Ett balanserat inlägg i designdebatten

The William Belden Noble Lectures vid Harvarduniversitetet är en föreläsningsserie med anor från slutet av 1800-talet. 2005 års talare var Harvardprofessorn emeritus i astronomi och vetenskapshistoria Owen Gingerich, då 75 år, och den tre kvällar långa föreläsningen har sedan dess bearbetats och publicerats i trevligt format. Gingerich har särskilt studerat Kepler och Kopernikus; det sistnämnda arbetet förlänade honom den polska regeringens hedersmedalj 1981. Han har fått en asteroid uppkallad efter sig (2658 Gingerich), och häromåret var han inblandad i det arbete som mot hans vilja resulterade i Plutos degradering till dvärgplanet.

Det övergripande ämnet för de tre föreläsningskvällarna var relationen mellan tro och vetenskap, mer specifikt med hänsyn till den (åtminstone i USA) hetsiga debatten om intelligent design. Som mångårig vetenskapsman och djupt troende mennonit (i den anabaptistiska traditionen) ansågs Gingerich särskilt lämpad att ta till orda i denna fråga.

I det första kapitlet, som motsvarar den första kvällens föreläsning, behandlar Gingerich den så kallade kopernikanska principen, eller ”principen om medelmåttighet”, som lite tillspetsat säger att vi människor inte ska tro att vi är speciella i universum. Den kallas kopernikansk eftersom Kopernikus var den förste att visa att jorden inte är världsalltets centrum (och inte för att Kopernikus skulle ha ställt sig bakom en sådan princip), och den ligger bakom SETI: Searching for Extraterrestrial Intelligence. Som sådan öppnar den på ett oväntat sätt dörren för design, menar Gingerich. Om det nämligen är så att universum myllrar av intelligent liv, om intelligent liv är en regel och inte ett undantag, tycks det som om själva naturlagarna vore konstruerade för att frambringa detta slags liv. Men även om intelligent liv är en sällsynthet, finns det anledning att fundera över design. Gingerich reflekterar över den närmast obefintliga sannolikheten för att ett enskilt protein bestående av två tusen atomer skulle konstrueras av en slump. Vad forskarna söker efter är naturliga processer som kan förklara framväxten av något så komplext som ett enskilt protein, och just dessa processer kan tyckas ha ett livsbefrämjande syfte.

I det andra kapitlet (den andra kvällen) frågar sig Gingerich om en vetenskapsman verkligen vågar tro på design. Svaret är ja, men det är inte ett ja som ID-rörelsens förespråkare skulle låta nöja sig med. Med hänvisning till den aristoteliska kausalitetsanalysen lyfter Gingerich fram skapelsens ändamålsenlighet som ett vittnesbörd om Guds avsikt med densamma: Gud som den finala orsaken till universums livsbefrämjande natur. Misstaget, som den politiserade ID-rörelsen gör, är, menar Gingerich, att den söker bevisa att Gud också är den verkande orsaken till densamma. Vetenskapens metod är och måste vara <i<naturalistisk, dvs. upptagen med naturliga och inte övernaturliga orsaker. Gingerich tar som exempel frågan om livets uppkomst. Det är möjligt att vi aldrig kommer att nå en kemisk och fysikalisk förståelse av den, men vetenskapen kan aldrig sluta att försöka nå en sådan förståelse.

Gingerich vågar sig på att precisera vari skillnaden består mellan en ateistisk utvecklingslära och en teistisk. Skillnaden ligger i synen på mutationer, huruvida dessa alltid är blinda slumphändelser eller om de ibland är styrda av Guds osynliga hand, dold under osäkerhetsprincipens slöja. Frågan är metafysisk, poängterar han, och den kan inte avgöras vetenskapligt. I kapitel tre (den sista föreläsningen) uppehåller han sig vid sådana frågor som saknar vetenskapliga svar, men som inte desto mindre sporrar vår metafysiska nyfikenhet. För sin egen del anser han att tron på en Gud som med kärleksfull hand har danat universum rymmer större förklaringspotential än den ateistiska tron att människans kosmiska livsbetingelser är tillgodosedda av en slump.

God’s Universe är inte så mycket en teleologisk argumentation som ett försök till försoning mellan vetenskap och teleologi. Teleologin eller frågan om syftet med allting sträcker sig bortom vetenskapens räckvidd, och Gingerich visar på ett förtjänstfullt sätt hur teistisk tro kan gå hand i hand med naturalistisk metodik. När frågan om till synes extremt finjusterade, livsbefrämjande fysikaliska konstanter kommer upp, är det numera ofrånkomligt att även den s.k. multiversum- eller mångvärldshypotesen tas upp. Något överraskande är det kanske att Gingerich avfärdar den som en blott och bart metafysisk idé (s. 58), ty sådana idéer ligger ju annars Gingerich varmt om hjärtat. Vad han menar är väl att spekulationen om multiversum är metafysiskt överbelastad, vilket även jag är benägen att tro.

Den som är intresserad av ett balanserat inlägg i designdebatten rekommenderas varmt att läsa denna bok. Intelligent design avfärdas som vetenskaplig teoribildning, men inte desto mindre framställs Guds ändamålsenliga skapelse som en rimlig och till och med vacker hypotes.

Artikelf örfattaren är doktorand i religionsfilosofi.