Michel de Certeau – trons vägbeskrivning

Michel de Certeau (1925–1986) var utan tvivel en av de mest säregna och besynnerliga personligheterna i det moderna, franska tänkandet. Från början var han historiker och ägnade sig åt mystikens texter från renässansen till den klassiska eran. Men han sysslade också med många andra discipliner, i början av sin akademiska karriär framför allt med kulturantropologi, lingvistik, sociologi, etnologi och psykoanalys. Från och med 1960-talet blev Certeau intresserad av de humanistiska vetenskaperna. Vid samma tid kommer han i kontakt med Jacques Lacan och blir en av dem som grundar den freudianska skolan i Paris (1964–1980). Han reser ofta med anledning av sitt arbete till konferenser, för att undervisa och forska. Han gör det som historiker, etnolog, sociolog och kännare av psykoanalysen. Denne tankens resenär väcker sinnena och utbildar talrika studenter i Paris och i Amerika. Han undervisar på Institut Catholique i Paris och etablerar sig vid University of California i San Diego där han utses till professor. Efter sex år i USA återvänder han till Frankrike och arbetar vid École des Hautes Études en Sciences Sociales i Paris. Hans forskarbygge förblir dock oavslutat. Drabbad av cancer dör han i sitt hem i Paris 1986.

I den här artikeln ska frågan om tron1 i Certeaus författarskap belysas. Begreppet ’tro’ förekommer vanligtvis i religiösa sammanhang. Hos Certeau får ordet dock en annan innebörd.

Begreppet ’tro’ står hos Certeau i sammanhang med hans analyser av aktuella frågor som rör hela samhället och på så sätt går begreppet utöver det religiösa fenomenet. Eller också siktar detta begrepp på religiösa fenomen som griper över en enkel tillhörighet till ett religiöst system.

I motsats till hur begreppet vanligtvis används, nämligen för att uttrycka individens bindning till en religion, till en miljö eller en religiös tanke, representerar det hos Certeau tvärtom som en akt av migration och vandring, kort sagt, en rörlighetens princip. Tron betecknar inte så mycket tillhörighet till en kyrka utan uttrycker snarare motsatsen: den blir till en beteckning för utanförskap. Tron är för Certeau inte längre tillhörighetens attityd, utan snarare dess raka motsats: ”att gå ut ur sig själv på olika vägar”.

Denna tolkning av tro uttrycker sig i många artiklar som handlar om andlighet, om mystik men inte minst om kultur.

Andlig erfarenhet

Av jesuiterna, den religiösa orden som Certeau tillhörde, hade han fått en dubbel inriktning för sitt arbete: på det vetenskapliga planet skulle han arbeta om mystikens historia; på det apostoliska planet skulle han inrikta sig på den kristna spiritualiteten. Han förblev denna första uppgift trogen under hela sitt liv. Trots att hans intressen breddas fortsätter han sina studier om mystikens historia. Efter ett tag tappar han intresset för ett alltför abstrakt sätt att se spiritualitet. Däremot händer det honom att var gång han iakttar en ”människa på gatan” och försöker se henne ur en antropologisk synvinkel fäster sig hans blick med förkärlek på den andliga drivkraft som får vandraren ”att gå”. Denna dubbla inriktning är ”teologisk” i ordets sanna betydelse eftersom mystik och spiritualitet är teologiska discipliner. Däremot är detta synsätt inte teologi i teknisk bemärkelse eftersom det inte sysslar med trons uttalanden om de kristna dogmerna, de historiska trosutsagorna, det rationella utarbetandet av trosutsagornas innebörd. Certeau tvekar aldrig att se sig själv som ”teolog”. Men han arbetar inte som professionell teolog. Denna åtskillnad är viktig för att förstå hans ”känsla för teologi” och för att inte alltför snabbt låta frågorna han väcker bli föremål för en rent dogmatiskt granskning.

Certeaus intresse för tron redan i början av hans skriftliga produktion handlar inte om ”trosfrågor” utan om trons liv respektive om den troendes liv, om dennes andliga erfarenhet, om det specifika hos den troende som ”andlig” människa. Detta liv i tro uppfattar Certeau som en ”vandring” mot Gud. I hans ögon är därför den troende som typ inte någon som troget praktiserar de liturgiska handlingarna enligt kyrkans föreskrifter eller enligt dogmatiska formuleringar, utan det är lärjungen, den ”andlige”, som ”leker sitt liv” för Gud, engagerar sin existens och ”vandrar” inför honom. Denne troende är säkerligen en medlem av kyrkan, men framför allt en människa som lever tillsammans med and-ra människor. Hans band till kyrkan är väsentligen hans trohet mot evangeliet, och det är i världens realiteter som han söker att leva enligt evangeliet. Detta dubbla band försätter honom alltså ständigt i en process av ”brytning”: med världen vars levnadsregler han inte följer, men också med kyrkan i den mån som han inte kan låta henne vara den enda domaren över hans olika engagemang i världen och för vilka han måste ta ansvar inför evangeliet med dess risker och faror. Av detta skäl blir en andlig person för Certeau mycket snart till mystiker. Mystikern är den typ av andlig människa om vilken Certeau har läst hos ökenfäderna, vars spår han följt till sättet hur Jesu Sällskap, dvs. jesuitorden, kom till och som fyllde hela 1600-talet med sina samtal och ännu mer med de konflikter som mystikern gav upphov till i kyrkan och i samhället. Ty den kristne mystikern är ”brytningens” man. På 1600-talet bröt mystikern lika mycket mot samhället som mot kyrkan. Han ”bryter” mot samhället som ännu är kristet men redan sekulariserat. Och han ”bryter” också mot kyrkan som är kraftigt förvärldsligad i sina seder och genom sina politiska inblandningar. Denne mystiker uppträder som ett störande element för den allmänna ordningen å ena sidan, och som heretiker eller schismatiker å den andra, när hans sätt att tala och att leva tycks ställa den evangeliska lagen i motsättning till de regler som är gäller i både samhälle och kyrka. ”Marginaliserad” av både samhället och kyrkan avslöjar han tyst den brytning i kommunikationen som uppstått mellan de politiska auktoriteterna och medborgarna å ena sidan och mellan de religiösa auktoriteterna och de troende å den andra. Denna brytning har två orsaker. Den första orsaken är av strukturell natur. Auktoriteten har reserverat ordets monopol åt sig själv och tilldelar sitt eget ord ett värde som är odiskutabelt. Varje gång en medborgare eller en troende ”tar till orda” så betraktas det som en otillbörlighet, en protest eller en revolt. Den andra orsaken är av kulturell natur, den beror på utvecklingen av språken: det traditionella språk som talas av auktoriteterna har förblivit oförändrat, medan det som orden betecknar har ändrat betydelse och idag förstås på ett annat sätt. Ibland säger det gamla språket inte längre någonting alls, det har förlorat sin mening, eftersom det har fjärmats från det dagliga liv som språket vanligtvis talar om.

Frånvaro – cirkulation – kommunikation

Certeau upptäckte en sådan brytning i kommunikationen i det politiska och kyrkliga samhället i Frankrike under perioden 1969–1978 och för honom står det klart att den liknar den brytning som han som historiker såg ske på 1600-talet. Sammanhangen är uppenbarligen olika, men hans öga som historiker kan i dessa nya kriser känna igen reminiscenser från de gamla kriserna från 1600-talet, eftersom det från början till slut handlar om utvecklingen av den västerländska kulturen, om kristen fostran bearbetad av demokratins och sekulariseringens jäsämnen, om upplösningen av de religiösa symbolernas innehåll (symbolismes) och om framträdandet av nya kunskaper, kort sagt av ”det trovärdigas förändringar och omvälvningar”.

Man får följaktligen akta sig för att tillskriva det politiska samhället ett avgörande inflytande på de positioner som Certeau intar i artiklar skrivna mellan 1969 och 1974 vad gäller krisen i det kyrkliga samfundet. Han vet i vilken grad kyrkan och samhället överlappar varandra och han ser samma orsaker åstadkomma analoga effekter, i krisen då och idag. Både under 1600-talet och i vår tid finns det en misstro gentemot politiska eller religiösa auktoriteter, vilkas handlingar inte motsvarar vad de säger och vilkas tal är olämpligt för dialog och all form av kommunikation. Därav följer att språket politiskt eller religiöst, upphör att vara trovärdigt, därför att det inte längre motsvarar det som upplevs av den det berör, medborgare eller troende. Istället känner han eller hon sig utanför leken och drar sig undan: han marginaliseras eller går i opposition, kort sagt gör uppror. Med avseende på spelet mellan auktoriteten och språket förklaras kyrkans kris på samma sätt som statens: båda kriserna ställer det sociala och det kulturella, det vill säga det föränderliga, till svars. Därför måste analysen av dessa förändringar ske genom de humanistiska vetenskaperna.

Detsamma kan sägas om kyrkan och staten som trosinstitutioner: båda försöker att få folk att tro. De ålägger människorna en tro därför att institutionerna inte kan fungera väl annat än på ett fundament av konsensus från deras anhängares sida; när detta saknas lämnar de troende kyrkan och medborgarna avstår från att medverka i staten. Men kyrkan har något som är absolut eget för henne: hon vilar på Jesus Kristus som en historisk händelse, och denna händelse ikläder sig en dubbel egendomlighet: Jesus Kristus, död och uppstånden, försvinner på samma gång i kyrkans osynlighet, ty han finns inte utan oss, och i Guds outsägbarhet, ty han finns inte utan Fadern. Här ser man att den frånvaro som Certeau försökte inringa i sina tidiga skrifter nu återkommer i hans senare skrifter. Det är frånvaron som får den andlige att vandra och som leder mystikern in i brytningen. För Certeau är fenomenet frånvaro det yttersta kriteriet på kristendomens sanning, på att dess auktoritet och språk fungerar väl. Det är ett äkta teologiskt kriterium som suveränt förklarar kristendomens trovärdighet och som också i sista hand förklarar den kris som går genom kristendomen. Kyrkans auktoritet ligger i hennes grundares frånvaro, på villkor att den respekteras, och denna respekt passerar genom en mångfald av auktoriteter (skriften och traditionen, påven och biskoparna, de troende och deras församlingar) som alla hänvisar till den Frånvarande genom att alla hänvisar till varandra; när denna cirkulation avstannar, genom hierarkin som tar monopol på auktoriteten och ordet, då förfalskas relationen till de andra, samstämmigheten bryts; den hierarkiska auktoriteten drabbas av misstro i den andlige troendes ögon, han som i evangeliet söker en levnadsregel och som emigrerar till världen för att där finna en sann relation till den Andre i de andra. Samma sak sker när den hierarkiska auktoriteten gör anspråk på att stänga in trons sanning i uttalanden som förutsätts vara ofelbara, oföränderliga och icke ändringsbara. När de har blivit obegripliga och till och med obetydliga för dagens människor, vilkas språk de inte talar, då har också relationen till sanningen förändrats. Trons språk respekterar då varken Guds outsägbarhet eller de kriterier för sökandet efter det sanna som vi använder oss av idag. Då har tron blivit otänkbar och ”icke trolig”.

Certeau uttalar denna dom under olika aspekter i betydelser som är sinsemellan olika. Det officiella språket för tron kan bli ”icke troligt” för de troende, därför att de tycker att det motsäger evangeliet och saknar relation till det liv de lever. Detta betyder inte att dessa troende kommer att sluta vara troende, men de kommer att vara troende utan att hålla på de normer som upprättats av hierarkin eller så kommer de att vara troende utanför kyrkans gränser. Det officiella språket kommer att vara otänkbart för de icke troende, det vill säga sakna mening, eftersom det inte väcker någon resonans inom dem – förutom de religiösa metaforer som forslats vidare av medial folklore. Språket är tömt på de erfarenheter, den mening och det liv som det gängse språket bär på. För de troende som delar andra människors erfarenheter men som inte kan uttrycka dem på trons språk eftersom de inte uttrycks på ett språk i vilket deras tanke formats riskerar den kristna tron att förlora sin mening och alltså gå förlorad. Tron kan då inte längre förmedlas, den har tappat ordet. Många kristna är medvetna om att den kristna tron inte kan levas utan en erfarenhet av kyrkan. Därför samlas de i små ”baskommuniteter” (communautés de base), liknande dem som Certeau hade besökt i Brasilien. Där är det möjligt för dem att tänka på sitt dagliga liv i evangeliets ljus och att framhärda i sin tro genom att uttrycka den för varandra på samma språk som de använder, när de talar med andra medmänniskor. Den andliga erfarenheten skapar det kristna språkets kommunicerbarhet.

Certeau menar inte att en trossanning skulle vara o-trolig och o-tänkbar därför att den motsäger förnuftet eller vetenskapen. Han tar trons sanningar som en helhet i den mån som de tillsammans utgör det kristna språket. Han undersöker detta språk i dess sociala funktion allt efter dess förmåga att skapa mening eller inte. Han placerar sig alltså inte på den mark där den förnuftsmässiga kritiken av dogmerna vanligtvis befinner sig utan snarare på meningsfullhetens, umgängesmöjlighetens och erfarenhetens mark. Han vill inte heller få tron att tala de humanistiska vetenskapernas språk, fastän det är det språk som han talar i denna ”särskilda region”2 där han befinner sig nu, ty han vet väl att vetenskaperna inte kan göra annat än upplösa vad som är transcendent i trons språk. Men han skulle vilja, han skulle önska att detta trons språk åtminstone sökte efter att ha utbyte med de humanistiska vetenskapernas språk. Att ”ha en gemensam kontaktyta” med dessa vetenskapsområden är ett av hans favorituttryck. För honom är detta inte omöjligt att åstadkomma. Han har ju själv lyckats att gå den vägen och ”göra kristendomen tänkbar och möjlig att leva” för sig själv och i den miljö där han arbetade. Men han har inte funnit den kyrkliga auktoriteten villig att stödja honom i detta – och inte heller den officiella teologin. Teologin har inte varit kapabel att erbjuda en ”begynnande brytning” som skulle vara i stånd att rycka trostraditionen ur dess instängdhet inom nedärvda strukturer från det förgångna och att öppna framtidens portar och sinnet hos dem som försöker tänka ut och gestalta denna framtid. Därför har han också emigrerat, han har börjat, nej, han har fullföljt sin ”abrahamitiska resa”.3

Altérité och vardagliga tillvägagångssätt

I sitt livs – och sin litterära produktions – sista kapitel överger Certeau inte kyrkan och inte heller tron. Han vänder sig bara från den egentliga teologiska scenen. Jag tror att det är tillåtet att tänka att Certeau trivdes bättre på den negativa än på den dogmatiska teologins mark. Hans förebild var Angelus Silesius och dess ”kerubinske vandrare”, mystikern från 1600-talet som Certeau älskade att citera.4 Gud är främmande, brukade Silesius säga, ”det som är Gud, det vet man ingenting om”,5 men han sade också: ”Man vet inte vad man är. Jag vet inte vad jag är.

Jag är inte det jag vet”.6 Efter han hade slutat med sitt teologiska arbete ägnade sig Certeau åt antropologiska studier. Men, om människans mysterium förenas med Guds i en och samma outsägbara zon, som Certeau var övertygad om, så blev han trogen den önskan som hade motiverat hans första utforskande av mystiken. Han utforskade mystiken i den mänskliga andens mest signifikativa tillvägagångssätt, ja, i vetandets ansträngningar, i politisk handling, i historieskrivning, och i den vanliga människans dagliga handlingar, i ordet man ger åt andra, i vandrarens flanerande genom stadens gator, och till och med på dödens teater, överallt där man stöter på trosakten. Denna trosakt är inte av samma natur som den trosakt man riktar till Gud, den är inte bunden till en tradition, inte heller till en kyrka. Den har emellertid samma spänst: behovet att lita på den andre frambringar samma energi. Den ger kraft att vandra ända tills krafterna är uttömda. Den leder mot samma horisont, obestämd om inte oändlig: ty behovet av det som är annorlunda är oemotståndligt och förnyas av sig självt när den hjälp man ger varandra rasar, den ena efter den andra.

Här ligger den sista och viktiga religiösa frågan som infinner sig inte minst utifrån nutidens spridning av olika trosföreställningar utanför det organiserade kyrkolivet: vad finns det kvar av religiositet efter religionen? Vad är det för religiositet som följer på en religion som inte längre upplevs som ett stabilt band mellan Gud och samhället?

Noter

1. Certeau använder ofta i sina analyser den franska substantivformen le croire som jag översätter med tron på svenska, vilket motsvaras exempelvis av de engelska uttrycken belief eller believing. Man ska akta sig för att lägga in för mycket av de skandinaviska språkens betydelse av ordet ”tro” i det franska ordet croire. På franska finns framförallt två ord: verbet croire och substantivet la foi och det är i synnerhet la foi som används i religiös betydelse medan verbet croire används mer allmänt (men också kan användas om religiös tro). Det Certeau försöker fånga genom att använda substantivformen le croire är inte bara tron i strikt religiös mening utan i ett mer öppet antropologiskt fält. Därför är det inte främmande att i hans analyser se en komplex vokabulär knuten till tro, såsom trolig, trovärdig, icke-trolig, icke-trovärdig, tillit, misstro, etc.

2. Certeau talar gärna om région particulière och tänker på de vetenskapliga disciplinerna där han själv verkar: psykoanalys, antropologi, sociologi, etnologi etc.

3. Efter den modell för en troende som Abraham är, enligt aposteln Paulus, denne Abraham som Gud kallar till tron då han kallar honom att lämna sitt land och sin släkt; eller efter den modell som Jesus är, som inbjuder sina lärjungar att följa honom på hans vandring mot Fadern, men utan ledare eller garanti, eftersom han själv har försvunnit, levande och osynlig, i den anonyma hopen av människor.

4. Angelus Silesius, Le Pèlerin chérubinique (Paris: Aubier, 1946).

5. Angelus Silesius, Le Voyageur chérubinique, över. Maël Renouard (Paris: Payot & Rivages, 2004), 276 (IV, 21). ”Ce qu’est Dieu, on ne le sait pas.”

6. Ibid. 52 (I, 5). ” On ne sait pas ce qu’on est. Je ne sais pas ce que je suis. Je ne suis pas ce que je sais.”