Vad ska vi tro? Hur ska vi leva?

Då jag blev tillfrågad om jag ville recensera Erwin Bischofbergers bok hade jag redan sett den i bokmontern och funderat på att läsa den vid tillfälle. Som konvertit sedan tre år tillbaka och halvvägs till femtio har flertalet av mina frågor och svar kring etik och moral både väckts och reviderats de senaste åren. Kanske främst på det praktiska planet och inte utifrån böcker har nya perspektiv inhämtats, varvid de relevanta begreppen per se inte fått något ordentligt fäste i det nya bygget. Jag har aldrig förr läst ”en bok om etik”.

Tillsammans med Bischofberger tar vi ett steg tillbaka, får perspektiv på de olika problemfyllda områden vi stöter på i livet och ägnar oss åt samtal om eventuella etiska och moraliska utgångspunkter. Svårare nya och gamla begrepp reds ut innan de börjar användas. Språket flyter lätt och ledigt och Bischofberger har därmed lyckats göra det allvarsamma nöjfullt. Boken är en enchiridion [handbok i levnadskonst] i tre kapitel och av lagom sidantal för att vara en sådan antik bok, men stoffet är högaktuellt, inte minst ur medicinsk-etisk synpunkt. Stundtals regnar orden vackra, särskilt i andra kapitlet, det om de kristnas gud, människan Jesus.

Utifrån sin förtröstan på en yttre auktoritet bjuder Bischofberger in till konfrontation med den inre auktoritet som varje ansvarstagande människa inte bara kan, utan även måste föra en diskussion med.

Etiken inbjuder till ”ja kräver, ett gemensamt språk” (s. 18). Det är inget hymmel om att det rör sig om en katolskt kristen etik i (jack)fickformat: inget döljs kring författarens konfession, men det är samtidigt inte detta som utgör utgångspunkt för diskussionen. Kanske är det just detta som ger boken dess särskilda styrka. Utifrån ett kristet synsätt bjuder Bischofberger in till en dialog med människan och om människan, som ett unikt moraliskt väsen och som ett väsen med oförytterlig integritet, ett värde fästat i själva individens existens. Detta är en diskussion som alla måste kunna delta i. Med stöd i en förnuftsargumentation snarare än utifrån bibelcitat och dogmatiska utsagor med konfessionella förtecken menar Bischofberger att etikens problemområden är allmänmänskliga, snarare än specifikt kristna. Deras språk är därför människans. Härav följer det nyktra konstaterandet att det inte är en yttre auktoritet som i förstone åberopas i den samhälleliga debatt som berör människan och hennes inre auktoritet, samvetet: ”Vi gör det utifrån ett resonemang som är baserat på vårt mänskliga förnuft” (s.10). Mellan raderna varnar Bischofberger för bibelcitat; mellan raderna lyser deras andemening fram, men de skymmer aldrig sikten.

I det andra kapitlet om Nya testamentets etik behandlas Jesu, Pauli och den tidiga kyrkans etik, bland annat beträffande förhållandet mellan lagen och Uppenbarelsen. I tredje kapitlet kommer mer av den katols­ka kyrkans etik på tal, varvid passagerna kring kärn-, princip-, regel-, diskurs- och valområdena är särskilt bra för en svensk konvertit att läsa.

En historisk överblick, några teo­retiska perspektiv och exempel senare: får vi då alltså några svar, eller lämnas vi – som efter en dialog av Platon – med olika åsikter och fler frågor? Jag skulle vilja säga både och; dialogen är i vilket fall inledd och jag har åtminstone därigenom stärkts i min inre auktoritet inför det ständiga mötet med livets frågor och yttre auktoriteter av olika slag. Befriande nog ges i boken inte främst svaren ja och nej: Om vi ämnar bygga ett hus ges vi här ingen instruktion att blint stirra ned i medan vi svettar oss blodiga, vi lämnas snarare med hjälpmedel att slipa och förfärdiga våra medhavda verktyg. Vilken hörnsten vi lägger måste vi själva välja; i Bischofbergers sällskap blir det i vilket fall lättare att låta omsmidda verktyg arbeta tillsammans.

Boken vänder sig till föräldrar, präster och diakoner, kateketer och lärare samt till alla som är intresserade av hur livet bör levas. Den rekommenderas varmt.