av PER HÖJEBERG
Islamofobi, antisemitism och homofobi är företeelser som fått ett namn och därmed en uppmärksamhet de så väl förtjänar. Ett begrepp som inte har slagit igenom lika mycket är kristofobi, trots att kristna just nu är den i särklass mest utsatta religiösa gruppen i världen, med pågående folkmord på många håll. Inte heller historiskt har våld mot kristna uppmärksammats i någon större utsträckning. Det armeniska folkmordet har erkänts som ett folkmord av Sveriges riksdag, men det nämns sällan att det var ett av många folkmord på kristna minoriteter under det osmanska rikets sista tid. Även folkmordet på kristna i Sovjetunionen är till stora delar okänt och outforskat. När det rasade som värst på 1930-talet skrev visserligen denna tidskrift, som då hette Credo, en del om detta, men det var nästan uteslutande om terrorn mot den katolska minoriteten i Sovjet. I det kulturprotestantiska Sverige fanns på sina håll till och med uppfattningen att den ortodoxa kyrkan fick skylla sig själv. Man föll in i en föreställning som i Rysslandsforskningen brukar benämnas ”diskursen om det hopplöst efterblivna Ryssland”, en föreställning som går tillbaka till upplysningstidens indelning av Europa i ett upplyst och framåtskridande Västeuropa och ett hopplöst efterblivet, men samtidigt romantiskt, Östeuropa. En svensk folkskoleinspektör och senare socialdemokratisk riksdagsledamot yttrade vid ett besök 1933, att trots allt förtryck hade sovjetmedborgarna ”oändligt mycket större frihet än [under] det orkeslösa tsarväldet med dess murkna stöd, den fördärvade ortodoxa kyrkan” (Erik Brandt, Ett studiebesök i Sovjetunionen).
Hur det än är med den ryskortodoxa kyrkans eventuellt skamfilade rykte i Sverige, har detta idogt motarbetats av den nu bortgångne ämbetsmannen, journalisten och kyrkohistorikern Torsten Kälvemark. Han har under hela sitt liv arbetat för att lyfta fram de ortodoxa kyrkornas skatter av andlighet och kultur. Som kronan på verket publicerade han strax före sin död i februari i år boken Katedralen som sprängdes: Den ryska kyrkans martyrium 1918–1938.
Det är en helgjuten framställning av ett till stora delar bortglömt folkmord, med en kronologi, en topografi, aktörer och artefakter. Dessa för historieberättandet så viktiga ingredienser binds ihop till en dynamisk enhet. Låt vara att det är svårt att göra det på endast 181 sidor.
Läsaren tas med till några symboliska platser för denna terror. Dit hör Solovkiarkipelagen uppe i Vita havet, en ögrupp där det sedan 1400-talet funnits en stor klosteranläggning med hundratals munkar. Efter revolutionen förvandlades klostren till koncentrationsläger för ”kontrarevolutionärer”. Inte bara för ortodoxt kristna, men dessa får i denna framställning gestalta hur denna urgamla plats för bön och meditation förvandlades till en plats av lidande och död. Trots förnedring och förtryck lyckas det för terrorns offer att i spillrorna av ett kloster upprätthålla ett värdigt liv. Små begravningskapell stod fortfarande öppna för ett begränsat gudstjänstliv, och präster och biskopar var det ingen brist på.
Vi får även följa med till Butovo, tre skjutfält utanför Moskva, där man ostört under den stora terrorn 1937–1938, med nackskott, mördade tiotusentals människor. Ett förintelseläger, dit man fördes av bara en anledning: att dö. Upp mot 500 personer per dag miste livet på det som kom att kallas ”Rysslands Golgata”. Brutalitet och dödande framställs med ett rakt och osentimentalt språk, som varken förringar terrorn eller frossar i våldsskildringar. En tredje plats att besöka är Tesnitsijskogen, även detta ett ensligt beläget skjutfält. Ensligheten möjliggjorde att ”skott ekade därifrån med jämna mellanrum [och detta] väckte ingen större förvåning bland lokalbefolkningen”. Kälvemark påpekar att den ryska terrorns platser ofta låg ödsligt belägna. Detta i motsats till den nazistiska Förintelsens platser.
Slutligen blir vi förda till Sandarmoch i en ödslig del av ryska Karelen. Sedan dessa fyra martyrplatser presenterats och givit katastrofen ett rum och en utsträckning, får vi följa ett tjugotal levnadsöden. Biskopar, präster och troende män och kvinnor som deporterades eller mördades enbart för sin tros skull. Raden av offer avslutas med en längre beskrivning av Luka av Simferopol, ärkebiskop, läkare och helgon. Han överlevde katastrofen, men under sina verksamma år satt han mer internerad än levde i frihet. Trots detta lyckades han utföra storverk och läka både kroppar och själar. Genom dessa levnadsöden får terrorn ett ansikte. När en händelse skall levandegöras krävs även artefakter, symboler. Den artefakt som främst lyfts fram är Kristi Frälsares katedral i Moskva, ett landmärke för staden, som uppfördes som en symbol för lidandet och segern under Napoleonkrigen. Nu blir den även en symbol för det krig som den kommunistiska regimen förde mot den egna befolkningen. Katedralen sprängdes i bitar på Stalins order den 5 december 1931 och får stå som en symbol för alla de tusentals kyrkor och kloster som blev offer för en ”statligt organiserad vandalism”, ett led i ”kampen mot historien”. Därför blev det en historisk triumf när katedralen år 2000 kunde återinvigas som gudstjänstrum och nationellt monument, nu även för lidandet under Stalintiden.
Ett kapitel behandlar det som jag redan nämnt, att en stor del av den svenska opinionen under mellankrigstiden inte hade så mycket till övers för den ryskortodoxa kyrkan. Även företrädare för den svenska statskyrkan omfattades till viss del av denna föreställning. Kälvemark lyfter fram prosten Herman Neander som ett exempel. Trots att han var ärkebiskop Söderbloms kontaktperson med den ortodoxa världen, uttryckte han sig på ett nedlåtande sätt i samband med sprängningen av Kristi Frälsares katedral: ”rent objektivt måste jag anse att den ryska statskyrkan inte kunna annat än krossas då den utgjorde ett hån mot allt vad religion heter”.
I det avslutande kapitlet görs ett försök till sammanfattning av dagsläget. Den är något spretigt skriven, då författaren försöker gripa över allt för mycket i dagens värld, förutom Ryssland även Östeuropa och Mellanöstern. Författaren konstaterar att dagens Ryssland har en något kluven inställning till minneskulturen efter denna katastrof. Minnesmärken byggs, men makthavarna i Kreml blir mer och mer skeptiska till grupper som vårdar detta minne. Memorial, den främsta av dessa grupper, motarbetas och är stämplad som ”utländsk agent”, då organisationen tar emot ekonomiska bidrag från utlandet. Regimen vill inte ha alltför mycket diskussioner om mänskliga rättigheter och det finns en tendens att vilja tona ner Stalintidens grymheter av nationalistiska skäl. När författaren även drar in det utsatta läget för de kristna minoriteterna i Mellanöstern, blir vissa resonemang dock olyckliga. Det antyds att de kristna i Irak får betala priset för ett brittiskt och amerikansk ”korståg”, utan några vidare historiska resonemang kring dessa pågående folkmord. På ett annat ställe tar författaren fragmentariskt upp myten om att judar och letter dominerade bland de bolsjevikiska förövarna, även detta utan närmare analys av vilka förövarna var. Dessa olyckliga formuleringar förstör en annars så finstämd och värdig framställning av detta ryska martyrium. I stället för det sista kapitlets något fragmentariska framställning, hade jag gärna sett en något fylligare redogörelse för några levnadsöden. Även dessa blir stundtals lite väl översiktliga.
Utan att göra avkall på ambitionen att skildra mångfalden av offer, kunde några ha strukits. Boken är dock ett fint exempel på en emanciperande och upprättande historieskrivning.
Per Höjeberg är fil. dr i historia, universitetslektor vid Institutionen för de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 8/2019, s. 52–54.