av STIG OLSSON
I en nyutkommen bok, Klimatnyckeln, vill de två författarna Joshua Goldstein och Staffan Qvist presentera en ”fungerande lösning på världens största problem”, som det står på bokens omslag. De kan sägas representera två viktiga aspekter av klimatkrisen, den samhälleliga och den tekniska. Goldstein är statsvetare och professor i internationella relationer vid University of Massachusetts och Qvist energiforskare, utbildad vid KTH i Stockholm och Berkeley i USA.
Författarna anser sig alltså ha den nyckel som kan lösa problemet med jordens uppvärmning. Deras höga ambition bekräftas i ett förord av Steven Pinker, som finner att boken ”trovärdigt erbjuder ett sätt att rädda världen på”; det är, skriver han, den ”första boken om klimatförändringar som är grundad i verkligheten”; och viktigast av allt är att man ”beaktat den politiska kontexten”.
Bokens budskap kan sammanfattas i några få steg.
Utgångspunkten är att den ekonomiska tillväxten i världen skall och måste fortsätta obehindrat under överskådlig tid. Detta är axiomatiskt och så självklart att det inte kan ifrågasättas och därför behöver det inte heller formuleras explicit. Givet detta grundantagande genomförs ett resonemang i fyra steg.
1) En accelererande ekonomisk tillväxt under kommande årtionden kommer med nödvändighet att kräva matchande tillgång på energi. Hittills har vår ekonomiska expansion varit baserad på fossila kolföreningar, och i dag svarar dessa för i storleksordningen 80 procent av världens energiförsörjning. 2) Förbränning av fossilt kol medför emellertid stora utsläpp av koldioxid i atmosfären, vilket leder till klimatförändringar, och man kan i dag mäta effekterna av de senaste årtiondenas utsläpp. Vidare har forskning påvisat att om de inte minskar radikalt under kommande decennier och helt har upphört kring 2050, så finns risken att klimatförändringarna skenar med oöverskådliga konsekvenser för hela den moderna civilisationen. 3) Ansatserna att ersätta fossilt kol med vatten-, vind- och solkraft samt alla former för energibesparingar är i sig mycket lovvärda men helt otillräckliga. De kommer inte att kunna fylla den brist som uppstår då fossilt kol försvinner som energikälla. 4) Det är bråttom, mycket bråttom. På några få årtionden måste jordens hela energiförsörjning ställas om. Och då är kärnkraft det enda realistiska alternativet.
Jag bör väl redan här påpeka att jag, även om jag är naturvetare, inte har fackkunskaper i energiteknik och att jag därför inte kan bedöma alla detaljer i deras framställning. Men givet deras grundantagande – den ekonomiska tillväxten måste få fortsätta att accelerera obehindrat – tycks mig steg 1) till 3) vara bindande: ökad tillväxt kräver mer energi, användningen av fossilt kol måste stoppas, de förnybara energikällorna vatten, vind, sol kommer inte att kunna ersätta det fossila bränslet. Och förmodligen är det bråttom. Mycket bråttom.
Men är kärnkraft ett realistiskt alternativ? Det enda realistiska alternativet?
Låt mig lyfta fram ett av författarnas räkneexempel: i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet byggde Sverige ut sin kärnkraft i en takt som motsvarade en reaktor per år per miljon invånare. De skalar upp detta till global nivå, vilket ger en utbyggnadstakt på uppemot 1 000 reaktorer per år; och även om utbyggnaden sker i en mer blygsam takt med endast 500 reaktorer per år fram till 2040, skulle det ge 10 000 reaktorer mot dagens 450.
Är detta realistiskt i teknisk/logistisk bemärkelse? Det kan jag inte bedöma.
Är det trovärdigt? Det är också svårbedömt, och deras bok innehåller inga uppgifter om de brytbara urantillgångar som reaktorerna skall matas med. Är de inte prospekterade?
Och för att en sådan enorm satsning alls skall vara möjlig inom marknadsekonomins ramar måste den snabbt göras lönsam. Det bästa sättet vore då en hög skatt på utsläpp av koldioxid. Den skulle effektivt slå ut fossilt kol. Men den skatten måste vara global för att fungera. Och författarna konstaterar att ”det finns ännu ingen fungerande mekanism vare sig för att fastställa priset eller hantera betalningarna”.
”Ännu ingen” – skall det förstås så att de tror att en fungerande mekanism snart kommer att vara på plats? Men i dagens storpolitiska klimat med handelskrig mellan USA och Kina är det rena önskedrömmar.
Och det radioaktiva avfallet från dessa 10 000 reaktorer, hur skall det hanteras? Man konstaterar torrt att det ”ur ett vetenskapligt och tekniskt perspektiv i dag är en ickefråga”. Men de tar inte upp det samhälleliga perspektivet och en viktig fråga lämnas obesvarad. Vilka samhälleliga strukturer är så stabila att de kan ansvara för säker lagring av radioaktivt avfall med halveringstider på tiotusentals år?
Och risken för kärnvapenspridning? Inget att oroa sig för, säger författarna. Kontrollen har hittills varit bra, och de tycks övertygade om att den även i framtiden kommer att vara bra.
Man kan se Klimatnyckeln som ett debattinlägg för en snabb, global utbyggnad av kärnenergi. De risker som är kopplade till kärnkraft avfärdas eller tonas ner, liksom det utbredda motståndet mot kärnkraft. Detta motstånd, skriver författarna, bygger på ”rädslan hos den mindre välinformerade delen av allmänheten som är det råmaterial som välfinansierade antikärnkraftsorganisationer använder som bränsle i sina kampanjer för att stänga ned befintliga kärnkraftverk”. Med samma överlägset avfärdande tonfall bemöter de all kritik mot kärnenergi.
För att understryka nödvändigheten av en storskalig utbyggnad ger författarna en slående bild: tänk att du står på en mycket smal järnvägsbro, som leder över en djup ravin (mänsklighetens situation i dag), ett tåg kommer ångande i full fart (energi från fossilt kol), du springer så fort du kan för att hinna undan (det är sol-, vind- och vattenkraft) men det är lönlöst, därför att tåget har för hög fart och det kommer att krossa dig (klimatförändringarna), men nere på ravinens botten finns turligt nog en djup sjö med klart, rent vatten (kärnkraften) och din enda chans att överleva är att bemästra din rädsla och hoppa.
Och när vi väl har övervunnit vår rädsla och satsat på en global utbyggnad av kärnkraft, hur blir det då? Jo, då ”har vi möjlighet att göra energin tillgänglig för fattiga människor runtom i världen, med förbättrad hälsa, färre väpnade konflikter och dämpad befolkningstillväxt som trolig följd. … tillvaron blir bättre …”
Det är emellertid inte korrekt att kalla Klimatnyckeln ett debattinlägg för utbyggnad av kärnkraft, eftersom den utbyggnad som man argumenterar för redan har kommit igång. I dag byggs 55 nya kärnreaktorer och Kina, Indien och Ryssland har blivit föregångsländer. Och det är rimligt att anta att takten i utbyggnaden kommer att accelerera kraftfullt under kommande årtionden med accelererad ekonomisk tillväxt. Så bokens budskap till läsare i Europa och USA kan väl sammanfattas så: Satsa dina tillgångar på kärnkraft, det kommer att ge bra avkastning. Så är bokens engelska titel: A Bright Future, en strålande ljus framtid. Men om vi inte satsar på kärnkraft, om vi ger efter för kärnkraftsmotståndarna, då menar författarna att vi missar en jättechans och då kommer ”världsmarknaden ligga öppen för Kina”.
Den bild författarna bygger upp, den med järnvägsbron, det framrusande tåget och klivet ut i det okända, är det en sann bild? Är det en rättvisande beskrivning av den verklighet människan i dag befinner sig i? Ja, den är väl det, men bara under en förutsättning: att man godtar författarnas grundantagande, att den ekonomiska tillväxten skall och måste fortsätta accelerera obehindrat under överskådlig tid. Eller med andra ord: att man tror, att makt, växande ekonomisk och politisk makt är det ultimata goda och det enda som människan kan och bör sträva efter. Om det är den vägledande tron i vår tid, då är vår civilisation i stor fara.
Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
Ur Signum nr 8/2019, s. 60–62.