av KATRIN ÅMELL
Véronique Margrons bok Un moment de vérité (”Sanningens ögonblick”) om pedofilskandalerna i den katolska kyrkan utkom i mars 2019. Boken har blivit mycket uppmärksammad i Frankrike därför att den är unik i sitt slag. I stället för att bara förfasa sig över vad som skett analyserar nämligen författaren ingående utifrån sin bakgrund och kompetens den kris som kyrkan försatt sig i, en kris som enligt somliga bedömare är den svåraste sedan reformationen. Den typ av frågor hon behandlar är till exempel: Vilka är de bakomliggande orsakerna till katastrofen i dag? Genom vilka konkreta åtgärder kan kyrkan förändras och återvinna människors förtroende?
Först några ord om författaren. Véronique Margron är dominikansyster och provinsialpriorinna i Frankrike för kongregationen Dominicaines de la Présentation. Därtill är syster Véronique ordförande för konferensen för ordensfolk i Frankrike (Conférence des religieux et religieuses de France, CORREF). Yrkesmässigt är hon moralteolog och har bedrivit forskning såväl vid Institut Catholique som vid Faculté de théologie d’Angers. Vid sidan av forskningen har hon sedan många år tillbaka social och pastoral kontakt med barn, ungdomar och vuxna, som varit utsatta för övergrepp.
Förordet till Un moment de vérité har skrivits av Jérôme Cordelier, som också har fungerat som redaktör. Efter inledningen följer två huvuddelar, den första om att möta problemet (faire face) och den andra om en andlig förnyelse (vers un renouveau spirituel). Fyra appendix med utdrag från olika skrivelser i frågan avslutar boken.
I dispositionen och hela framställningen märks det att det är en forskare som tar sig an ämnet med historiska, bibelteologiska och etiska resonemang kring problematiken samt därefter redovisar sina slutsatser. De inledande sidorna är dock mycket personligt hållna. I avsnittet ”Mitt Credo” redogör Véronique Margron för vad som format hennes 61-åriga liv – arbetet med utsatta ungdomar, utbytena inom Dominikanorden, kontakter med läromästare inom moralteologi (bland andra salesianen och moralteologen Xavier Thévenot) med mera. Hon säger också något om sin gudstro, som å ena sidan är nedärvd i många generationer, å andra sidan personlig, med tro på Gud som svag, sårbar och nära människorna. I kapitlet därefter talar hon om varför hon gett sig i kast med att skriva denna bok. Som jag uppfattar det beror det på ansvarskänsla. Skandalerna handlar inte bara om enskilda prästers övergrepp. De får också kollektiva konsekvenser, och det säger något om att dessa brott varit möjliga att begå inom kyrkan som institution, utan att någon reagerat. Véronique Margron innehar ledande positioner inom institutionen och har därför förutsättningar att behandla problemen inifrån. Hon vill reflektera, forska, sätta ord på det som fördolts och föreslå framkomliga vägar så att kyrkan förhoppningsvis ska kunna ta sig ur krisen och förnyas strukturellt och andligt. Framför allt vill hon föra offrens talan, eftersom dessa haft så svårt att själva berätta om vad de utsattes för som försvarslösa barn, och inte heller i nutid blivit lyssnade på i någon större utsträckning.
Inom det här begränsade utrymmet följer nu ytterst kort något om det övriga innehållet. En av orsakerna till att övergreppen kunnat pågå så länge är hemlighållandet, i flera led: förövare gentemot barn, ”det här är bara din och min hemlighet”; biskopar som känt till vad som pågick men blundat och förflyttat prästerna till en andra platser, där brotten fortsatt. Detta sjukliga hemlighållande och dess följder behandlas i del I, kapitel två. En utförlig redogörelse över juridiken – den kyrkliga och den civila – och de mest kända rättsfallen ges i kapitel tre. Intressant är att sexualbrott mot minderåriga omnämns redan i den kanoniska lagen från 1917 (artikel 2359, § 2), med suspendering som påföljd, om förövaren var präst. På grund av tystnadskulturen hände dock i praktiken inte mycket innan de välbekanta avslöjandena i media i USA vid början av 00-talet. De rättsliga processer som därefter inleddes går enligt Margron alldeles för sakta. Offren måste få upprättelse innan de hinner dö. Att möta problemet innebär att nämna onda gärningar vid deras rätta namn, vilket Margron ägnar sig åt i kapitel fyra, där hon bland annat reagerar mot en förskönande, luddig terminologi. Det vedertagna ordet ”pedofili”, som ju kommer av grekiskans pais ”barn” och philia ”kärlek”, menar hon bör förkastas – vem tycker inte om barn? – och ersättas med pedokriminalitet, eftersom det i det här sammanhanget handlar om brottsliga handlingar mot barn. Även ordet ”övergrepp” (abus) anser hon vara alltför abstrakt och oprecist, eftersom det också kan betyda en överdrift i största allmänhet.
Del II, där författaren söker konstruktiva lösningar för kyrkan att komma ur krisen och förnyas andligen, inleds med ett kapitel om kyrkan och sexualiteten, ett ämne som givetvis måste ingå i boken men som i mitt tycke berör alltför många områden på bara ett tjugotal sidor – syndafall, rent och orent, förbjudna handlingar, kroppsförakt, celibat med mera. I följande kapitel diskuterar författaren hur praktiserande katoliker kan förhålla sig till de begångna brotten. Frågan är inte helt enkel därför att kyrkans undervisning om synd, förlåtelse, nåd, bön et cetera ibland kan riskera att förta allvaret i den brottsliga gärningen. Därtill kommer den vanliga uppfattningen att prästen anses ha en sorts direktkontakt med det sakrala och därför inte kan behandlas som vilken brottsling som helst. – Margron menar att man i kyrkan måste komma bort från dessa mönster av underkastelse och resignation. Alla ska vara ansvarstagande och ha ömsesidiga relationer med varandra, biskopar i förhållande till präster, och präster i förhållande till lekmän.
Slutkapitlet är enligt mig det mest konstruktiva och lättillgängliga. Författaren är fast övertygad om kyrkans möjligheter till förändring (Ecclesia semper reformanda) och hon vill bidra med några konkreta förslag. Som konsekvens och sammanfattning av vad hon behandlat tidigare föreslår hon ett helt åtgärdsprogram – kyrkans tolv ”arbetsuppgifter” – siffran tolv som i Herkules tolv stordåd. Åtgärderna, som kan ses som ett sorts aggiornamento, ”anpassning”, ”uppdatering”, rör kyrkans sätt att fungera, att tillägna sig en enklare livsstil som är mer i samklang med evangeliet. Efter varje åtgärd, som här nedan bara kan återges punktvis, följer i boken en kort, läsvärd kommentar.
- Kyrkans främsta förpliktelse: sätt offren i centrum.
- Avsakralisera prästrollen.
- Nedmontera det ”klerikala systemet”.
- Stöd kvinnors plats i kyrkan.
- Låt krisen bli en brytpunkt till något nytt.
- Förändra kyrkans stil, bli mer tjänande.
- Stärk dialogen med samhället.
- Handla sanningsenligt för att återfå förtroendet.
- Låt frågor kring affektion ingå i prästutbildningen.
- Bekämpa maktmissbruk.
- Se över hur auktoritet utövas i kyrkan.
- Gör nolltoleransen absolut gällande.
Ett par kritiska synpunkter kan nämnas. Boken innehåller en del upprepningar, särskilt när det gäller att värna om offren, men detta kan också uppfattas som ett sätt att inskärpa budskapet. I kraft av sin kompetens hänger sig Margron ibland åt psykoanalytiska och filosofiska resonemang med hänvisningar till auktoriteter inom områdena. Dessa utvikningar känns lite onödiga, åtminstone för en svensk läsare, men kanske har de en mer självklar plats i den franskspråkiga kontexten.
Denna bok, som jag sträckläste, är angelägen och rekommenderas varmt. För den som vill inhämta mer information finns mycket material att tillgå på nätet om man googlar på författarens namn.
Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.
Ur Signum nr 8/2019, s. 50–52.