Upproriska änglar

Det prestigeladdade Whitbreadpriset för årets bästa brittiska bok, alla kategorier, har för år 2001 gått till Bärnstenskikaren, tredje delen i Philip Pullmans serie Den mörka materian, en barnbok inom genren sagoromaner.

Vad tror människor på idag? Och vilka traditionella trosföreställningar har svårt att vinna anklang? Naturligtvis växlar detta individerna emellan. Uttrycken för tankar och känslor inför det metafysiskt ovetbara men ändå säreget lockande är många och sinsemellan motsägande.

På senare tid har studier av etablerad skönlitteratur med sådana motiv lockat åtskilliga forskare. Till de mer sällan utnyttjade källorna hör däremot sådan underhållningslitteratur som når en omfattande publik.

En genre av intresse utgör därvidlag sagoromanen, engelskans fantasy. (Redan på engelska är detta en ganska osmidig beteckning. På svenska blir den dessutom ett klumpigt inlån, medan ordet sagoroman utsäger precis vad det handlar om: en berättelse med romanens uppbyggnad men den klassiska sagans föreställningsvärld, i modern tappning.)

Författaren till sagoromaner har frihet att skapa världar och även deras religioner. Valet av motiv och attityd till befintliga trosföreställningar säger mycket om nutida tankeströmningar – sällan smickrande för några befintliga religioner. En snäv underavdelning inom brittisk sagoroman är den som inspireras av klassisk västerländsk skönlitteratur av teologisk art. På engelska blir det framför allt John Miltons mäktiga barockepos, Det förlorade paradiset (Paradise Lost) som inspirerar, främst till motsägelser.

Ekon återfinns hos en sådan egensinnig författare som Storm Constantine, hos vilken fallna änglar på ett säreget sätt försonas med de gudstrogna änglarna. Milton visar sig också ligga bakom upproret i en högt prisad berättelse i tre volymer av Philip Pullman, nyligen utkommen i svensk översättning.

Som så ofta inom sagoromanen finns det en övergripande beteckning på hela serien, i detta fall His Dark Materials (försvenskat till Den mörka materian) – vilket visar sig vara ett citat från Milton – medan varje del har sin egen titel: Northern Lights i den brittiska utgåvan, The Golden Compass (Guldkompassen) i den amerikanska, The Subtle Knife (Den skarpa eggen) och slutligen The Amber Spyglass (Bärnstenskikaren).

Framgången är stor och kritiken stundom översvallande positiv. Nyligen har sista delen fått det brittiska Whitbreadpriset för fjolårets bästa bok i alla kategorier, en oväntad utmärkelse för en barnbok.

Därför finns det skäl att granska berättelsen närmare. Den är mycket ojämn. Vissa partier är helt övertygande i sin blandning av välkänt och helt nytt, medan för intrigen väsentliga delar är märkligt klena. Dit hör hela den bakomliggande strukturen, som visar sig vara en omvänd version av berättelsen om änglarnas uppror. Här är det upprorsmakarna, av alla de slag, som står för det goda, medan Gud är en tyrann, vars kyrka på jorden utövar de värsta grymheter i hans namn. Denne Gud betecknas med välkända bibliska termer, men i själva verket är han inte Skaparen, endast den varelse som kom till först av alla änglarna, en välbevarad hemlighet. Någon Son förekommer överhuvudtaget inte. Guds förfärlige regent är ängeln Metatron, som ursprungligen var en av de första människorna i Gamla testamentet, Enok.

Även en annan ängel i berättelsen är från början en människa, men hur förvandlingen har gått till får vi inte veta. Det som den grymma kyrkan uppfattar som synd och till varje pris vill utrota är i själva verket medvetandet, det som gjort människor – och andra varelser – till tänkande individer, alltså i allra högsta grad något gott. Upprorsmakarna är goda moralister och sagoromanens upplösning en blek framställning av plikten att avstå från den individuella lyckan för att främja mänsklighetens goda tänkande.

Denna omkastning av värdena, där upprorsmakarna är de goda och Gud och kyrkan det onda, ställer dock krav på trovärdighet inom fiktionen som Pullman överhuvudtaget inte motsvarar. Utan denna struktur skulle berättelsen vara betydligt mer lyckad men inte erbjuda utrymme för en omvänd teologi, något som har väckt särskilt intresse bland läsare och kritiker.

Till en början är den komplicerade hatkärleken mellan huvudpersonens föräldrar psykologiskt intressant, men slutet resulterar i en ganska enkel thrillereffekt, där plötsligt barnets bästa står i centrum, ett barn som de båda föräldrarna har haft föga till övers för tidigare.

När situationen i en värld blir ohållbar, finns det alltid en ny värld för berättaren att ta till, något som i längden minskar spänningen till likgiltighetens gräns. Utan några regler att räkna med kan läsaren ju knappast engagera sig i hur det skall gå. De mest exotiska effekterna består av nordliga namn. Sedan är det väl en smaksak om man blir fascinerad av isbjörnar som dessutom är mästersmeder och bär kraftfulla rustningar eller bara finner sin inre bild av dessa så kallade pansarbjörnar lite pinsamt skrattretande.

Vad är det då som har gripit så många läsare? Det är mycket. Många av figurerna är både tilltalande och ovanliga, medan den egentliga ondskan i berättelsen är utpräglat originell och samtidigt övertygande. Huvudpersonerna är barn, i tolvårsåldern, en sällan använd grupp i berättelser som riktar sig inte bara till barn utan även till äldre läsare. Dessutom är den ledande av dessa barn, Lyra, en flicka (helt korrekt genusmässigt, alltså). Hon visar också både sällsynt mod och påhittighet men är ändå en busunge, en förebild för varje liten rebell. Vänskap och kärlek finner hon i mötet med de mest skilda varelser, som vid första ögonkastet kan verka skrämmande.

De olika världarna är suggestivt skildrade. Den första som vi möter är en variant av den viktorianska tidens lärda universitet. Denna värld utmärks av det som kanske är romanens mest tilltalande drag, nämligen demonerna, i berättelsens mycket speciella betydelse. Här är demonen det djur som hör samman med varje människa (hennes frisjäl, skulle en religionshistoriker kanske säga). Samhörigheten mellan dessa två är så djupgående att den människa som blir skild från sin demon förlorar sin egen mänsklighet och sedan inte orkar leva länge till. Här finns en värme, en ständigt besvarad kärlek som vi väl alla kan längta efter.

Nästa värld är vår egen, där pojken Will lever, med trasiga familjerelationer som utmärkande drag, men där finns också datorer som förmedlar de fallna änglarnas sätt att hantera medvetandet. En mellanvärld visar sig vara upphovet till möjligheten att skära sig fram genom gränserna världarna emellan, men detta har fruktansvärda följder, som ingen förstår sig på. Hemlösa och förvildade barn dominerar här, medan de vuxna angrips av spökgestalter som suger all deras livskraft. Ända till de dödas värld beger sig de två barnen, och där räddar flickan själarna till befrielse från den ytterligt dystra tillvaron i dödsriket och dess fruktansvärda väktare. Den sista nya världen är helt annorlunda än de övriga, befolkad av medvetna och intelligenta varelser med fyra ben som är rombiskt placerade på kroppen, känslig snabel och förmågan att använda runda fröhus av ett märkligt träd som hjul.

Hatet mot etablerad religion av tyrannisk art är påtagligt, medan fältet är fritt för alla slags metafysiska entiteter. Den litterärt bildade läsaren kan dessutom bli nyfiken på referenserna till Milton och omkastningen av hans strängt kristna värden. Till och med det drag som så många kritiker har funnit ofrivilligt, och pinsamt, komiskt hos Milton, nämligen de andliga varelsernas strid med kanoner och andra materiella vapen, spelar en stor roll här.

Flickans värld är som sagt en version av det västerländska 1800-talet, med människans egen demon som det mest avvikande draget. Religionen är en tyrannisk kyrka med säte i Genève, en tydlig anspelning på kalvinismens dystraste drag, medan inkvisitionen och många andra drag pekar mot den katolska kyrkans värsta sidor. Vi möter också en lätt omskriven version av den bibliska berättelsen om syndafallet. Det som kyrkans inskränkta och totalt hänsynslösa moralister uppfattar som synd är i själva verket det medvetande som är nödvändigt för människans förmåga till goda handlingar.

Läsaren förväntas utan vidare utgå från att det som de två barnen känner och väljer – och åstadkommer mycken död för att främja – självklart är det goda, eller det bästa. Med alla dessa omkastningar i attityden skulle man kanske väntat sig något mer originellt än själva slutet, där barnen måste avstå från varandra och sin kyska men brinnande kärlek för att istället främja allmänt positiva tendenser hos människorna i var sin hemvärld.

Det som felaktigt uppfattas som synden är gott, eftersom den innebär medvetande. Gud är däremot förfärlig, Myndigheten, som han ofta kallas. Någon son har han inte, bara ett hov av stridbara – och förtryckta – änglar med en f.d. människa som maktgalen ledare. Upproret mot honom lockar varelser från alla slags världar, drivna av en allmän vägran att underordna sig, utan närmare skäl. Det antyds dock att under Guds nye ledare skulle världen bli odrägligt dominerad av censur och religiös förföljelse.

Berättelsen vänder upp och ner på den traditionella värderingen av Guds tjänare och upprorsmakarna. Däremot är uppfattningen av gott och ont vår tids normala konventioner. Vad kampen vänder sig mot är tydligt: tyranni, förtryck, censur … Vad den kommer att leda till är oklart. En cynisk läsare kanske kan se detta som en god bild av frihetsrörelsers dilemma i sammanflätningen med terrorism, men ingen sådan problematik förekommer. Efter ett väldigt kraftuppbåd i alla världar beror utgången av maktspelet egentligen på en närkamp mellan Guds regent och flickans föräldrar, en märklig förminskning av perspektiven.

När medvetandet i form av gyllene stoft är på väg att läcka bort ur världarna, är det de två barnens uppvaknande till djup kärlek som vänder strömmen och blir räddningen för tillvaron; på detta sätt har Lyra blivit en ny Eva.

Döden tar sig skilda former för olika typer av varelser. Änglar och människornas demoner tycks bara försvinna i ingenting. Detsamma gäller slutligen den uråldriga lallande och hjälplösa varelse som är Gud, innesluten i en behållare av kristall.

Flickans mest krävande uppgift visar sig bli att besegra döden. Dödsriket är fruktansvärt för alla och bevakat av harpyjor som ser det sämsta hos var och en. Vad flickan lyckas med är att skapa en öppning genom dödsriket till ett lyckligt land där de döda blir upplösta i sina atomer och går upp i allting i världen; villkoret är dock att de i dödsriket kan berätta om livet för harpyjorna. Den som ingenting har att säga om vad det är att leva måste stanna kvar i dödens rike för alltid.

Den enda lyckliga slutgiltiga lösning som finns är alltså att bli upplöst i minsta atom och gå upp i allt som existerar i världen. All tro på något himmelrike förkastas uttryckligen.

En kristen läsare och/eller en beundrare av Milton (jfr min artikel ”Klassiker läst på nytt – Det förlorade paradiset”, i Signum 8/1991) måste helt koppla bort sina värderingar, vilket kräver större övertalningsförmåga än berättelsen lyckas uppbringa. Annars är den läsvärd på grund av sina livfulla scener med ofta överraskande vänskapsband mellan de mest olikartade varelser.

De metafysiska frågorna är alltså lika levande som någonsin i denna sagoroman men får en medvetet antikristen utformning. Kraven på människan gäller inte hennes tro eller rituella handlingar utan hennes inställning, hennes känslor och tankar. Andliga varelser på olika plan kan endast fragmentariskt hjälpa henne på vägen, och frånvaron av kropp är deras avgörande svaghet.

Inte heller är vår tids hedonism och krav på individuell lycka och tillfredsställelse en given möjlighet. Människan kan tvingas avstå från det som är henne allra kärast, utan någon särskild belöning att hoppas på. Man kan säga att det rätta handlandet är sin egen lön. I varje fall finns inte någon annan. Värdefullast av allt är det goda mänskliga medvetandet.

Utvecklingen går alltså från en sträng strukturerad religion till en frihet från övernaturliga makter, vilket innebär ett desto större personligt ansvar. Detta är en modern reflekterande författares svar på de frågor som kristendomen i allmänhet och Miltons epos i synnerhet ställer, och läsarna har uppenbart funnit hans tolkning av aktuellt intresse. Det är också symptomatiskt för vår tid att detta sker inom sagoromanens ram, eftersom den erbjuder helt andra möjligheter att gestalta metafysiska föreställningar än vad den traditionella berättelsen har. Det är här som tidens tecken blir fullt synliga för den som har viljan att söka efter dem.