Migrationens fasor förmedlade av förklädd flykting

Boken från 2007 har nu kommit i svensk översättning. 2007 regerade fortfarande Berlusconi i Italien och Khadaffi i Libyen. Trots de politiska omvälvningarna sedan dess har inte mycket ändrats i mönstren för flyktingströmmarna.

Det börjar som små rännilar, i Gambia, Senegal, Ghana, Elfenbenskusten, Nigeria, flyter fram genom Mali och Niger och blir till en ström med 15 000 migranter i månaden på väg mot Libyen och havet. Alla mellan 15 och 30 år, på väg mot drömmarnas Europa. Den italienske journalisten Fabrizio Gatti tar oss i sin bok Bilal – på slavrutten till Europa, med på en hisnande resa genom Sahara. Han flyger till Dakar och tar sig sedan genom Senegal, Mali och Niger mot Medelhavet. Förr var det Gibraltar som gällde, men där lyckades EU med Spaniens och Marockos hjälp stoppa de förhoppningsfulla. Omkring år 2000 ändrade strömmen riktning.

Dessa ungdomar, alla med egen mobil (tills någon polis eller militär stjäl den) och egen mejladress är på flykt från inbördeskrig, fattigdom, arbetslöshet och diktatoriska regimer mot frihet och ett bättre liv. De känner väl förhållandena i Europa från satellit-tv-sändningarna som finns i minsta by, genom brev från dem som rest före och som lyckats. Det är som när amerikafebern härjade i Europa på 1800- och 1900-talen och 100 000-tals sökte sig bort från fattigdom och ofrihet.

”Hjältar” kallar Gatti de ungdomar som vågar allt för ett bättre liv. Själv riskerar han livet för att kunna avslöja exploatörerna, smugglarna, militären och polisen. För att undvika deras misstänksamhet reser han under antaget namn som naiv, italiensk turist. Med taxi, buss och tåg tar han sig upp till Saharas sydgräns i Niger, där lastbilstransporten och öknens vedermödor väntar. Hela tiden umgås han med migranterna och deras exploatörer. Vi får lära känna hundratalet levnadsöden. Skildringen koncentreras på ungdomarnas motiv och förhoppningar.

Gatti beräknar att organisatörer och mellanhänder slukar minst 2 000 euro för varje individ. Det är många som vill ha sin del av kakan. Först ska organisatören av resan ha sin del. På de 200 milen genom Niger till öknens rand finns minst 12 militär- och polisposteringar som alla måste igenom. Den som inte betalar frivilligt blir tagen åt sidan, pryglas och rånas. När de äntligen når den sista stationen där lastbilarna genom öknen startar har många inte pengar kvar till den transporten. Tusentals fastnar och tvingas jobba i månader åt exploatörerna i den sista oasen för att få ihop till de 40 euro som resan kostar. Många dukar under på vägen i sjukdomar och svält eller tvingas vända.

Ökentransporten (4–5 dagar av hetta, sand och umbäranden) sker mestadels på stora, överfyllda lastbilar som tar 150–250 passagerare med bagage och vardera två 20-liters vattendunkar. Motorhaverier, punkteringar eller felnavigering i sandstormar kostar årligen hundratals liv. 2006 kom Berlusconi och Khadaffi överens om att Libyen skulle sända tillbaka dem som illegalt tog sin in i landet. Men alla som når gränsen tar sig ändå in i Libyen, där ny exploatering och nya strapatser väntar. När man väl nått kusten väntar nya exploatörer för den som inte kan betala ett hutlöst pris för en snabbåt mot Sicilien eller Malta. Alternativet är gamla uttjänta fiskebåtar eller andra flytetyg som nödtorftigt reparerats och som överfylls med migranter på en resa till Lampedusa eller Malta. Man har beräknat att omkring 12 procent av dem som bordar dessa skeppsvrak aldrig når fram.

När Gatti når den libyska sydgränsen tar han sig via Algeriet tillbaka till Italien. Senare reser han till Tunisien för att utforska båtsmugglarnas metoder. Han gör också en andra resa till Niger, bara för att konstatera att smugglarna fått ännu bättre tider eftersom returtransporterna från den libyska gränsen inte längre går tomma utan fylls med betalande flyktingar som brutalt utvisats av Khadaffi. Under lång tid har han mejlkontakt med några av de migranter han lärt känna och som tagit sig in i Libyen. Skildringen av deras vedermödor, besvikelser och umbäranden i Libyen är skakande.

I en andra skepnad förvandlar Gatti sig från aningslös turist till Bilal, en irakisk kurd med en kurdisk far och en bosnisk mor (för att förklara hans ljusa hudfärg). För att avslöja förhållandena i flyktinglägren kastar han sig en natt i havet och blir efter åtskilliga timmar upptäckt på Lampedusas strand och förd till lägret. På Lampedusa möter den afrikanska flyktingströmmen flyktingarna från Mellanöstern via Turkiet och Egypten. Tidigare genomförda förhandsaviserade inspektioner av UNHCR, EU och italienska ministrar har inte avslöjat några oegentligheter. Snarast beskrivs lägret i regeringsrapporten som ett hotell. Verkligheten visar sig vara en helt annan: överfyllda sovsalar, usla sanitära förhållanden, usel mat och kränkande behandling.

Gattis tredje projekt blir att avslöja under vilka förhållanden illegala flyktingar och gästarbetare från Rumänien och Polen lever i Syditalien som arbetare i tomat- och vinskörden. Han lyckas, åter som Bilal, komma med i ett arbetslag som sliter från tidiga morgonen till sena kvällen på tomatfälten, övervakade av polska eller rumänska slavdrivare i maskopi med plantageägarna och med polisens tysta medgivande. Löner och arbetsvillkor som rekryterarna utlovade är naturligtvis helt andra i verkligheten. Boendet i gamla ladugårdar och skjul saknar vatten och sanitära möjligheter. Man känner igen mycket från svenska bärplockar- och skogsplanterarskandaler.

Gattis reportage i tidskriften L’Espresso bidrog till att förbättra förhållandena både i lägren och för lantarbetarna. Boken skildrar, som nämnts, situationen några år tillbaka i tiden. Men den ger tyvärr fortfarande en dagsaktuell verklighetsskildring av flyktingarnas strapatser på vägen till Paradiset Europa. Att mycket återstår innan Europa lever upp till sina förpliktelser mot flyktingarnas grundläggande mänskliga rättigheter får vi dagliga vittnesbörd om i medierna.

Kjell Sundberg är teol.kand., tidigare länsarbetsnämndsdirektör i Örebro, Falun.