av HENRIK LUNDBERG
Den klassiska sociologin, i Émile Durkheims och Max Webers tappning, hade ett starkt intresse för religionen som en socialt verkande kraft i samhället. Religionen hade en central plats i deras mest kända verk. Durkheim studerade hur religiösa ritualer och trosföreställningar bidrog till att integrera grupper av olika storlek. I sitt berömda verk Självmordet (1897) påstod han exempelvis att katoliker var mindre benägna att begå självmord än protestanter, eftersom katolikerna var mer integrerade i en gemensam symbolvärld än protestanterna. Katolikernas starka gruppintegration kom att tjäna som ett skydd mot självmordet. I Webers kanske mest kända verk, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1904), studerade han hur den asketiska protestantismen, i synnerhet kalvinismen, bidrog till att skapa en kapitalistisk anda som så småningom kom att dominera den moderna ekonomin.
I dagens sociologi är intresset för religion inte lika stort som det var för ämnets klassiska författare. Detta beror naturligtvis till viss del på att religionen inte längre har samma betydelse i det moderna västerländska samhället som den tidigare hade. Men intresset för religion har ännu inte helt försvunnit hos sociologer. En av 1900-talets mest intressanta sociologer, amerikanen Peter L. Berger (1929–2017), ägnade till exempel i princip hela sin forskargärning åt religionen. I detta sammanhang kan även den amerikanske sociologen Robert N. Bellah (1927–2013) nämnas. Hans magnum opus Religion in Human Evolution. From the Paleolithic to the Axial Age (2011) väntar ännu på att upptäckas av fler religionsvetare och sociologer. Även på svensk mark finns, glädjande nog, tecken på ett bestående intresse för religionssociologi. Mikaela Sundberg, professor i sociologi vid Stockholms universitet, har nyligen utkommit med sin intressanta bok Fraternal Relations in Monasteries. A Laboratory of Love. Boken utkommer i serien Routledge Studies in the Sociology of Religion.
När Sundberg tar sig an ämnet religionssociologi ligger fokus inte på religionen som en social kraft i samhället som stort, vilket var det som intresserade klassikerna. Hon studerar i stället hur vissa specifika religiösa idéer uppfattas och levs i ett särskilt organisatoriskt sammanhang. Mer specifikt intresserar sig Sundberg för den spänning som uppstår mellan det kristna budet att älska sin nästa och dess faktiska uttryck i det vardagliga umgänget mellan munkar och nunnor i ett kloster. De munk- och nunneordnar som Sundberg studerar i Fraternal Relations är Cisterciensorden och Trappistorden. Dessa två ordnar påminner i själva verket mycket om varandra, eftersom den senare är en förgrening ur den förra. Sundberg har genomfört djupintervjuer med 20 nunnor och 16 munkar som lever i sex olika cisterciens- och trappistkloster i Frankrike. Som forskare fick hon även under en kort period delta i nunnornas dagliga arbete i klostret. Sundberg redovisar sitt resultat i nio kapitel i Fraternal Relations, vilka bland annat behandlar inträdet i klosterlivet, sången vid tidebönen, det gemensamma arbetet i klostret, munkars och nunnors samtal med sina bröder respektive systrar samt den sociala kontrollen i klostret.
Broderliga relationer
Enligt kristendomens dubbla kärleksbud ska människan älska såväl Gud som sin nästa. Dessa två bud är nära förknippade med varandra, vilket Jesus själv understryker (se till exempel Matt 22:34–40). Det går enligt kristen tro inte att älska Gud och samtidigt avsky sin nästa. I Första Johannesbrevet (4:20) heter det med några välkända ord: ”Om någon säger: ’Jag älskar Gud’ men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett.” En fördjupad Gudsrelation visar sig således i en kärlek till nästan. För munkar och nunnor är den nästa som ska älskas i huvudsak människor som har valt samma slags livsform som de själva gjort. Att älska sin nästa är att älska de bröder och systrar man möter varje dag i klostret, hur irriterande de än kan vara. En nunna som Sundberg intervjuade sade: ”Att lära sig älska och leva tillsammans trots att det ibland finns skiljaktigheter och svårigheter; det är vad det monastiska livet verkligen handlar om för mig”. Sundberg kallar det slags relationer som betraktas som förebildliga för munkar och nunnor i klostret för ”broderliga relationer”. Den broderliga relationen ska, påpekar munkarna och nunnorna själva, skiljas från de naturliga och spontana känslor människor kan ha för varandra. Broderliga relationer levs framför allt i ett gemensamt sammanhang med andra människor som skriver under på samma religiösa trosföreställningar och etiska värderingar som man själv gör.
Det organisatoriska sammanhanget för den broderliga relationen utgörs av det sociologen Erving Goffman (1922–1982) i Asylums: Essays on the Social Situation of Mental Patients and Other Inmates (1961) beskrev som ”totala institutioner”. En total institution är en plats där ett större antal individer lever tillsammans avskurna från det övriga samhället under en längre period. Livet i en total institution präglas ofta av stränga regler. I en total institution har en person inte själv möjlighet att bestämma när hon ska komma eller gå, vad hon ska ha på sig, när hon ska tala, vad eller när hon ska äta med mera. Totala institutioner saknar dessutom ofta den uppdelning i rumsliga och tidsliga kategorier som annars kännetecknar det moderna västerländska samhället. Medan människor i allmänhet tenderar att arbeta, sova och tillbringa fritiden på olika platser och med olika människor, saknas dessa uppdelningar i en total institution. Här utspelas allt i stället inom samma väggar, tillsammans med samma människor. Som exempel på totala institutioner brukar fängelser, psykiatriska sjukhus, barnhem, armén och kloster nämnas. En väsentlig skillnad mellan ett fängelse och ett kloster är emellertid att en munk eller nunna, till skillnad från en fånge, själv har valt sin livsform. Munken och nunnan har valt klosterlivet för att fördjupa sin kristna tro och kan, åtminstone i juridisk mening, lämna klostret så snart han eller hon så önskar. Men även om klosterlivet är frivilligt, påverkar det organisatoriska sammanhanget ofrånkomligen det slags sociala relationer som kan existera i ett kloster. Den hårt reglerade livsföringen, och inte minst kravet på tystnad, gör att broderliga relationer i klostergemenskaper sällan kan gå på djupet, även om det också händer.
Den broderliga relationen kännetecknas i själva verket av en viss distans, vilket skiljer den från typiska vänskaps- och kärleksrelationer. Kärleks- och vänskapsrelationer tenderar att vara personliga och selektiva, där inte alla är välkomna in i gemenskapen. I klostret måste kärleken till nästan i stället omfatta alla medlemmar. En munk eller nunna ska relatera till sina bröder och systrar som Guds avbilder snarare än som individer med unika drag och erfarenheter. Explicita vänskapsrelationer kan, påpekar Sundberg, leda till bildandet av informella grupper som kan hota sammanhållningen i klostret men också utmana ledningens makt. Djupgående vänskapsrelationer är därför inte tillåtna i kloster. I likhet med andra organisationer är kloster inte immuna mot de problem som kan uppstå på grund av att informella grupper differentieras från den större gruppen. Den broderliga relationens företräde framför alla andra relationer är garanten för att detta inte ska ske.
Spänningar i klosterlivet
Munkarna och nunnorna i Sundbergs intervjumaterial är naturligtvis medvetna om att de går bättre ihop med vissa bröder eller systrar än med andra. Detta har inte minst sitt upphov i att de skiljer sig åt avseende det liv de förde innan de gick i kloster: vissa är högutbildade och vana vid en urban livsstil medan andra saknar högre utbildning och är uppväxta på landsbygden. I klostret tvingas bröderna och systrarna emellertid arbeta med sig själva för att sätta sig över den naturliga tendensen att föredra vissas sällskap framför andras. Detta arbete tar ofta formen av vad Sundberg kallar ”asketiskt ansvarstagande” (ascetic responsibilization). Med denna term avses att nunnorna och munkarna tar på sig ansvaret för att de inte lyckas känna eller uppfatta saker såsom de anser att de borde göra. De arbetar därför med sig själva för att bringa sina känslor och sitt beteende i överensstämmelse med de förväntningar som ställs på dem. En nunna kan till exempel självkritiskt reflektera över att hon inte har större tolerans för en syster som uppträder dominant gentemot henne och uppfatta detta som en möjlighet för henne att lära sig större ödmjukhet. Det asketiska ansvarstagandet är, menar Sundberg, ett sätt för munkar och nunnor att själva ta på sig ansvaret för de problem som egentligen har sitt upphov i den spänning som oundvikligen existerar mellan det kristna kärleksbudet och ett liv i den frivilligt valda totala institution som klosterlivet utgör.
En central del av den broderliga relationen är att munkar och nunnor utövar en ständig självkontroll i sina interaktioner med andra medlemmar i gemenskapen. Ledningen i de kloster Sundberg besökte ogillade till exempel småprat, skämt, kritik och skvaller. Alltför närgångna frågor om bröders eller systrars bakgrund eller om deras uppfattningar i olika frågor accepterades inte heller. Samtalsämnen av detta slag leder lätt till spänningar som kan hota friden och stabiliteten i klostret. Munkar och nunnor behöver vara medvetna om vilka samtal som kan ha en destruktiv potential, så att de kan undvika dem och inte råka falla in i en oönskad konversation. Detta innebär att en munk eller nunna egentligen inte kommer att lära känna sina medbröder eller medsystrar i någon djupare mening, vilket förstås inte heller är meningen. En före detta munk som Sundberg intervjuade fann informella möten i klostret påfrestande, eftersom några naturliga samtalsämnen knappast erbjöd sig. Det var därför en lättnad för honom när han kom på att frågan om vad en broder för tillfället läste alltid fungerade bra i en konversation. En nytillkommen broder eller syster förväntas lära sig dessa mer eller mindre uttalade umgängesregler om vad som är lämpliga samtalsämnen. Om en medlem visar oförmåga att lära sig reglera sina spontana infall, kan det av övriga medlemmar uppfattas som en indikation på att klosterlivet kanske inte är rätt plats för den personen.
Teoretisk kommentar
Ett av de teoretiska perspektiv som Sundberg använder sig av i boken är lived religion. Levd religion-perspektivet uppkom ursprungligen som en reaktion på den traditionella religionsvetenskapens snäva fokus på officiella texter, dogmer och institutioner. Snarare än att studera hur idéer och dogmer uttrycks i en institutionell kontext ville man inom forskningsfältet undersöka lekmäns religiösa praktiker. Sundberg, och andra forskare med henne, anser emellertid att perspektivet även lämpar sig för att studera hur religiösa praktiker och idéer levs i traditionella religiösa institutioner såsom kloster. En liten invändning som kan resas mot Fraternal Relations är att det emellanåt hade varit önskvärt att levd religion-perspektivet hade kommit fram starkare i boken, även när det gäller frågor som inte rör broderliga relationer. Ibland blir det utifrån Sundbergs beskrivning av klosterlivet, som förvisso är en speciell livsform, svårt att förstå vad som kan locka någon att välja detta liv. En mer omfattande tillämpning av levd religion-perspektivet, till exempel i form av beskrivningar av subjektiva erfarenheter av bönen och mässan, hade hjälpt läsaren att förstå vad munkarna och nunnorna finner tillfredsställande i sitt religiösa engagemang. En sådan redogörelse hade förblivit inom den sekulära sociologins ramar.
Mikaela Sundberg har skrivet en stimulerande bok som sätter i gång den sociologiska fantasin hos läsaren. Fraternal Relations in Monasteries är i själva verket ett utmärkt exempel på sociologins huvudbudskap: Strukturer och organisationer anger villkoren för vilket slags socialt samspel som är möjligt människor emellan. När jag läste boken kom jag att tänka på att sociala relationer i ett kloster åtminstone i några avseenden inte skiljer sig så mycket från kollegiala relationer i vilken annan organisation som helst. På en arbetsplats förväntas medarbetare visserligen inte älska sina kollegor, men väl respektera dem. Både kloster och arbetsorganisationer har mål uppsatta för sin verksamhet som organisationsmedlemmarna ska arbeta för att uppfylla. På en arbetsplats, likaväl som i ett kloster, kan sociala relationer komma i vägen för organisationens måluppfyllelse, till exempel i form av bildandet av informella grupper eller karismatiska informella ledare som kräver ett större inflytande över verksamheten än de enligt organisationsschemat har rätt till. Sundberg visar exempelvis i kapitel sju hur andliga vägledare i kloster kan skaffa sig en informell makt på abbotens eller abbedissans bekostnad. Det slags distans som Sundberg identifierar i den broderliga relationen är kanske därför också ett ideal för moderna arbetsorganisationer över huvud taget. Det som skiljer en arbetstagare från en munk eller nunna är emellertid att den förre förväntas finna utlopp för sina djupaste emotionella behov i privatsfären, i familjen, medan de senare ersätter den intima relationen till andra människor med en relation till Gud inom klosterlivets organisatoriska ramar.
Förslag för framtiden
I det avslutande kapitlet diskuteras likheter och skillnader mellan broderliga relationer i kloster och i andra organisatoriska sammanhang såsom frimurarordnar och motorcykelgäng. Här presenteras flera goda uppslag för fortsatt forskning i ämnet, som samtidigt visar att begreppet broderliga relationer, i en eller annan form, är applicerbart även utanför klostrets murar. (Sundberg har, kan tilläggas, i en tidigare bok studerat livet i Främlingslegionen). Om Sundberg vill fortsätta studera livet i katolska ordnar, anser jag att broderliga relationer i mindre slutna ordnar än cistercienser kunde vara ett naturligt steg vidare. Precis som cistercienser och trappister lever till exempel jesuiter i broderliga relationer, men till skillnad från de förra lever de inte i en total institution. Jesuiter har frihet att komma och gå som de vill och har även många kontakter utanför sin kommunitet. De saknar en gemensam dräkt och är inte heller bundna av en gemensam tidebön. Om Jesuitorden och Cisterciensorden betraktas som två motsatta ändpunkter kan man mellan dessa placera de så kallade mendikantordnarna vilka lever i konvent och därför har kvar mer av den monastiska traditionen än vad jesuiter har, men utan att för den skull leva i en total institution. Skillnaden i livsform mellan de olika ordnarna torde leda till att den broderliga relationen levs på olika sätt i olika ordnar. Dessa skillnader vore väl värda att utforska sociologiskt. En sådan studie skulle inte bara vara en intressant fortsättning på Sundbergs forskning utan också bidra till utvecklingen av svensk religionssociologi.
Henrik Lundberg är docent i sociologi vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 8/2023, s. 33–37.