Fredens religion och våldet

Religionerna, inte minst kristendomen, bör avskaffas! De har blivit gamla och begått för många dödssynder genom att i alltför hög grad följa våldets i stället för fredens väg. Det är mot bakgrund av denna allt högljuddare framförda tes, den nya ”syndabocksteorin”, som Arnold Angenendt i boken Toleranz und Gewalt. Das Christentum zwischen Bibel und Schwert presenterar sin genomgång av främst de kristna kyrkornas historia under två årtusenden, även under beaktande av judendom och särskilt av islam. De tre monoteistiska religionernas vägar genom historien är kantade av ”tolerans och våld”, men det finns även en för- och parallellhistoria. Den behandlas i bokens första, mer idéhistoriskt uppbyggda del: från antikens ”teopolitiska” och etiska ordningsföreställningar genom årtusenden fram till vår tids syn på förhållandet mellan våld och rätt, stat och religion, det egna samvetet och samhällets krav.

Det är inte möjligt att återge ens alla huvuddrag i bokens fem huvuddelar, som nästan fungerar som en uppslagsbok tack vare en genomarbetad innehållsförteckning och ett utförligt personregister. Angenendts arbete är egentligen mer en gigantisk review, från början en i föreläsningsform värderande genomgång av befintlig litteratur inom detta så vidsträckta ämne, med alla dess för och emot. Huvudvikten har ändå lagts på Europa och i någon mån det geografiska område som omfattades av det ”Heliga romerska riket av tyska nation”. Just vad gäller det sistnämnda området bidrar författaren som expert på den tidigare medeltiden också med mer egen källforskning. Men boken sträcker sig vidare över kontinenterna och genom århundradena, fram till det bittra ”korta nittonhundratalet” – bittert även när det gäller kyrkans agerande i frågor om våld och tolerans – och sedan till de mest aktuella händelserna.

Baktalad monoteism

Påståendet om sambandet mellan monoteism och intolerans förs ofta fram med stor självklarhet, och det är detta påstående som granskas och prövas i boken mot det som vi känner till av historiska fakta och nya tolkningar utifrån ny forskning, vilken ofta tar fram mindre väntade resultat. Så lyfter författaren fram att redan den tidiga kyrkan, till exempel genom påven Gelasius I på 400-talet, formulerade den moderna rättsstatens grunder – i teorin; praktiken var ofta en annan, med ständiga försök från både statens och kyrkans sida att kontrollera och utnyttja varandra. Men både äldre och nyare forskning visar något annat än de enklare propagandaklyschor som förekommer, det må gälla missionen, även den som använde sig av svärdet som stöd, inkvisitionen, korstågen, slaveriet, häxprocesserna, förföljelsen av judar och sexualfientligheten.

Som bakgrund i Angenendts framställning återkommer flera gånger den tyske filosofen Jürgen Habermas påpekande att det sekulära samhället inte bör klippa av banden till sina religiösa rötter och i religionen grundlagda normativa krav, som bygger på budskapet att människan är Guds avbild. Denna revolutionerande insikt är grundläggande för artikulering av mänskliga rättigheter – inklusive rätten till religionsfrihet, rätten till att följa sitt eget samvetes krav – och är den måttstock som bör användas vid en genomgång av ”religionens makt såväl som vanmakt för humanitet och människovärde”.

Bokens andra del handlar om samspelet mellan ”Guds rätt” och ”människans rätt”, ett samspel som under historiens gång ofta gett anledning till djupgående konflikter. Ett centralt kapitel i denna del diskuterar naturrätten och utvecklingen till erkännandet av mänskliga fri- och rättigheter. Delvis som efterdyning till franska revolutionen och trots en annan, redan tidigare grundlagd kristen tradition och andra även samtida katolska röster, uttalade sig här flera påvar under 1800-talet negativt om de nya ”friheterna”, för att sedan – sent, alltför sent – inte bara acceptera dem och demokratin utan försvara dem med viss emfas, något som särskilt sker idag. Andra avsnitt i denna del handlar om familj och sexualitet, globalitet och kolonialism och om det länge accepterade slaveriet. Även här kan en utveckling noteras, som åter var alltför långsam. När det gäller slaveriet var det de evangelikala, kväkar-na, anglosachsiska dissenter, som mobiliserade det avgörande motståndet, även om den katolska kyrkan tidigt bidrog till att slaveriet försvann i Europa och fördömde handeln med slavar.

Inkvisitionen

I den tredje delen står några av kyrkohistoriens mörkaste kapitel i förgrunden: kampen mot kättare, inkvisitionen, förföljelsen av ”häxor och trollkarlar” och slutligen utvecklingen mot upplysning och den religionsneutrala staten. Det som inte minst är viktigt i denna del är en noggrann genomgång av siffror. Det är ofta fantastiska och minst sagt överdrivna tal som anges om inkvisitionens och häxprocessernas offer. I boken levereras tabeller och jämförelser, men resultaten är upprörande nog. Det viktiga här är inte minst jämförelsen av hur till exempel inkvisitionen fungerade, eller inte fungerade i olika länder (främst Spanien, Italien, Tyskland), som visar att den katolska kyrkan snarast verkade för allt större rättssäkerhet och återhållsamhet, i kontrast mot statliga strävanden att använda förföljelsen av både kättare, avfällingar och häxor/trollkarlar för att vidga sitt eget maktutövande och öka indragning av egendom. Författaren är tydlig i sitt fördömande av det som skett, av och i kyrkans namn, men han är alltså noga med att påpeka att omdömen och fördömanden måste baseras på exakt kunskap. En genomgång av forskningsresultaten gällande den med rätta illa beryktade spanska inkvisitionen kommer fram till ett tal av c:a 6 000 personer som mellan 1480 och 1700 bragts om livet (inklusive muslimska, judiska och andra offer som avvek från den ’rätta tron’) – en avsevärt lägre siffra än de hundratusental eller miljoner som ofta nämns.

Men detta tal – 6 000 – är hemskt nog; det var 6 000 för många. Och det som inte framgår av siffrorna men som också nämns i boken är den omfattande förtryckarapparat som etablerades, rädslan som spreds, fördrivningarna och de framtvingade omvändelser-na, fråntagandet av egendom och mänsklig värdighet. Trots de relativiserande siffrorna handlade det alltså om ett förfaringssätt som man med författaren bara kan beteckna med dess rätta namn: ”direkt okristet”, antingen det nu gäller Toledo och Sevilla eller Rom, Amsterdam och Nürnberg. För inkvisitionen i Rom (kyrkostaten) visar författaren för övrigt att det där handlade både om avsevärt färre ’fall’ och större rättstrygghet, till skillnad från till exempel både katolska och protestantiska områden i Tyskland och Nederländerna.

Heliga krig

Så kallade heliga krig är ett annat sorgligt kapitel i religionshistorien. ”Heliga krig” kan inte rättfärdigas inom kristendomen, konstaterar Angenendt, även om just korstågen tillsammans med Konstantinopels eget utdragna försvar mot turkarna kan ha bidragit till att ge – rent faktiskt – det (blivande) ’västerlandet’ andrum för att kunna utvecklas så som det gjorde. Men detta rättfärdigar inte dessa krigståg, säger han. Och även om överdrivna uppskattningar och beskrivningar förekommer i litteraturen, måste – med Johannes Paulus II – dessa krig fördömas: de av kyrkan då godkända krig som satte processer igång som var svåra att bromsa, med förföljelse, plundring, fördrivning och mord som följd.

De senare religionskrigen i Europa, mission, kolonialism och kulturimperialism, och till slut 1900-talets globala krig ledde fram till en utveckling då kyrkorna tydligt tar ställning för en ”helig fred”, en nödvändighet för att kunna överleva. Det som jag saknar särskilt i denna del av boken är att större uppmärksamhet kunde ägnas åt utomkyrkliga, sociala och politiska strukturer och processer, nog så viktiga som förklarande faktorer. Även i denna del av boken, liksom i tidigare, kontrasteras för övrigt utvecklingen inom kristenheten mot den inom islam, som dock också har olika ansikten. Men när man idag talar om en ekumene även med islam, får man inte bortse, menar författaren, från de skillnader som inte bör förtigas just när det gäller mänskliga rättigheter och det religiösa samvetets frihet.

Kyrkans tystnad under kriget

Den avslutande femte delen handlar om de kristna och judarna, som från början stod varandra nära och ändå utvecklades så långt ifrån varandra. Här finns många myter att ta itu med, särskilt sådana som blomstrade på kristet håll (om så kallade judiska ritualmord m.m.) och som ledde till omfattande pogromer. Även här finns ett ”både – och”, ett kyrkligt fördömande av antisemitism, men länge en acceptans av antijudaism (katolsk och protestantisk) som troligen – och helt säkert ur en judisk synvinkel – har underlättat antisemitismen. En utförligare utredning ägnas åt Pius XII:s relativa tystnad under nazismen. Trots all förståelse för påvens och det överväldigande flertalet tyska och österrikiska biskopars motiv för deras alltför försiktiga agerande är Angenendts omdöme tydligt, även om han här liksom i andra delar delvis gömmer sig bakom citat hämtade från forskningen. Men ingen tvekan kan råda, konstaterar han: bortsett från vissa undantag motarbetade inte den officiella kyrkan antisemitismen särskilt energiskt eller så protesterade den mest ”på pappret”. I några länder agerade de katolska biskoparna dock betydligt modigare, särskilt i Nederländerna, men även i Italien och Frankrike.

Det är särskilt två omständigheter som sticker i ögonen: nästan alla icke-kommunistiska diktatorer under mellankrigs- och krigstiden var uppfostrade som katoliker, och med tanke på det fruktansvärda som hände under Förintelsen och terrorn fanns egentligen bara ett alternativ: högsta möjliga protest (ein Aufschrei), inte ’bara’ enstakas modiga handlingar, solidariska aktioner i det fördolda och ett (nödvändigt) diplomatiskt agerande. Mot bakgrund av de få som visade solidaritet och gjorde motstånd blir det desto tydligare: den stora menigheten och kyrkans ledande instanser har svikit med tanke på det otroliga som skedde. Här och i andra sammanhang räcker det inte, menar författaren, med allmänna ursäkter från kyrkans (påvarnas) sida. Det behövs konkretion – och ändring.

Arnold Angenendt drar sig alltså inte för tydliga värderingar, men väl ofta är de formulerade som frågor och de många citaten kan ibland dölja mer än de klargör. Det finns visserligen, och måste alltid finnas, många ’å ena sidan’… ’å andra sidan’, men de får inte dölja det beska slutomdömet: den ’reala’ kristendomen har alltför ofta inte kunnat leva upp till de egna idealen, de egna kraven. Och det goda ursäktar aldrig det onda. Här finns för övrigt en detalj som stör mig, bortsett från att vissa passager är svagare än andra (de som handlar om jämställdhet, kvinnor, familjen, sex etc., som avhandlas lite väl prästerligt). Det som stör är underrubriken. Befinner sig kristendomen verkligen – så kan den tolkas – ”mellan bibeln och svärdet”? Knappast, och som boken med all tydlighet visar så är fredens budskap det centrala, även om det ofta har förvanskats eller inte följts. Om något val eller någon väg mellan bibel och svärd kan det sannerligen inte handla, även om vi står inför det paradoxala, som författaren skriver, att en kristen etik som bejakar de mänskliga rättigheterna också kan leda till insikten att tvångsåtgärder kan krävas, till exempel för att skydda dem vars liv och rättigheter hotas! Men tvång får aldrig användas för att påtvinga en viss övertygelse. Tolerans innebär att det egna sanningsanspråket (den egna tron) aldrig får genomdrivas med tvång, fysiskt eller psykiskt. Men här handlar det också om en läroprocess som måste leda till en större insikt i de egna fundamenten och till därav följande konsekvenser.

Det är en mycket tungt vägande bok som den oerhört beläste, emeriterade professorn i kyrkohistoria vid universitetet i Münster i Westfalen/Tyskland har åstadkommit på 580 textsidor och mer än 200 sidor med noter och referenser. Verket omfattar det mesta som kan sägas inom ämnet. Det utmynnar i insikten att kristendomen som den globala frälsningsläran är i stånd att övervinna alla partikularismer, etniska och andra, och att förkunna en universalistisk etik. Att genomföra detta är en mycket besvärlig process, där den första kristendomen – så är författarens slutsats – fortfarande anger normen.