Saint-John Perse

Saint-John Perse är en pseudonym för Marie-René-Alexis Saint-Léger. Han föddes 1887 på en ö vid Guadeloupe i Västindien. Familjen ägde socker- och kaffeplantager, och han präglades av sin aristokratiska härstamning och växte upp i feodalt överflöd. År 1897 flyttade familjen till Pau i södra Frankrike, där han blev student 1904. Han beskrivs som en sportig ung man, som ägnade sig åt diverse idrotter som ridning, segling och fäktning. Vid universitetet i Bordeaux bedrev han studier i juridik, filosofi, botanik, språkvetenskap med flera ämnen men umgicks också i litterära klubbar, där han bl.a. lärde känna Paul Claudel. Redan som 17-åring publicerade han en översättning av den grekiske diktaren Pindaros. År 1907 måste han lämna universitetet av ekonomiska skäl efter faderns död, men han bedrev fortsatta studier privat och kunde ta sin juristexamen 1910. Året innan hade han debuterat som skönlitterär författare i en tidskrift med en samling dikter under rubriken Éloges (Lovsånger) och även skrivit en svit prosadikter Images à Crusoe (Bilder till Robinson Kruse), där den åldrade Robinson sitter i London och längtar tillbaka till sin ungdoms ö i Söderhavet. Att det är sin egen hemö som författaren tänkt på får anses vara troligt. Éloges kom ut som separat diktsamling år 1911.

Han utbildades till diplomat och tillträdde sin första utlandstjänst 1914. Under kriget placerades han 1916 som ambassadsekreterare vid franska ambassaden i Peking och stannade där till 1921. Han gjorde omfattande resor inom Kina men också till Japan, Korea, Centralasien och den ostindiska övärlden. Det var i Kina som han började skriva på allvar, och 1924 utkom diktcykeln Anabase, (alluderande på Xenofons verk Anabasis) men under pseudonymen Saint-John Perse. Uppenbarligen ville han inte blanda ihop sitt författarskap med den diplomatiska karriären. Återbördad till Paris blev han omsider utrikesministerns närmaste man. Efter den tyska ockupationen av Frankrike bröt han år 1940 med Vichyregimen och slog sig ner i USA. Han berövades alla sina egendomar, sitt franska medborgarskap och hederslegionen. I USA blev han rådgivare vid kongressbiblioteket i Washington, vilket i realiteten betydde att han var en av president Roosevelts politiska rådgivare. År 1950 drog han sig officiellt tillbaka från sin diplomatiska karriär. Från 1957 delade han sin tid mellan USA och en villa i Provence. Där avled han den 20 september 1975.

Sitt författarskap utövade han alltså från 1924 under pseudonym. Under den diplomatiska karriären tycks han ha varit stum som poet, men i exil i USA flödade skaparkraften. År 1960 tilldelades han nobelpriset i litteratur med motiveringen: ”för den höga flykten och den bildskapande fantasin i hans diktning, som visionärt avspeglar tidsläget”.

Hans lyriska författarskap är svårt att sätta etiketter på. Han måste betecknas som en ”svår” författare, i synnerhet svår att översätta till andra språk. Han skriver ofta lovsånger till livet, gärna i form av hymnartade prosapoem, högstämt musikaliska och rytmiska. De har liknats vid drömvisioner om vinden, havet, öknen, men också om det okända inom människan och om begärets rikedomar. I svensk tolkning av Erik Lindegren finna bl.a. samlingen Jord, vindar, hav från 1956. I den samlingen ingår den ovan nämnda berömda diktsviten Anabase, skriven redan 1924, modernistisk i sin mångtydighet, sitt djärva bildspråk och sin avsaknad av logiska sammanhang, en dikt om den ensamma människan. Den förbryllade många kritiker och gav upphov till en förmodan att en asiat skulle kunna förstå den bättre än en västerlänning.