Bottenglädjen

”Bottenglädjen

räcker för alla bottenlägen”

De raderna ur en dikt av Majken Johansson står som motto för Karin Hartmans bok om henne, Bottenglädjen. En bok om Majken Johansson. Glädjen längst ner i botten, trots allt som ville hindra förtröstan och självkänsla.

Majken Johansson föddes år 1930 som utomäktenskapligt barn till en ung kvinna som arbetade som servitris på en guldkrog i Malmö. Att i det läget ta hand om sitt barn var omöjligt. Under sitt första levnadsår skickades Majken till olika fosterhem, som bara var ute efter pengar, men till sist kom hon till familjen Grip, där hon fick stanna. Fosterfadern Nils Grip var den människa som betydde mest för henne under barndomen. Fostermodern däremot led av tidig senil demens med häftiga och obegripliga lynnesutbrott och hon råkade ofta i strid med grannarna, varför familjen ideligen måste flytta. Vreden riktade sig ofta mot barnet, som inte bara fick ovett utan också stryk. Det var med andra ord inte en särdeles trygg uppväxt för ett känsligt barn. Hemmet var utpräglat antireligiöst och Majken blev hårdhänt hemhämtad, när hon en gång på egen hand hade gett sig av till söndagsskolan. Skolan blev räddningen, skriver Karin Hartman. Majken Johansson utmärkte sig för ett gott huvud och hade kloka lärare, som uppmuntrade henne.

Den biologiska modern kom en gång i månaden och hälsade på, dock utan att avslöja att hon var Majkens mor. Under kriget blev Majken placerad hos morföräldrarna i Småland, och så småningom gick det upp för henne, att hon faktiskt hade en riktig mamma och morföräldrar. ”Känslan jag upplevde kan inte beskrivas. Jag hade en riktig mamma! Jag glömmer aldrig den stunden.” Hos morföräldrarna bads aftonbön varje kväll, en ny och omtumlande upplevelse. Raderna ”Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer” skulle sedan alltid följa henne. Vid tolv års ålder flyttade hon hem till sin biologiska mor i Malmö. Omsider började hon på gymnasiet och hoppade med benhård energi över ett helt läsår.

Det är redan tidigare väl känt att Majken Johansson studerade i Lund, debuterade vid 22 års ålder med diktsamlingen Buskteater och kom att räknas till den s.k. Lundaskolan tillsammans med författare som Anna Rydstedt, Göran Printz-Påhlson, Harald Swedner, Bo Strömstedt och Ingemar Leckius. Man gav gemensamt ut en årskalender, Vox, och hade ambitionen att väcka uppmärksamhet. New criticism, lanserad av bl.a. T. S. Eliot, gick ut på att diktverket var självständigt, autonomt, oberoende av biografi, historia och livsåskådning. Texten skulle betraktas som en text, punkt och slut. Lundaskolan anammade med förtjusning dessa signaler, och deras dikter blev ofta tämligen kryptiska med en förkärlek för vitsar och ordlekar. Detta gäller inte minst för Majken Johansson.

Hon hade studerat teoretisk filosofi och gjort rent hus med all eventuell kristen tro. Samtidigt vittnar Karin Hartmans framställning om hennes längtan efter kärlek och närhet till en annan människa, men också om den ångest som så ofta hade henne i sina klor, en ångest som dövades med rikliga mängder alkohol men som vid flera tillfällen ledde till självmordsförsök. Att hon både kunde tentera och skriva under de förutsättningarna är anmärkningsvärt.

Hon började gå i psykoterapi och fick hjälp särskilt av Gerard och Mary Odencrants. Så småningom hamnade hon i Frälsningsarmén. Karin Hartman beskriver den uppståndelse och förskräckelse detta väckte i litterära kretsar. Skulle det nu bli ett fromt mumlande i stället för fräna och modernistiskt avancerade dikter?

Biografien visar med all önskvärd tydlighet att det ingalunda var någon försäkring mot ångest och depression att bli frälst. Även alkoholberoendet blev stundom övermäktigt. Karin Hartman kom att bli som en mor för Majken Johansson. De bodde långa tider tillsammans, gjorde resor tillsammans etc, men inte heller den relationen var utan problem.

Julen 1993 hade de två vännerna bestämt att de skulle resa söderut och befria sig från alla vanliga julförberedelser. Resan blev dock inte av. Den 9 december förlorade Majken Johansson medvetandet och avled två dagar senare på sjukhus av toxisk cardiomyopati (bristning av en hinna kring hjärtat).

Karin Hartman ger en gripande skildring av en ångestriden och kämpande människas liv, där ”bottenglädjen” ändå oftast svämmar över. Ibland kan man kanske tycka att det blir väl mycket av gråt och jubel och väl litet av kommentarer till dikterna och analys av dem. Men Karin Hartman är inte litteraturkritiker och har inte gett sig ut för att skriva något annat än en biografi om en nära vän, utan vetenskapliga ambitioner. Det är vackert så.

Samlade dikter

Samtidigt som biografien har Bonniers förlag också gett ut Majken Johanssons samlade dikter i en volym. Sammanlagt rör det sig om sju diktsamlingar, den sista, Djup ropar till djup, kom ut 1989. En av dikterna i den samlingen, ”Passionsandakt”, visar att Majken Johansson minsann hade kvar sitt drastiska sätt att formulera sig, samtidigt som hon poängterar att Gud allra mest älskar dem som är på botten:

”Hon var härlig i sin korpulens,

hade världens krigsmålning

och luktade piss och parfym om vartannat

när hon gick fram till nattvardsrunden

med långbyxorna glatt stretande

kring den enorma baken

och med det eldröda nagellacket

glänsande runt kalken

medan hon drack.

Då älskade Gud henne

allra mest

då rämnade förlåten

som skymt

min Herre.”

Några dikter handlar om kärleken till ”S” och sorgen över hennes död (självmord). En del dikter talar om tillit och förtröstan och vetskapen att Gud är en god far, t.ex. dikten ”Var vid gott mod” ur den självbiografiska skriften Från Magdala (1972):

”När det ett tusen och första bekymret

blivit för mycket

slutade jag att göra som Marta

och betedde mig i stället som Maria

och satte mig vid Mästarens fötter.

Då sade Han:

’Var vid gott mod, min dotter;

din tro har hjälpt dig.’”

Matt 9:22

Behovet av att få vara barn och bli accepterad trots alla brister kommer fram i en annan dikt i samma volym. ”Barn till en kung” heter dikten och har som motto en vers ur Jes 66:12: ”I skolen få sitta i knäet och bliva smekta.” Några strofer lyder:

”När jag har blivit alldeles ursinnig

finns det ingen

som så uppmärksamt lyssnar

som Gud.

[…]

Och för att inte solen

som har lyst så vackert hela dagen

ska få gå ner över min ilska

tar han mej upp i knäet

och låter mej

svära färdigt.

Sen kysser han mej

snäll och glad igen.”

Majken Johansson hade en glädje av att leka med ord och finna nya, överraskande kombinationer. Karin Hartman kallar dem ”majkenismer”. Ett exempel är just den inledningsvis citerade strofen: ”bottenglädjen räcker för alla bottenlägen.”

Det är intellektuellt stimulerande att följa hennes litterära utveckling genom de olika samlingarna, men man bevittnar också (trots all hennes egen fascination inför new criticism) en själs utveckling genom ångest, skuld och bottenlägen till en tillit trots allt och en förvissning om barnaskapet hos Gud. En stor förtjänst i Karin Hartmans biografi är redovisningen av olika kritikers reaktioner på de olika samlingarna.