Mer än en social diagnos

Joyce Carol Oates (född 1939) har skrivit talrika romaner, varav ett trettiotal översatts till svenska. Hon har varit mycket produktiv i decennier, och hennes verksförteckning är möjligen något ojämn. En ojämn produktion förringar dock inte i sig värdet av de stora romaner som hon skrivit (en uppräkning här skulle föra alltför långt). Kreativiteten ser heller inte ut att ha mattats med åren. Oates tycks vara fylld av idéer och litterära intentioner, och hon tillhör utan tvivel efterkrigstidens mest originella amerikanska prosaister. Det känns därför besvärande att hon ännu inte tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Trots en så stor produktion är frågan om inte En fager mö, som nu föreligger i utmärkt svensk översättning av Kerstin Gustafsson, hör till hennes allra främsta romaner. Säkerheten i berättandet, personskildringen, röståtergivningen, närvaron, det psykologiska djupet, den stilistiska elegansen – författaren tycks nästan överträffa sig själv, vilket säger mycket.

Romanens omfång är blygsamt denna gång, och den yttre handlingen känns ganska enkel. Sextonåriga Katya möter en rik äldre man under en sommar som barnflicka i kuststaden Bayhead Harbor, New Jersey. De tycks råkas av en händelse, och det är svårt att se avsikten bakom mannens massiva uppvaktning och flickans gensvar. Kanske imponeras hon av att han är konstnär och författare. Tids nog börjar hon posera framför hans staffli, först oskyldigt, sedan djärvare, mot stigande betalning. Flickan är foglig men ändå tuff, präglad av sin uppväxt i en hård industristad. Kanske vill hon se en förändring i sitt liv. Naturligt nog tar saken snart en dramatisk vändning, och romanens upplösning är oväntad.

Själva intrigen är alltså knapp, och de bådas möte känns flyktigt, osannolikt. Det liknar en dröm eller en saga. Under ytan speglas den krassa verkligheten desto mer, med djupa samhällsklyftor och nöd. Oates ger tydlig röst åt ”Det andra Amerika”, ett uttryck som hon myntade för länge sedan, åt dem som blir allt fattigare, samtidigt som hon fångar ledan och rädslan hos nationens nyrika. Tonen är säker, som om hon själv vore på plats. Överlag fungerar dialogen, språket, här som tecken på klasstillhörighet och som verktyg för makt. Mannen/konstnären använder gärna svåra ord som han förstår att flickan inte förstår.

Samtidigt återvänder Oates till frågor om sexuella övergrepp, liksom så ofta tidigare. När Katya söker stöd från sin kusin (med oklara släktförhållanden) tvingas hon först, som ett självskrivet villkor, agera offer för hans åtrå; den tillreste kastar sig över henne ”så som en påstridig blind skulle göra för att försäkra sig om hennes identitet”. Kusinens hjälp kastar henne ur askan i elden.

Men texten rymmer mer än en social diagnos. Vissa skikt gränsar till myten och det fantastiska, ett mångbottnat stoff som bryter fram i fria passager och som ibland knyts till tankar om konst, skönhet och avbild. Urgamla könsmönster sträcker sig upp i nuet. Ilskna betraktelser varvas med stillsam vila i det förflutna. Samtidigt finns humor och verbal lust, och personteckningen har många komiska poänger. Porträttet av flickan fångas gärna i tillbakablickar, även i en inre monolog, medan bilden av mannen växer ut i nuet.

Genom hela romanen talar en kuslig stämning som bara Oates kan mana fram – och som, talande nog, tycks äga en så klar förankring i en påtaglig verklighet. Nog har författaren mycket att säga.