stiftet, rörde det sig om pionjärinsatser, ibland under mycket primitiva förhållanden, där uppfinningsrikedom behövdes. Genom systrarnas medverkan startades i stiftet Katolska Pedagogiska Nämnden, Kommissionen Justitia et Pax och Kommissionen för Interreligiös Dialog (KID).
Systrarna har vinnlagt sig om ett gott ekumeniskt samarbete under olika former på samtliga platser där de levt och arbetat.
Tillfrågade om sitt liv i Sverige skulle nog systrarna, levande som döda, svara att de här fått förverkliga sin dominikanska kallelse på ett rikt, oväntat och mångfaldigt sätt, i sig en källa till glädje. För detta ska Gud ha tack och ära.
Litteratur
Katrin Åmell OP: Systrar i kyrkan. Historien om en grupp dominikansystrar i Sverige 1931–2017. Katolsk historisk förening i Sverige. Skriftserie No 12. Fredestad Förlag/Catholica AB 2017, 560 s.
Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.
Ur Signum nr 8/2023, s. 30–33. För tabell hänvisas till den tryckta utgåvan.