Guds barnbarn läser bibeln

I kölvattnet av den nya bibelöversättningen Bibel 2000 har en mängd böcker sett dagens ljus. En av dem är Profeter, kärlek och ond bråd död med den eggande underrubriken Gamla testamentet läst av ett Guds barnbarn. Barnbarnet heter Stellan Ottosson, är ingalunda teolog utan har verkat som diplomat i många år, bl.a. i Etiopien, Spanien, Polen och Litauen. Dessutom har han översatt polska författare till svenska, t.ex. Czeslaw Milosz, och tillsammans med sin hustru skrivit en serie läseböcker för grundskolan, allt detta enligt baksidestexten. Ett Guds barnbarn kan han kalla sig därför att han växt upp inom samfundet Bibeltrogna vänner, som väl närmast får betraktas som bokstavstroende.

Stellan Ottosson refererar Gamla testamentets historier på ett ledigt flytande språk med ganska många citat från den nya bibelöversättningen. Ur en synvinkel kan man betrakta denna bok som en nyttig och lättillgänglig repetition av de gammaltestamentliga texterna. Att bibeln hör till vårt kulturarv och har spelat stor roll som inspirationskälla för författare och konstnärer seklerna igenom är ställt utom allt tvivel. I takt med att bibelkunskapen idag blir allt mer fragmentarisk förlorar också mycket av litteraturen en djupdimension. Visst kan man läsa Torgny Lindgrens bok Ormens väg på hälleberget utan att ha relevant kännedom om exempelvis Jobs bok, men läsaren förlorar i så fall en viktig aspekt och får en grundare förståelse av boken. Med detta är också sagt att det minsann inte bara är de gamla klassiska författarna som använder sig av sin bibel, utan den är i hög grad aktuell för många av nutidens författare.

Här är inte platsen att diskutera den nya översättningens för- och nackdelar, men man kan konstatera, att den nya bibelöversättningen ännu knappast har trängt igenom och satt språkliga spår hos dagens författare. De bevingade orden kommer ofta inte ens från 1917 års översättning utan från Karl XII:s Bibel från 1703. Det är där man finner de verkligt märgfulla uttrycken.

Att Stellan Ottosson betraktar sig som ett Guds barnbarn avslöjar sig i en del syrliga kommentarer till de svek och illdåd som även Gamla testamentets patriarker och kungar kunde göra sig skyldiga till, en och annan gång också en kvinna som exempelvis Hevers hustru Jael (Dom 4). Denna stillsamma respektlöshet är mycket uppfriskande.