av ANNA CAVALLIN
I antologin Jag gör med dig vad jag vill presenterar redaktören Torsten Pettersson, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, elva artiklar på temat Perspektiv på våld och våldsskildringar som också underrubriken lyder. Ett mycket spännande ämne – och svårt! Ämnet är ständigt aktuellt och väcker frågor såsom huruvida vi blir avtrubbade i vår känsla av solidaritet med de lidande då vi matas med mängder av lätttillgängliga våldsskildringar i vardagen, eller om det tvärtom är nödvändigt att utsättas för realistiska framställningar av våld för att vi/de privilegierade ska medvetandegöras om andras lidande. Ett svårt ämne att avgränsa: vad menas med våld? Menar vi fiktiva/fiktionaliserade skildringar eller dokumentära framställningar av våldshandlingar? Gäller det bara fysiskt våld, eller även verbalt och psykiskt? Är det acceptabelt att finna nöje i att titta på/ta del av våldsskildringar eller moraliskt förkastligt? Torsten Pettersson gör en tentativ, för boken operativ definition av våld i ett inledande avsnitt; därmed inringar han både svårigheterna med att försöka sig på en sådan avgränsning och med att göra ett urval för en antologi, då ämnet är så omfattande och fyllt av möjliga perspektiv och tolkningar.
Boken har sitt upphov i en seminarieserie som gavs vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet 2016–2017 under titeln ”Tema våld”, och alla artiklar utom en har från början presenterats vid detta seminarium. Tre övergripande avsnitt delar in antologin efter olika tyngdpunkter i relation till våldsskildringar. Först avhandlas ”Det avslöjande våldet” där våldsskildringarna ses i relation till det samhälle där de framställs. Här finns analyser av nutida dramatik och film, liksom av både antik dikt och modern romankonst, och frågorna som ställs i detta avsnitt rör läsarens/publikens relation till det lästa/sedda och om framställningen av våldet innebär en estetisering som är nödvändig eller snarare förfalskande. Urvalet spänner över krigsskildringar på scen och film, av exempelvis den unga brittiska dramatikern Sarah Kane, våldtäktsskildringar i antik grekisk och romersk litteratur och fiktiva och dokumentära skildringar av erfarenheter som intagen och som personal vid psykiatriska institutioner. Här fastnar jag i synnerhet för Ann-Sofie Lönngrens text om Kanes drama Blasted som väckte upprörda reaktioner på grund av hur våld gestaltades på scenen, då Kane bröt mot tabun rörande den estetisering av krigets våldsamheter som varit kutym inom teatern. Det är verkligen spännande att följa hur Sarah Kane mycket medvetet förhåller sig till konventioner när det gäller sätt att sceniskt framställa våld, och hur hon ställer viktiga frågor på sin spets, samtidigt som hennes verk inte riktigt längre fungerar som dramatik på det sätt som publiken är van vid. Då uppstår också frågor om vad det är för mening med sådana framställningar om ingen kommer och ser dem – och därmed försvinner möjligheten att påverka människor till politisk handling. Om nu det var avsikten med framställningen?
Det andra avsnittet, ”Det njutbara våldet” tar upp just detta: vad är det för våldsskildringar som framkallar njutning och nöje hos läsaren? Vad är det för reaktioner som våldsskildringar väcker – eller borde väcka? Här återfinns Sarah Kanes frågeställningar, men på ett omvänt sätt, kan man säga, där läsarens/betraktarens njutning och nöje är centrala. Vari består exempelvis underhållningsvärdet i våldsskildringar som detaljerade dödsrunor över enskilda stupade soldater i episk antik diktning – eller i pusseldeckarens anhopning av ledtrådar? Varför är det ett återkommande grepp i splatterfilmer med en metakommenterande, självförsvarande nivå i narrativet? Här återfinns också en av antologins starkaste texter – Alexandra Borgs undersökning av författaren Maggie Nelsons hantering i text och liv av en personlig erfarenhet av våld. Skildringen av hur denna händelse vandrade genom både rättssystemet och nyhetsmedierna och fiktionens värld, och hur den förvandlades och förvandlade alla som kom i beröring med den, är oupphörligt fascinerande. Här belyses på ett klart och obarmhärtigt sätt hur tätt sammanvävda fasan och smärtan inför våldshandlingarna är med fascinationen inför dem, och därmed fiktionaliseringen – och i förlängningen underhållningsvärdet.
Bokens avslutande parti är mer praktiskt inriktat. Den ena texten utgörs av en undersökning bland gymnasieelever av reaktionerna vid läsningen av en text med våldsinslag. Olika grupper bland informanterna gavs olika uppgifter om textens beskaffenhet – för den ena gruppen uppgavs att texten var dokumentär, medan för den andra att det var fiktion. Detta för att försöka mäta effekterna av förförståelsen när det gäller det material vi möter i vår vardag, om det spelar någon roll att vi får veta att våldsskildringarna är fiktion eller verkliga händelser. Detta är inte minst intressant med tanke på det växande intresset för den så kallade true crime-genren. I antologins sista text tar Linn Areskoug upp de komplexa situationer som en lärare ställs inför när det gäller att använda sig av våldsskildringar i undervisningen. Här gäller det att som pedagog navigera med fingertoppskänsla – eftersom man både vill åt den starka effekten av mötet med ett material som engagerar eleverna, men som för vissa kan vara så upprörande att det triggar igång traumatiska minnen. Läraren vill åt engagemanget men önskar naturligtvis inte bidra till att framkalla smärta eller på något sätt utsätta en elev för oönskad plåga.
En antologi med flera författare kan gärna bli lite spretig, vilket både är en styrka och en svaghet: de många olika perspektiven och inte minst stilarna. I det här fallet fungerar temat som ett starkt sammanhållande kitt, och olikheterna mellan skribenterna gör boken livfull. Det är också en fördel att inte alla texterna är avfattade på en akademisk och kanske något torr prosa, utan att det här finns en blandning av framställningssätt, där till exempel Eric Cullhed och Dimitrios Iordanoglou erbjuder en bitvis halsbrytande korsning av litteraturvetenskaplig begreppsvärld och vokabulär från discjockey- och dataspelsvärlden.
Alla texterna är spännande och intressanta, alla avsnitten relevanta – även om jag som läsare kan bli mer eller mindre engagerad, beroende på tycke och smak. Måhända passar inte alla lika bra in i samlingen, vilket också markerar svårigheten i att avgränsa ett så omfattande ämne. Boken är som helhet inspirerande, inte minst därför att den sätter igång tankarna kring de frågor som behandlas, och verkligen bidrar till det som är Torsten Petterssons förhoppning i förordet, att ”främja självkännedom allmänkulturellt och individuellt”. De nedslag som görs i enskilda verk eller genrer fungerar väl som egna analyser, men ger också mersmak: jag kommer att tänka på andra verk som jag läst eller sett, med liknande tematik, och funderar kring hur de skulle kunna betraktas med antologins frågeställningar som utgångspunkt.
Anna Cavallin är fil. dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 8/2019, s. 58–60.