Behovet av känslomässig närhet

Under flera decennier har klinisk psykologi varit starkt fokuserad på KBT, kognitiv beteendeterapi. Denna lanserades som ett alternativ till den psykodynamiskt orienterade terapin, med rötter i psykoanalys och med Sigmund Freud som förgrundsgestalt. Det är ingen tvekan om att KBT har varit, och alltjämt är, ett värdefullt tillskott i utbudet av behandlingar för olika psykiska problem. Kravet på vetenskaplig utvärdering av behandlingsresultaten har gjort att KBT snabbt kommit att vinna respekt och ge metoden ett försteg framför den psykodynamiska terapin, som alltid haft svårt att presentera vetenskapliga belägg för metodens effektivitet.

En väsentlig skillnad mellan dessa båda terapiriktningar är uppfattningen om den tidiga barndomens betydelse för den vuxna människans anpassning och välbefinnande. Kopplingen mellan barndomsupplevelser och senare psykopatologi har ju varit psykoanalysens, och även den psykodynamiska terapins, paradnummer. KBT däremot tonar ned betydelsen av tidiga erfarenheter och fokuserar situationen här och nu.

Denna motsättning har gett upphov till många strider mellan företrädare för de båda riktningarna, strider som nog varit mer till skada än till nytta för den kliniska psykologin. Med all respekt för den kognitiva beteendeterapins dokumenterade behandlingsresultat, så är nog de flesta människor, med eller utan psykologisk skolning, överens om att barndomserfarenheter formar oss både på gott och ont.

Därför är det ett välkommet bidrag, att vi nu har fått Sue Gerhardts bok Kärlekens roll i svensk översättning. Det är en relativt lätt-tillgänglig framställning om hur tidiga erfarenheter påverkar det späda barnets hjärna. Originalets titel känns mera slagkraftig: Why love matters – how affection shapes a baby’s brain. Och innehållet motsvarar den pretentiösa titeln. Möjligen kan man känna att översättningen inte är helt optimal och att en del felskrivningar och mindre lyckade formuleringar tyvärr fått passera. Men bortsett från det, så ger boken en utmärkt beskrivning av samspelet mellan beteende och hjärna, så att det kan förstås av en bredare läsekrets än den som besitter fackkunskap inom området. Det här är ett stort och komplicerat fält, men författaren har satt sig in de många och viktiga forskningsresultat, som presenterats alltsedan 1960-talet. Då kom John Bowlbys banbrytande trilogi Attachment and Loss, där han på ett uttömmande sätt beskriver den biologiska grunden för de relationer och erfarenheter som gör oss till livsdugliga människor. Därefter har många arbetat vidare i samma anda och en stor mängd kunskap har ackumulerats och efter hand gett oss en ganska uttömmande bild av hur samspelet mellan föräldrar och barn lägger grunden för framtida hälsa eller ohälsa.

Det är just detta som är det nya i den här senaste vågen av psykodynamiskt färgade ansatser, att man lyckas befria sig från de spekulativa inslagen i den freudianska begreppsapparaten. Tack vare modern forskningsmetodik kan man visa hur den neurohormonella balansen påverkas av det som för spädbarnet utgör övermäktig stress; att bli försummad eller utsatt för påträngande omvårdnad.

Boken erbjuder bitvis en smärtsam läsning, då vi alla kan känna igen oss i situationer av relationsmässiga påfrestningar, kanske i synnerhet för den som är förälder och kan erinra sig brister i förmågan att svara adekvat på sina barns behov. Och den som eventuellt hade hoppats, att dessa forskningsrön skulle öppna dörren till en ny och lättillgänglig behandling för vuxna människor som lider av olika psykiska problem, får inte sina förhoppningar infriade. Visst finns möjligheter till utveckling och mognad även i vuxen ålder, men författaren beskriver sanningsenligt att resultaten av de flesta terapier är måttliga. Sue Gerhardt har tagit konsekvenserna av sin insikt och hon är en av grundarna av Oxford Parent Infant Project, där hon verkar som psykoterapeut och erbjuder hjälp till föräldrar med spädbarn. Motsvarande verksamheter finns även här i Sverige. Och det är alltså så här man ska läsa och förstå dessa forskningsrön. Det är i livets början våra hjärnor är som mest formbara. Problemen ska åtgärdas när de dyker upp, sedan kan det vara för sent eller i varje fall oändligt myc-ket svårare.

Vad man skulle önska är, att det kunde slutas en fred mellan företrädare för olika teoretiska inriktningar inom psykologin, och att man fortsättningsvis skulle kunna göra det bästa av deras olika bidrag i vården. KBT har en given plats i behandlingen av ungdomar och vuxna, men det vore värdefullt om den psykodynamiska traditionen också kunde flytta fram sina positioner, bidra med sina unika forskningsresultat om betydelsen av det tidiga samspelet och hjärnans programmering. Dessa resultat skulle då också få vidare implikationer, utanför den kliniska sfären. Betydelsen av de första formbara åren i en människas liv borde väcka en debatt om villkoren för föräldrar och barn i vårt samhälle.

I en tid när det rapporteras om allt sämre psykisk hälsa bland barn och unga, borde allt som kan göras för att ge barnen en bra start ha högsta prioritet. I själva verket rör det sig inte om ett marginellt problem för en enda belastad generation, något vi kan sätta inom parentes. Tvärtom visar Sue Gerhardt hur problematiska barndomsupplevelser får konsekvenser i kommande föräldraskap och därför tenderar att fortsätta in i efterföljande familjebildning med dystra framtidsperspektiv. Den slutsats man kan dra, som också författaren formulerar i sin bok, är att det här handlar om inriktningen på samhällsutvecklingen, där vi manas att ta denna kunskap om det späda barnets sårbarhet på största allvar.