av LENA ROOS
Liksom Gabriel García Márquez klassiska roman Crónica de una muerte anunciada (sv. Krönika om ett förebådat dödsfall) så ligger spänningen i Anita Goldmans nya roman i att läsaren från början vet hur det går. Bokens omslag kan läsas från båda håll. Baksidan är en faksimil av den mycket spridda antijudiska skriften La fe triunfante (Den triumferande tron), utgiven på Mallorca 1691. På framsidan, i samma stil står det: ”I denna roman som bär titeln Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca berättar dess författare Anita Goldman den fruktansvärda historien om hur år 1691 trettiosju människor brändes inför
trettio tusen åskådare i Palma de Mallorca, för brottet att trots att de levde som kristna, i hemlighet praktiserade judiska seder, att de med vett och vilja avfallit från den Heliga Katolska Moderkyrkan, och för detta således fått sina gruvliga straff: Må deras minne vara till välsignelse.”
Samtidigt är denna händelse bara en liten del av romanen, som handlar om så mycket mera död än denna händelse och så mycket mera liv som föregick den.
Eftersom läsaren känner till upplösningen redan från början så kan man med fördel börja med att läsa tidslinjen som ligger som ett appendix efter den egentliga romanen. I denna tidslinje kan man följa Mallorcas judars historia, från de första spåren, möjligen kort efter den romerska erövringen av Jerusalem år 70, till 2018 då en minnessten restes för att hedra dem som bränts till döds. Tidslinjen ger en ram åt berättelsen som underlättar för läsaren att hänga med inte minst i referenserna till tidigare förföljelser och tvångskonverteringar. Här får läsaren information om hur förhållandena för judarna försämrades när visigoterna, som var arianska kristna, övergick till katolicismen på 500-talet, om den muslimska erövringen på 700-talet och den kristna återerövringen som började kort därefter, om dragkampen mellan kyrkan som ville försvåra villkoren för judarna och vissa av de spanska kungarna som ville ge dem beskydd, om de stora massakrerna på judar i Spanien 1391 och om den slutliga fördrivningen i samband med Reconquistan av de sista muslimska områdena i södra Spanien 1492, och om livet efter 1492, inte som judar utan som ”nya kristna”, conversos, tvångskonverterade vars kristenhet alltid betvivlades. Kryptojudar, har de kommit att kallas av modern forskning, ättlingarna till de judar som tvångsdöpts, nominellt kristna, men som praktiserade judiska bruk i det fördolda. Och om rädslan för inkvisitionen.
Det är i denna miljö som romanen utspelar sig. Familjerna som står i fokus för berättelsen är ättlingar till de judar som under tidigare århundraden har tvångskonverterats till kristendomen. Deras judiska identitet lever kvar i fragmentariskt bevarade praktiker, spillror av böner som till stora delar glömts bort. De få familjer som fortfarande praktiserar någon form av judendom lever i ständig rädsla för att bli avslöjade, för angiveri. De utverkar särskilda strategier för att det inte ska märkas att de fortfarande håller på judiska bruk: husmodern ställer skålen i en särskild vinkel för att den kristna pigan inte ska se att hon inspekterar äggen och slänger de ägg som har blodfläckar. Eller hon tänder sabbatsljusen och utför sin rituella rening i ett låst rum för att tjänstefolket inte ska se. Samtidigt börjar pigan, trots alla försiktighetsåtgärder, att fatta misstankar. Varför fastar alltid fru Margarita Martí måndagar och torsdagar, men inte på de fastedagar som kyrkan föreskriver? Och varför lagar hon paj och korv med fläsk, men låter sedan pigan ta dessa med sig när hon besöker sina föräldrar, äter däremot inte själv.
Deras judiskhet är så tunn, så tunn. De äger nästan inga böcker, har inte någon Torahrulle, man kan ändå inte läsa det heliga språket längre. Ändå är dessa spillror av judiskhet outhärdliga för inkvisitionens män. Några år tidigare har inkvisitionen på Mallorca fått bannor för att de inte på länge hade avslöjat några avfällingar, inte på länge hade statuerat något exempel, ställt till med någon auto-da-fé. Men de skulle komma att bättra sig på den punkten.
Samtidigt bar vissa av kryptojudarna på en längtan bort, till ett annat liv. I deras fall var det inte till det heliga landet, till Jerusalem. I stället längtade de till Livorno, den toscanska frihamnen där religionsfrihet rådde. Där samexisterade judar, kristna av olika inriktningar och muslimer och bidrog alla till att staden blomstrade. Dit sträckte sig inte inkvisitionens armar. ”Det låter som paradiset, med stora vackra synagogor”, tänker lumphandlaren Moxina.
Skildringen av 1600-talsjudarnas ansträngningar att leva efter sin tradition blir också en kommentar till vår egen tid i Goldmans roman. Så länge det handlar om tro kan mycket tolereras, men så snart det blir fråga om religiös praktik: kost, klädsel, omskärelse, skaver den interreligiösa samexistensen. Då blir minoritetens insisterande på en egen identitet, att leva efter sina egna bruk, något som majoritetsbefolkningen inte står ut med.
Så blir kryptojudarna också avslöjade, och vi får följa dem genom fruktan, tortyr och avrättning. Vissa vägrar att erkänna några förbjudna handlingar. Andra erkänner men hävdar att den heliga jungfrun har talat till dem nu och att de alltid ska leva som goda kristna hädanefter. Varken den ena eller den andra strategin räddar deras liv.
Det finns något febrilt i Goldmans sätt att berätta om dessa händelser. Redan från början av boken springer meningarna på, ibland sträcker de sig över en halv sida, och som läsare blir man nästan andfådd. Man vet att hur försiktiga huvudpersonerna än är, så är deras tid kort, och med varje steg går de mot bålet.
Goldman har berättat att befolkningen på Palma de Mallorca inte var särskilt förtjust i att hon skulle skriva just den här boken. Ingen ville bli påmind om de människor som brändes till döds, mitt i vimlet i det som i dag är en turiststad, dit människor åker för att koppla av och har det trevligt. I dag är det majoritetens intoleranta våld som vi upplever som outhärdligt. Men nu är boken skriven och ingen tillåts längre glömma.
Lena Roos är professor i religionshistoria vid Södertörns högskola.
Ur Signum nr 8/2019, s. 54–56.