av ANDERS PILTZ
Skapelsen som sådan, världen som Guds gåva till människan och till de övriga varelserna, något att nogsamt ta hand om som en present från en Givare, vårt hem som vi alla gemensamt ska hålla snyggt och beboligt – detta var inget dominerande teologiskt ämne förrän i senare hälften av 1900-talet. Vår planet tänktes oändlig, även som avskrädeshög, och man drog sig inte för att dumpa nervgift och bomber i havet inte långt från land. Miljöväckelsen chockstartade 1962 med Rachel Carsons bok Tyst vår som visade på industrins hänsynslösa förgiftning av naturen. I dag behövs inte längre några bevis på en pågående klimatkatastrof. En hårdnackad liten bunker av klimatförnekare finns fortfarande – som man kunde skratta åt om den inte hade hedersmedlemmar som Trump, Putin och Xi Jinping och andra stora ekonomiska intressenter. Hade Al Gore, mannen bakom filmen En obekväm sanning, vunnit presidentvalet i USA 2000, så hade vi kanske nu haft lite ljusare globala framtidsutsikter.
I detta betryck har de kristna småningom upptäckt vilken skatt de äger i sin skapelseteologi, som länge nog har legat som ett outnyttjat pund. Den förste kyrkoledare som slog larm om miljön var den ekumeniske patriarken Dimitrios I i Konstantinopel. Under det revolutionära året 1989, då världens uppmärksamhet var riktad åt annat håll, inbjöd han alla kristna att fira den 1 september varje år (nyårsdagen i den ortodoxa kyrkokalendern) som böndag för skapelsen och för dess skydd och räddning. Sedermera har andra kyrkoledare hakat på, inte minst påven Franciskus med sin epokgörande miljöencyklika Laudato si’ 2015. Numera är 1 september allmän böndag för miljön, men vanligt kyrkfolk torde ännu vara helt omedvetet därom.
Nu har vi dock i Peter Halldorf fått en svensk teolog som tagit sig an miljökatastrofen utifrån trons perspektiv. Hans utgångspunkt var en längre tids brottning med profeten Jeremia (redovisad i boken Alla himlens fåglar har flytt 2017). Läsningen av denne profet avsatte sådana spår att det oundvikligen kom att leda till en ny syn på dagens klimatångest, som hotar att förlama så många av våra samtida. Jeremia, pessimisten, den motvillige sanningssägaren, ger oss enligt Halldorf nycklar till en tolkning också av vår tids ekologiska sammanbrott. Den nya boken Därför sörjer jorden utgår från profeterna i det gamla Israel efter deportationen till Babylon (upplevd som Guds svek!). De påtalar folkets svek men tecknar också hoppet om en födelse i ny gestalt av det gamla Davidsriket som kollapsat. En liknande realistisk pessimism (Halldorfs benämning) bjuder tröst också för världen i dag. Nu gäller det inte längre återvändandet till Jerusalem utan det eskatologiska hoppet, Guds rike som redan brutit in i och med Kristi uppståndelse från de döda, katastrofen som inte var ett sammanbrott utan ett genombrott, och som kommer att fullbordas i en ny jord och nya himlar, där rättfärdighet bor. Halldorf kallar (med ett ord av Tolkien) påskens händelser för en eukatastrof, en kollaps som inte innebär slutet för allting utan sätter in allting i ett större sammanhang: en plötslig glimt av sanningen just i det ögonblick då man förlorat allt hopp. Arketypen för världens historia är alltså påsken: lidandet, döden och uppståndelsen. Det perspektivet är motsatsen till glättig optimism: allt ordnar sig inte alls av sig självt. Men lidandet sätts in i den fullständiga bilden.
Peter Halldorf är den osannolike pingstpastorn, som efter läsningen av Ökenfädernas tänkespråk i Per Beskows översättning upptäckte den ”stora” patristiska traditionen av bibelförståelse, liturgi och förkunnelse. Arvet från dessa fäder kunde för honom mycket väl kombineras med arvet från pingstväckelsens pionjärer i början av 1900-talet. På denna resa, hans stora uppenbarelse, blev han sedan reseledare på vårt språk för otaliga i det kristna Sverige, som har fått upp ögonen för den oändligt rika teologiska skattkammaren, dittills tillbommad för de flesta som inte sysslade med yrkesmässigt skattletande, numera vidöppen genom det patristiska kollegiet vid Lunds universitet under professor Samuel Rubenson, och inte minst den outtröttlige bokförläggaren Per Åkerlunds utgivning av de stora klassikerna, med blygsam början vid ett köksbord i Storuman. Tänkespråken var det första alstret i detta pärlband 1982.
Vad kan då de troende bidra med för att lindra världens ångest? Löftet om världens räddning, därför att Gud är trofast och har låtit sin Son uppstå från de döda, den grundhändelse som får konsekvenser för hela kosmos. Den fundamentala kristna heresin har i alla tider varit att se denna världen som ett eländigt provisorium på väg till soptippen sedan de utvalda kristna har räddat sina själar genom att ta avstånd från förfallet runtomkring. Nej, den materiella skapelsen, lika väl som den osynliga, är Guds verk, och den värld vi lever i nu ska inte kasseras utan förvandlas, liksom de kroppar vi lever i nu ska bli lika den Uppståndnes. Insikten om detta grundfaktum leder till en nödvändig sund askes, vilket inte innebär att man plågar sig själv mot sina djupaste böjelser utan att man med glädje återupptäcker skönheten i tingen, de små och de stora, i det man redan äger och har ansvar för.
Halldorf avstår från att komma med konkreta åtgärdslistor som de kristna borde checka av. Insikten om skapelsens värde och skönhet blir i sig själv en motivering att ta vara på gåvan, att vörda och vårda den. Med andra ord: att respektera Skaparens intentioner med sin skapelse, och att göra detta som ett kärlekens val, med lätthet och med glädje.
Måtte en sådan grundsyn bereda vägen till handfasta politiska beslut i sista minuten. Synd är ju inte minst att handla mot en insikt som man har men inte tänker leva efter.
Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.
Ur Signum nr 8/2019, s. 56–58.