Dag Hammarskjölds sista litterära översättning

Hur kom det sig egentligen att Dag Hammarskjöld kunde översätta Saint-John Perses diktverk Chronique i tid för Svenska Akademiens val av nobelpristagare 1960 samtidigt som han upplevde sin kanske mest intensiva och svåra tid som FN:s generalsekreterare? Mellan de båda diplomaterna hade en stark vänskap utvecklats, som bland annat brevväxlingen under 1950-talet dem emellan visar. Perse verkade tidigt för att Hammarskjöld skulle efterträda Tryggve Lie som FN:s generalsekreterare och Hammarskjöld lade sin röst för Perse som nobelpristagare redan från den tid då han inträdde efter sin far i Svenska Akademien. Men det var egentligen överenskommet att Erik Lindegren skulle översätta och tolka Perse.

Att Hammarskjöld tagit initiativet att inbjuda Erik Lindegren att översätta Perse framgår av ett brev den 7 september 1955. Varför inte Arthur Lundqvist blev huvudöversättare när han faktiskt redan översatt Anabasis 1939, kan kanske förvåna. Men Lindegren ansågs av Hammarskjöld vara en särdeles begåvad modern svensk poet och översättare, som redan lyckats utmärkt med bland andra Paul Claudel, William Faulkner och Graham Greene.

Perse går utan att tveka med på Hammarskjölds förslag och inleder sedan själv en brevväxling med Lindegren, som också finns bevarad. Perse är ytterst förekommande och tillmötesgående mot Lindegren och hoppas någon gång få träffa honom, i New York eller i Washington.

Under tiden arbetar Lindegren med de dikter som senare kommer ut som Jord Vindar Hav i början av 1960. Det har tagit honom drygt ett år. Både Hammarskjöld och Perse är helt nöjda och överens om ett fortsatt arbete med Lindegren som huvudaktör.

Sedan kommer ett brev till Perse den 13 juni 1960 där Hammarskjöld säger att Lindegren tydligen inte påbörjat arbetet med Krönika, som då på franska kommit i en andra och mer påkostad utgåva på Gallimard under hösten 1959.

Han frågar nu, om Perse vill låta honom själv, med Lindegren som kontrollant, påbörja översättningen. Det finns inte något svar i brevform från Perse. Det jakande svaret måste ha kommit fram på andra vägar eftersom Hammarskjöld de facto sätter igång med arbetet.

Intressant är här ett brev den 21 juni 1960 till dramatenchefen Karl-Ragnar Gierow, där Hammarskjöld säger att han, efter arbetet med dramat Växelsång av Djuna Barnes, exploderat i översättningen av Krönika! Växelsång rosades av kritiken och gick för fulla hus på Dramaten men var ett radikalt annorlunda verk än Perses diktning.

På något sätt – kanske beroende på brister i kommunikationen – tar Hammarskjöld över hela översättningen. Han tror att Lindegren är sjuk, det framgår av brevet, men vet inte, att Lindegren vid den här tidpunkten faktiskt hade kommit igång med arbetet.

Den 23 augusti skickar Hammarskjöld, dels ett tal han hållit i säkerhetsrådet, dels den färdiga översättningen till svenska till Perse – och tillägger att Lindegren ”knappt rört vid översättningen”.

Det hela är märkligt. Kanske har Lindegren förstått Hammarskjölds brådska att få ut dikten på svenska i tid för beslutet om nobelpriset. Väl vetande att Hammar-skjöld propagerade för Perse i Svenska Akademien. Nu gällde det att sätta pricken över i:et.

Lindegren har inte gjort några invändningar. Han ser översättningen, godkänner den och håller inne med sitt eget arbete – hur långt han nu hade kommit med det. Det är osjälviskt handlat av Lindegren som ju ändå var den utvalde, den äkta poeten och uttolkaren, och den som hade tid och talang för översättningen.

Om Hammarskjöld hade påbörjat sin översättning den dag han i brev bad om tillstånd – dvs. den 13 juni – och sedan skickat översättningen den 23 augusti, skulle han ha haft maximalt 70 dagar på sig. Brevet till Gierow – det om explosionen – är daterat den 21 juni och tycks då peka på en start med arbetet vid tiden då han skriver till Perse utan att få svar. I alla fall inte svar i brevform. ”Explosionen” kan då alltså ha pågått en vecka redan – tiden mellan den 13 och 21 juni.

Man kan anta, att Perses universalism och sökande efter en helhetssyn på tillvaron hörde hemma i generalsekreterarens egen vision. Även världsmedborgarskapet, det intellektuella nomadlivet hade de gemensamt. Fredsarbetet, vaksamheten mot diktaturerna hade de gemensamt. Men räcker det för att säga att Perses diktning omfattade och uttryckte allt vad Hammarskjöld djupast inne tänkte och kände? Perse var ju bara en bland många olika diktare som var andliga motvikter till den konfliktfyllda agenda, som Hammarskjöld upplevde varje dag.

Det måste finnas flera motiv för att deras vänskap blev lång och fruktbärande och åter andra motiv till att Hammarskjöld tolkade Krönika, än bara beundran för själva dikten med dess skönhet och innehåll.

Det som är viktigt för Hammarskjöld hos Perse måste vara själva tanken i sig och konsten i sig, som står över det förnedrande och undermänskliga i tillvaron. Själva den konstnärliga upphöjdheten, som ger den mentala möjligheten att härda ut i en värld, där makt- och prestigefrågor hotar att krossa all mänsklig gemenskap och kultur, måste vara det som är livsviktigt för Dag Hammarskjöld. Forskningen visar också att det finns ett samband mellan de politiska kriserna och Perses dikter. Diplomatiska förhandlingssvårigheter i Kina och Peking med frigivning av amerikanska piloter som kommit in över kinesiskt territorium avspeglade sig i Anabasisdikten. Passager i dikten ”Hav” (Amers, egentligen Sjömärken) hade inspirerat honom i augusti 1956 mitt under den pågående Suezkrisen. Och när det gäller Kongo 1960 har Hammar-skjöld till och med sagt, att Krönika påverkade hans beslut under krisens förlopp. Det är i sig ett oerhört intressant exempel på poesins betydelse för Hammarskjöld.

Hade Hammarskjölds person någon betydelse för Perses dikt Krönika? Det kan väl inte uteslutas. Det finns en rad i dikten, som kanske anspelar på Hammarskjöld. Den lyder:

”Skall tingens ocean som oss belägrar

tvinga oss att därmed täcka

ansiktet och pannan,

så som man ser den stora drömmens man på högsta udden

gömma sitt huvud i en säck

för att, när vädren rasar,

tala med sin gud?”

”Tingens ocean” är kanske det intensiva händelseförloppet, ”den stora drömmens man” Dag Hammarskjöld, ”högsta udden” FN-skyskrapan, ”när vädren rasar” kan vara Suezkrisen eller Tunisienkrisen, och ”säcken” kanske tystnaden, och till slut ”tala med sin gud” (liten bokstav hos den icke troende Perse) möjligen den kristna mystiken, som vi anar i Vägmärken.

Mottagandet

Hur mottogs då översättningen när den kommit ut på svenska? Kritikerna var inte särdeles positiva till Hammarskjölds översättning, och det var inte Hammarskjöld heller. I brev den 26 oktober 1960, skriver han till Perse att översättningen inte är perfekt. Han insisterar på att den svenska utgåvan ska ha den franska originaltexten på den ena sidan och översättningen på den andra. Åke Janzon, då litteraturkritiker i Svenska Dagbladet, är artigt uppskattande i sin recension, men inte övertygad. Han tycker att några uttryck känns tunga och livlösa på svenska och att andra är helt misslyckade. I Jönköpingsposten den 15 december 1960 recenserar Josef Rydén tolkningen och antyder en viss tveksamhet till att ännu en svårläst poet skulle få priset. Året innan hade Salvatore Quasimodo fått priset.

Med tanke på svårighetsgraden måste man alltså förstå, vad översättningen krävt av Hammarskjöld. Han hade tidspressen på sig, världshändelserna var minst sagt dramatiska och viljan att göra Perse rättvisa låg honom naturligtvis varmt om hjärtat. Allt det här ser man kanske klarare i vår tid, när hela det historiska förloppet är känt in i minsta detalj.

Svenska Akademiens motivering

Det intressantaste omdömet om Perses verk finns naturligtvis i Svenska Akademiens motivering. Den sammanfattar kortfattat, som traditionen bjuder, Perses diktning och lyder: Saint-John Perse tilldelas Nobels pris i litteratur ”för den höga flykten och den bildskapande fantasin i hans diktning som visionärt avspeglar tidsläget”.

Bärande ord är den ”höga flykten”, ett slags episk högdikt och vision. I Perses naturpoesi är naturen underordnad visionen, och historien underordnad tiden. Den ligger stilmässigt nära en del av Hammar-skjölds egen prosa och stilen i Vägmärken.

Saint-John Perse fick senare i sitt liv frågan varför han skrev poesi. Hans svar var: för att leva bättre. Han dog i Frankrike 1975.

Om Hammarskjöld hade fått samma fråga om varför han läste och översatte poesi, kanske han skulle ha svarat på samma sätt: för att leva bättre.

Om det stämmer får vi aldrig veta, men några rader från diktens inledning kan ge oss en antydan om det storslagna i Dag Hammarskjölds översättning och vittna om den stora eloge han förtjänar.

”Hur högt än läget, fjärran lyfter sig ett annat hav som följer oss, i höjd med människans panna: en ansamling av väldig höjd och tidens uppbåd vid landets horisont, som vall av sten vid Asiens gräns och mur av eld vid synranden för människor av alla tider, döda och levande i samma skara.”

Artikelförfattaren är verksam som diakon i S:t Franciskus katolska församling i Jönköping.