Mera Kafka

”Bekännelse och lögn är samma sak. För att kunna bekänna, ljuger man. Det man är kan man inte uttrycka, ty det är ju vad man är; endast det man inte är, det vill säga lögnen, kan man förmedla till andra. Först det som sägs i kör kan innehålla ett visst mått av sanning.” Förhållandet mellan sanning och bekännelse tillhör de frågor som Franz Kafka återkommer till i sina aforismer och korta prosastycken. Reservationen mot bekännelser kan verka klädsam för en författare som lägger mer kraft i sina verk än vid självbiografiska utläggningar. Att det rör sig om en personlig diktarröst står ju lika klart. Många av Kafkas prosastycken finns nu tillgängliga i Till frågan om lagarna, som är den fjärde volymen i förlaget Bakhålls fleråriga utgivning av författarens samlade skrifter. Boken rymmer samtliga texter ur Kafkas kvarlåtenskap från åren 1920–24. Utöver småstycken och noveller återfinns skisser, aforismer och inledningar till ofullbordade berättelser. En och annan fabel sticker också ut. Volymen är särskilt intressant eftersom flera av texterna tidigare inte presenterats på svenska. Liksom i föregående tre utgåvor står Hans Blomqvist och Erik Ågren bakom en genomarbetad nyöversättning. Det handlar om ett väsentligt utgivningsprojekt, som ser ut att vara fullbordat om ett par tre år.

Som alltid hos Kafka öppnar sig i dessa stycken lika kusliga som spännande perspektiv. Man känner igen tonen hos Kafka och en del andra karaktärer i hans verk. Berättaren uppehåller sig gärna i domstolslokaler och solkiga korridorer, eller framför stadsportar och åldrade byggnader. Dessa scener rymmer en atmosfär som erinrar om romaner som Processen och Slottet. Andra stämningar träder fram i samlingens bildtäta fragment, där inramningen är mycket effektfull. I suggestiva sekvenser uppmålas vidsträckta slätter, isolerade bergslandskap, upphöjda terrasser, ödsliga byar, tomma torg, folkmassor i mörker. Man anar att någonting kusligt just har inträffat, och att gåtorna kommer att bestå. Från och till förtätas mystiken i avlägsna dialoger, av röster som lever kvar i textens marginaler och ibland fortplantar sig i skugga. Dessa röster är oftast knutna till drömmen och myten. Samtidigt finns balans mellan verklighet och fiktion. Ljus saknas heller inte. Emellanåt påträffas idylliska glimtar, förankrade i levande barndomsintryck – färgstarka minnesbilder med nostalgisk vittring. Något omfattande persongalleri märks däremot inte – karaktärerna framträder sällan sida vid sida. Somliga av dem har likväl en hel del på hjärtat, och de är också hämtade från vitt skilda håll. Man möter bland annat väktare, budbärare, vägvisare, tiggare, köpmän, rannsakare och dödgrävare. Var och en betraktar omvärlden ur egna synvinklar. Perspektiven är egenartade, stundtals förlösande. En del associationer beskriver genvägar som bara tycks möjliga i drömmen. Ett sådant drömskt skimmer utmärker exempelvis ”Gäst hos de döda”, där miljön är förlagd till en välordnad gravkammare. Besökaren råkar här en judisk flicka som han en gång i tiden känt närmare. Flickan, som nu tycks väcka hans åtrå till liv, guidar honom runt i lokalerna, så att de båda snart hamnar vid en strid bäck. Strax därpå visar hon sin kista, och räcker honom till slut sin likskjorta. En mer uppsluppen berättarton präglar ”I vår synagoga”, där intrigen kretsar kring ett mårdliknande djur vars närvaro i kyrkorummet länge skrämt församlingens kvinnor. Varje försök att driva ut det skygga djuret har stupat på splittrade uppfattningar hos de troende. Det hjälper inte att berömda rabbiner engagerat sig i saken. Lika mycket grips man av samlingens oavslutade texter. Att de slutar abrupt väcker onekligen både mersmak och frustration: Vem är den som plötsligt knackar inifrån den likkista som snickaren lagt på sin dragkärra? Vad finner berättaren till slut i sin gamla hemstad? Vilket svar ger honom vandringsmannen på frågan om vad som ligger bortom de sju öknarna? Kommer biktfaderns frågor att förstås av den man som inför bikten glömt vad som tynger honom? Vilka är de förtegna gestalter som stryker omkring vid berget Sinai, och vad vill de egentligen ha sagt?

Senhösten 1923, drygt ett halvår före sin bortgång, skrev den svårt lungsjuke Kafka ovanligt många manuskript, av vilka flertalet tyvärr gått förlorade. Till dem som räddats hör den oavslutade långnovellen ”Boet”. Detta är en undanskymd och nästan bortglömd historia, fastän den i vårt land utgivits både som Bonniers julbok och i ytterligare två separata småvolymer. ”Boet” tillhör det sista som Kafka överhuvudtaget skrev, och den förtjänar mer uppmärksamhet än volymens övriga texter. Talan förs här av ett skogsdjur, som valt att dra sig tillbaka i stillheten. Skyddad från omvärlden har han byggt sig ett bo och där anlagt ett tunnelsystem som går i sicksack, ett labyrintbygge som ”kan skänka frid om man bara öppnar sig helt för det”. Riktigt tyst blir det ändå aldrig i de här gångarna. Berättaren störs ideligen av ljud som han inte kan förklara eller lokalisera – fenomenet känns igen i flera Kafkatexter. Det hjälper inte hur han gissar och spekulerar, störningarna består. Så plötsligt nås han av en frid som liknar religiös förtröstan. Boet öppnar sig då på nytt, och han känner sig ”pånyttfödd”. Risken för att påträffa en verklig fiende blir han dock inte kvitt – tvärtom växer sig rädslan starkare ju längre handlingen fortskrider. På ett plan kan denna djurberättelse läsas som en beskrivning av Kafkas eget författarbygge; den ursprungliga titeln, Der Bau, betyder både bygge och bo. Men flera tolkningar är förstås möjliga. Ett djur för talan även i ”En hunds forskningsarbete”, en bitvis fängslande men något utdragen novell om upptäckariver och långsamt åldrande. Här återkommer också den strävan efter avskildhet som genomsyrar några andra av bokens kortare stycken. I ett av fragmenten talar författarens röst tydligare än vanligt: ”Jag vill inte se någon, jag vill inte låta mig distraheras av några synintryck; vid skrivbordet, det är min plats, huvudet i händerna, det är min hållning.” Humor, självironi och en ödmjuk författarhållning – där ligger några karakteristiska sidor av denna högst intressanta volym. Optimistiska grundklanger saknas inte, vilket kanske kan utläsas av följande passage: ”Denna mängd olika ting som på en mängd olika sätt förändras i en mängd olika riktningar under det korta ögonblick vi lever. Och detta korta ögonblick är ännu inte till ända, se bara!”