Djup ropar till djup

Bokförlaget Artos fortsätter sitt uppdrag att förmedla andlig vägledning genom att nu utge ett urval av Johannes Taulers predikningar under titeln Djup ropar till djup. Johannes Tauler (1300–1361) var dominikanmunk och präst i Strassburg. Han levde i den oroliga tid, när den västerländska kristenheten än hade två påvar, än tre. Tidvis låg Tyskland under interdikt. Kontinenten härjades av pest och hundraårskriget ödelade Frankrike. I denna tid spred sig den innerlighetens spiritualitet, som fått namnet ”Den tyska mystiken”, därför att dess ledande företrädare skrev på folkspråket. Den främste av dem, Mäster Eckhart, misstänktes för kätteri. Johannes Tauler drabbades inte av sådana misstankar, men det har länge varit svårt att skilja de bådas texter från varandra. I tidiga utgåvor av Taulers postilla finns Eckhart-predikningar med.

Samtidens kaotiska kyrkliga och politiska förhållanden ger en bakgrund till Taulers själavård. Den är i hög grad inriktad på den enskildes relation till Gud. Tauler är föga sakramental, något som kan ha samband med periodvisa interdikt. Hans spiritualitet är formad att hålla, när alla yttre strukturer fragmentariseras. Han är inriktad på människans möte med Gud i det innersta, det han kallar grunden. Översättaren, professor Birgit Stolt, har kongenialt gett utgåvan titeln Djup ropar till djup. Det är detta det handlar om, hur det innersta i människan skall kunna möta det innersta i Gud. Men vägen dit går för Tauler genom den inkarnerade Kristus. Detta är innebörden i den passionsmystik, som också lever hos Tauler: genom den korsfäste till Faderns hjärta. Det är som Augustinus säger: ”Genom honom till Honom.”Det finns hos Tauler ett nyckelord för att beskriva en riktig relation till Gud. Han kallar det Gelassenheit (sinnesfrid). En sida av saken är att människan helt överlämnar sin vilja i Guds vilja, om det så också skulle innebära att hon blev evigt osalig. Det är samma verklighet, som i Bachs underbara hymn gestaltas i orden:

”Was mein Gott will, es g’scheh allzeit
sein Wille ist der best …”

Men det har hänt något med Gelassenheit på vägen, det har kommit in en ny ton av glad förtröstan. Liksom många andra av Tauler grundtankar har denna Gelassenheit tagits upp och färgats av den reformatoriska rörelsen. Taulers predikningar var nämligen en viktig inspirationskälla för Martin Luther personligen, liksom för pietismen. Det innebär också att den tyska mystiken kan få en ekumenisk betydelse i vår egen tid, som en mötesplats och en gemensam utgångspunkt för olika kristna traditioner.

Birgit Stolt är utan tvekan den mest kompetenta översättare som står att finna, när det gäller medelhögtyska texter. Hon har fört över Taulers knotiga tyska till en vacker och varm svenska. Själasörjarhjärtats slag kan förnimmas också i den nya språkdräkten. Mycket av vad Tauler har att säga, förutsätter emellertid en gemensam referensram, som inte längre finns. Birgit Stolt har försökt bearbeta detta genom att förklara några av de viktigaste begreppen. Men själva det grundläggande mönstret kräver större utrymme för att träda i dagen. Den främste svenske Tauler-kännaren, Gösta Wrede, har gett en sådan vägledning i sin bok En väg till Gud – om Johannes Tauler (1981). Det skulle vara till hjälp för många läsare av Taulers predikningar att ha Wredes bok vid sin sida.