av SUSANNA HAKELIUS POPOVA
Det är lätt att driva med den akademiska bristen på stil. Den stolpiga prosan frammanar, särskilt inom humaniora, misstanken om Tegnérs det dunkelt sagda, som det dunkelt tänkta.
Men som Bammer och Boetcher Joeres påpekar i antologin The Future of Scholarly Writing (2015) är saken trots allt rätt allvarlig. Att verkligen kunna kommunicera utan att göra avkall på vetenskaplig integritet, hör inte till det vanliga. Och särskilt i de fall där innehåll finns, blir avsaknaden av form ett oavsiktligt sänke. I de andra spelar formlösheten mindre roll. Eller kanske inte. Om struntet upptäcktes i tid, skulle skadan bli mindre.
Man kan läsa Mats Alvessons Extra allt! När samhälls-och människoförbättrandet slår tillbaka som ett svar på ropet efter stil och en friare form. Men innehållet beskrivs dessvärre bäst med ordet formlöst. Alvesson vill belysa samtidskulturen och arbetslivet genom att formulera åtta sociala lagar som ska uppmuntra oss att ”våga tänka om”. Dock varnar han för att läsa boken som forskningslitteratur, han kallar den en ”mix av forskning och svart komedi”. Men att han frikostigt refererar till sin akademiska hemvist, talar ändå mot att han ser sig som ståuppkomiker i kunskapssamhället.
Det är lätt att känna sympati för den obändighet i hans text som passar väl in på Merete Mazarellas ord (Under strecket, Svenska Dagbladet, 29/10) om att ”vilja få utrymme för det personliga, få förmedla sitt engagemang, sin entusiasm för sitt ämne, man kan vilja ge plats åt det sinnliga. Man kan helt enkelt vilja få skriva mer essäistiskt.”
Vi lever i ett samhälle, påstår Alvesson, där ”skenbildsmålningen” präglad av ”tomhetens triumf” är utbredd. Men att få något att bli bra, skriver Alvesson, förutsätter att man tar problem på allvar.
Hans bidrag i boken är de åtta lagarna, A-lagarna med en göteborgsk blinkning, handlar om: lagstiftningsraseriet, offerhierarkin, hjälpsamheten stjälpsamhet, krampaktig godhet, ballongsamhället, Ikaros, de lågt hängande frukterna och bumerangeffekten. Lagarna hänger ”delvis” ihop, men kan också fungera självständigt, och vad de handlar om står nog rätt klart. Ballongsamhället? Allt som kan blåsas upp och framstå som stort och fint ska tjusiggöras, men ballonger stiger ofta till skyn.
Den som vill underlätta ett lugnt arbetsliv, ska inte bry sig om hans bok anser Alvesson. För visst är det lättare för de flesta av oss, att se grandet i den andres öga, än bjälken i vårt eget? Visselblåsare är ingen omhuldad art på särskilt många platser.
Innehållet i de åtta A-lagarna bygger på Horkheimer och Adorno – upplysningens dialektik, regelsamhället (Fernler och Svedberg Helgesson), offer och kränkthet (Eberhard, Zaremba, Lukianoff & Haidt), Lasch om den narcissistiska kulturen som väl får antas vara grund också till tankar om offer och krampaktig godhet, ballongsamhället (Alvesson och Sennett), Ikaros-myten och Parkinson om de lågt hängande frukterna. Och så lagen om bumerangeffekten där både Aristoteles, Horkheimer och Adorno åberopas.
Ja dessa grundtankar är bekanta men kanske inte anslående. Så vem är författaren? Hur tänker han? Alvesson verkar ha insett att frågan kan komma och levererar följande beskrivning av sina ”sympatier för godhet”: ”Jag är vegetarian (av djurrätts- och miljöskäl), söker minimera miljöpåverkan (genom att så långt som möjligt välja tågresor, minimal konsumtion och återvinning), ger en hel del pengar till välgörenhet, tycker att det är rimligt med höga skatter för (oss som är) privilegierade, har forskat om könsaspekter i arbetslivet och jobbar lika mycket – och på samma sätt, tror jag – med kvinnliga och manliga medarbetare.”
Det intressanta, sedan ett missförhållande konstaterats, är väl varför det uppstått? Det har flutit mycket vatten under väldigt många broar sedan grundtankarna ovan introducerades. Och kanske en del andra tankar verkar ha gått Alvesson lite väl spårlöst förbi.
En sociolog som Hans Zetterberg undersökte opinioner, men han tog problemen på allvar genom att också söka de grundläggande mönstren. I sin The Many-Splendored Society beskriver han samspelet mellan politiken, ekonomin, vetenskapen, religionen, konsten och moralen. Eliterna i sfärerna möts i vad Zetterberg kallar Den centrala zonen och där sätts ramverket för vad som är möjligt att framföra som gångbara idéer. Och en brist på respekt för sfärernas olika identitet och förutsättningar, skapar problem.
Alvesson intresserar sig för politiken, ekonomin och vetenskapen. Men hur är det med religionen, konsten och moralen? Alvessons A-lagar skulle ha kunnat ge förklaringar till de aktuella samhällsfenomen han beskriver, om han inte stannat vid fenomenens utseende. Hur ser en djupare förklaring ut, till att samhället fungerar så illa som det ofta gör?
Det är helt hopplöst av en recensent att önska sig en helt annan bok än den författaren skrivit. Vill Alvesson invända det, ger jag honom rätt. Men faktum kvarstår, vi läser böcker för att förstå vilka vi är och vilken tid vi lever i, för att ta reda på vart är vi på väg. Extra allt! har inte den specifika vikt som krävs för att en medelålders och samhällsintresserad recensent ska ha haja till.
Susanna Hakelius Popova är journalist och författare.
Ur Signum nr 8/2019, s. 48–50.