Att fylla luckan

Analytisk filosofi betraktas ofta som religionsfientlig och associeras inte sällan med ateistiska filosofer som Bertrand Russel, John Mackie eller Daniel Dennett samt med agnostiska strömningar som logisk positivism eller empirism. Och det stämmer att den analytiska traditionen i sin vagga förkastade all form av metafysik och religionsfilosofi som meningslös och obegriplig. Därför tenderar samtida teologi att vara mer influerad av kontinentalfilosofiska tankeriktningar som fenomenologi, existentialism eller hermeneutik. Men under de senaste femtio åren har metafysik och religionsfilosofi upplevt en veritabel renässans på den analytiska scenen. Filosofer befattar sig numera på ett närmast skolastiskt vis med klassiska metafysiska spörsmål som viljans frihet eller förhållandet mellan kropp och själ. Inom religionsfilosofin frodas debatter inte bara om tro och vetande utan också om ämnen som Treenigheten, inkarnationen eller uppenbarelsen så att man också kan tala om analytisk teologi.

Ett exempel på denna utveckling är den tyska uppsatssamlingen Auferstehung des Leibes – Unsterblichkeit der Seele (Kroppens uppståndelse – själens odödlighet), utkommen förra året och sammanställd av Godehard Brüntrup, Matthias Rugel och Maria Schwartz. Här behandlas den kristna dogmen om uppståndelsen utifrån en samtida analytisk synvinkel. Professor Godehard Brüntrup är jesuit och undervisar i metafysik, språkfilosofi och medvetandefilosofi vid Högskolan för filosofi i München (Hochschule für Philosophie). Matthias Rugel och Maria Schwartz är vetenskapliga medarbetare vid nämnda högskolas institut för religionsfilosofi.

Auferstehung des Leibes – Unsterblichkeit der Seele består till större delen av äldre engelska analytiska artiklar i tysk översättning och är därmed en god introduktion till den cirka fyrtio år gamla debatten. Här finns ledande analytiska filosofer som Eleonore Stump, Peter van Inwagen, Dean Zimmerman, Alvin Plantinga och William Hasker representerade. Men boken innehåller också en del nyskrivet material samt ett par icke-analytiska texter av teologer som Oscar Cullmann och Gisbert Greshake. Därmed anknyts till traditionell protestantisk och katolsk teologi så att boken förhoppningsvis kan finna läsare även utanför rent analytiska sammanhang. Trots det bitvis utmärkta översättningsarbetet är Brüntrups antologi ingen förutsättningslös lektyr, även om den ihärdige lekmannen säkert kan ta sig igenom den med behållning.

De flesta av uppsatserna är skrivna för helt andra kontexter än den föreliggande, men som läsare urskiljer man snart en linje i bokens upplägg med ett historiskt avstamp i 1900-talets tyska Ganztodtheologie (hel-död-teologi). Här betonades dödens betydelse för kristendomen. Enligt Oscar Cullmanns bidrag innebär döden ett fullständig utslocknande, inte bara en sömn eller ett tillstånd av väntan på ett framtida uppvaknande utan en bokstavlig övergång från varat till det absoluta intet. I ett känt resonemang jämförs Kristi död med Sokrates avrättning. Medan Sokrates lugnt går döden till mötes i förvissning om att den i enlighet med hans filosofiska lära inte är någonting annat än den odödliga själens frigörelse från kroppens förgänglighet, lider Jesus under både hopplöshet och ångest inför ett fruktansvärt och till synes absurt slut. Cullmann tänker sig uppståndelsen i motsats till den tillintetgörande döden som en fullständig nyskapelse. Därmed uppstår en problematisk lucka mellan död och uppståndelse. Och det är här som bokens tematiska del tar vid. Frågan som ställs är: Hur fylla luckan?

Peter van Inwagen åskådliggör problemet med hjälp av ett tankeexperiment. En paleografisk forskare hör talas om att det i ett visst kloster finns ett originalmanuskript av Augustinus. Ivrigt reser han dit för att inspektera fyndet. Munkarna tar välvilligt emot honom och letar fram den uråldriga handskriften. Vid samtal med ordensbröderna visar det sig dock att de tror att manuskriptet år 457 brändes upp av arianerna. När forskaren något förbluffad frågar hur manuskriptet som han ser framför sig kan vara detsamma som brändes upp år 457, svarar en av munkarna att Gud år 458 genom ett mirakel återskapade Augustinusmanuskriptet. Här ingriper Peter van Inwagen i historien och menar att detta inte är möjligt. Gud kan säkerligen skapa en exakt kopia av Augustinusmanuskriptet men han kan inte återskapa samma manuskript av den enkla anledningen att detta manuskript har bränts upp. På samma sätt är det omöjligt för Gud att låta en avliden uppstå. Den uppståndne skulle inte vara annat än en exakt kopia av den döde. De skulle se exakt likadana ut, de skulle ha samma karaktär, minnen och personlighet, men de skulle inte vara samma person.

De flesta av bokens lösningsansatser kan kategoriseras som materialistiska eller dualistiska modeller. Peter van Inwagen hör själv till det materialistiska partiet. Innan han blev kristen utformade han en uppmärksammad materialistisk ontologi som han inte vill göra avkall på. Enligt van Inwagen är två personer identiska med varandra endast om de har samma kropp. Om kroppen dör kan den inte återuppväckas. Därför måste Gud vid dödsögonblicket bokstavligen röva bort den döendes kropp utan att någon lägger märke till det och ersätta den med en identisk men död dubblett kallad simulacrum. Den levande kroppen transporteras sedan till en plats där den lagras tills uppståndelsen på den yttersta dagen.

Om man inte delar det materialistiska lägrets utgångspunkter kan man i stället ansluta sig till någon av de dualistiska positionerna som under kristendomens historia varit den gängse lösningen. Här är det inte kroppen utan den odödliga själen som fyller luckan mellan död och uppståndelse. Liksom på den materialistiska sidan utkristalliserar sig här en mängd varianter. Den klassiska platonska dualismen representeras av Alvin Plantinga som ser själen som en självständig substans vilken överlever kroppens förintelse. Trots den förledande enkelheten är denna position förbunden med nackdelen att kroppens existens i slutändan framstår som ett fullständigt mysterium. Om människan ytterst är själ riskerar ju kroppen att bli överflödig. Varför inte helt enkelt skippa köttets uppståndelse och i stället bara tala om själens odödlighet? En möjlig utväg är Eleonore Stumps tappning av den klassiska thomistiska antropologin där människan ses som en enhet av kropp och själ. Människan är inte identisk med själen, men själen kan leva vidare skild ifrån kroppen i ett onaturligt tillstånd kallat anima separata i väntan på ett nytt förkroppsligande.

Slutligen presenteras också ett par alternativa lösningar. Hud Hudson utgår från en metafysik i den antike filosofen Parmenides anda. Förändring i strikt bemärkelse existerar inte utan universum är liksom i den allmänna relativitetsteorin utsträckt i tiden. På så sätt får mänskliga personer tidsliga delar, varför luckan mellan död och uppståndelse överhuvud inte behöver fyllas. Människan består i stället av två från varandra tidsligt avskilda delar. En annan innovativ lösning är Thomas Schärtls bidrag som slår en bro till Merleau-Pontys fenomenologi samt till Greshakes artikel där kroppen huvudsakligen betraktas ur ett första-person-perspektiv som förbindelseelement mellan människan och världen. Kroppens uppståndelse äger rum i dödsögonblicket och åsyftar inte den biologiska organismen (Körper) utan människans konkreta historicitet och bundenhet till världen (Leib). Brüntrups avslutande processfilosofiska uppsats hör också till de alternativa modellerna. Han utgår från att världens minsta byggstenar varken är substanser eller partiklar utan psyko-fysiska händelser. Människan utgörs av ett komplext nätverk av händelser som ger upphov till ett personligt medvetande. Detta är inte bundet till en viss organism utan kommer vid uppståndelsen att utrustas med en ny förhärligad kropp som lever vidare i ett evigt nu. Luckan täpps till av den riktiga sortens kausala relation som binder samman dödsögonblicket med det nya livet.

Auferstehung des Leibes – Unsterblichkeit der Seele är ett exempel på en ny teologisk trend som tagit fart de senaste decennierna inom analytiska kretsar. Artikelsamlingen ger en bra överblick över den samtida debatten, även om flera av bidragen trots språklig tydlighet inte är helt lätta för en lekman att förstå. Genom att en del klassiska teologiska och fenomenologiska ansatser tas upp kan boken förhoppningsvis bidra till dialogen mellan teologi och filosofi samt mellan olika filosofiska skolor. För den svenska läsaren vars tyskkunskaper inte räcker till finns en utmärkt sammanfattning av den engelskspråkiga debatten liksom vidare referenser på Internet Encyclopedia of Philosophy under rubriken ”Resurrection”.