Konstmuseer – hur då?

Stora och dyra offentliga museer har vi – och ständiga problem med publik och exponering plågar dem som har åtagit sig ansvaret för att sköta dem.

Påfallande ofta önskar cheferna syssla med annat än museets egna samlingar. Tanken att locka en större publik leder till likgiltighet inför dem som faktiskt skulle vara intresserade av just det som finns. Tillfälliga utställningar har inte egna utrymmen utan innebär att mycket av de ordinarie samlingarna måste plockas undan för några månader.

Lokalerna räcker aldrig till för att visa hela samlingarna, eller ens en representativ bild av det som finns i museets – det vill säga i vår, allmänhetens – ägo. Den första reaktionen hos museichefer blir då att kräva medel för nybygge. Att utnyttja det befintliga utrymmet bättre är däremot inte lockande.

Konst kräver rum

Nationalmuseum i Stockholm har fram till början av nästa år en mini-utställning på temat Mer plats, under titeln Konst kräver rum. Det mest intressanta är att man med hjälp av gamla fotografier har gjort om ett rum (eller snarare halva rummet) till en äldre hängning, där för första gången utrymmet verkligen utnyttjas rationellt.

Inte bara det. För första gången på en livstid visar museet samlat centrala svenska verk, sådana som, oberoende av betraktarens attityd till det storsvenska arvet, är en väsentlig del av vår egen tradition.

Här hänger väldiga tavlor på väggarna, vanligen i två rader, gräddan av det storvulna historiemåleriet: Slottsbranden, Karl XII:s likfärd, En hjältes död, Valdemar Atterdags brandskattning av Visby, Tors kamp mot jättarna.

Trapphallen, där en och annan av dessa tavlor tidigare ibland visades, används dessutom nu till kopior av klassiska antika skulpturer, en påminnelse om den centrala betydelse som denna del av kulturarvet har haft under den tid när museerna skapades och bildningsidealen tog form.

Byggnadens karaktär

Äntligen har museet alltså – om också bara tillfälligt och högeligen begränsat – tagit hänsyn till byggnadens egen karaktär. När Nationalmuseum byggdes, i bästa palatsstil i mitten av 1800-talet, gällde det att fylla de höga väggarna, rad över rad. Annars hade man med samma rymd kunnat bygga inte i två utan i fyra eller fem våningar, något som mer skulle motsvara dagens sparsmakade attityder.

Uppmuntrad av denna påminnelse om att utrymmesbristen på museet delvis är självförvållad fortsätter man sedan sin vandring –till salar där det fortfarande hänger enstaka små tavlor på de väldiga väggarna, ungefär som dyrbara frimärken, där ett enda litet märke får hela bladet för sig självt.

Undra på att man med en sådan estetik inte kan visa ens det viktigaste av samlingarna.

Den som vill se en bestämd, betydande målning på museet kan inte heller någonsin vara säker på att den hänger framme för tillfället. Och om den faktiskt är framme, kan den vara omhängd precis var som helst på övervåningen. I decennier har jag gått regelbundet med grupper på museet och aldrig återfunnit ens de viktigaste konstverken på samma plats ett par terminer i rad.

Den enda tavla som alltid finns på plats tillhör inte museet. Det är ett inlån på obestämd tid från Konstakademien: Rembrandts framställning av Batavernas sammansvärjning (hårt nerskuren efter det att den refuserades av beställaren). Inte ens den säkert mest älskade målningen i samlingen, Roslins Damen med slöjan, finns alltid framme.

Avdelningen för konsthantverk är om möjligt ännu mer frustrerande. Inte ens de mest utsökta ting kan besökaren räkna med att få se, om de inte passar in i den tillfälliga utställningens profil.

Själva byggnaden ställer krav som museiledningen har nonchalerat i ett halvt sekel och mer: utnyttjandet av de enorma väggarna på höjden. Det kan tyckas vara en föråldrad estetik men är i själva verket respekt mot den museala karaktären. Alternativet vore en fullständigt ny byggnad – och Moderna museet är ett skräckexempel på hur fel sådant kan gå. Förutom grava problem med mögel är själva stilen där seriös på gränsen till det högrespektabla, medan samlingarna i stor utsträckning var sarkastiska sparkar mot borgerlighetens ideal.

Att tänka musealt

Vad vore då lösningen? Särskilt med tanke på att statsfinanserna inte är så lysande att man kan bygga nya museer i den utsträckning som deras chefer skulle önska.

Först och främst ett nytänkande. Välj ut de viktigaste konstverken och ge dem en bestämd plats en gång för alla. Inrätta gärna ett rum eller två för de mest kända, med extra god bevakning så att hetsade besökare slipper irra bland verk av mindre konstnärlig betydelse. Men framför allt: utnyttja väggarna så att hela utrymmet kommer till användning. Det blir plottrigt men bättre det än att verken bara hänger i magasin eller ständigt är utlånade till diverse för utomstående stängda organisationer.

Arrangera tillfälliga utställningar på ett sådant sätt att de inte kräver omhängningar av de permanenta.

Tänk musealt i bästa bemärkelse: utgå från byggnadens egen inneboende estetik.

Nästa fråga är entréavgifterna. De har för länge sedan nått en punkt där de definitivt avskräcker. Museipubliken består av människor med betydligt mer begränsad ekonomi än de som bränner en tusenlapp på krogen en kväll. 70 kronor är mycket pengar, och den naturliga sparsamheten leder då ofta till att den som väl betalat sin entré känner sig tvungen att utnyttja den till fullo. Detta i sin tur leder till övermättnad.

Det idealiska sättet att besöka ett konstmuseum är inte alls att sammanbitet gå igenom rum efter rum. Det är att titta in när man har lust och se just de verk som för tillfället lockar en. I London har man i princip hållit museerna gratisöppna (med många och viktiga undantag, det medges), vilket gör det möjligt just att ta till sig så mycket som man för tillfället orkar och kan, inte mer.

Eftersom människonaturen är irrationell är den besökare som kommer in gratis mycket mer benägen att använda pengar på vykort, böcker och andra föremål i museets egen affär. Förmodligen skulle det på sikt löna sig att avskaffa inträdet, eftersom många fler besökare skulle komma och bli på gott humör.

Varför har vi museer?

Viktigare är väl ändå frågan: Varför har vi alls museer? När de nu finns, vilka besökare önskar man från ansvarigt håll?

Om finkulturen är viktig, bör den vara tillgänglig. Inte heller bör den vara beroende av trender bland kuratorer och andra specialister. Folkbildning är inte just nu ett begrepp som är inne, men i själva verket kan museer bli meningsfulla först för dem som har skaffat sig åtminstone något hum om deras innehåll. Med andra ord, museerna bör visa människor på företeelser av betydelse och sätta in dessa företeelser i ett sammanhang. Samlingarna bör vara lättillgängliga och kombineras med information av skilda slag.

Kunskap berikar. Men den kostar också. Samtidigt är det kapitalförstöring av dystra mått att förvisa museernas samlingar till magasinen – och att inte ta vara på den tänkbara publikens vilja att ta del av det som redan nu finns. Kultur är inte bara amatörteater (som det kan verka i anslagssammanhang) det är ett väldigt system av rötter och förgreningar långt i det förflutna som faktiskt angår oss alla. Om vi inte lär känna vår egen bakgrund, kan vi inte heller förstå vad som händer i världen omkring oss.