Det fyrkantiga nyttobegreppet

Stefan Fölster, då chefsekonom på Svenskt Näringsliv, väckte för två år sedan uppmärksamhet genom att kräva lägre studiestöd till studenter inom konst och humaniora, eftersom sådana studier inte leder till anställning. Det väntade rabaldret utbröt. De utpekade ämnena försvarade sitt existensberättigande, men Fölster menade att det var otillständigt att försvara akademiska hobbykurser. Ett nyckelbegrepp i sammanhanget var anställningsbarhet. Hur vill du tjäna pengar när du tagit dina akademiska poäng?

Boken Till vilken nytta? är en samling bidrag från 33 svenska humanister som försöker svara på frågan om humanioras vikt och nödvändighet i samhället. Utgivarna är verksamma vid Göteborgs universitet (litteraturvetenskap respektive idéhistoria), och boken utgår inte från Fölster-debatten utan från ett mer närliggande hot, nämligen från fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet, som förra sommaren stod i begrepp att lägga ner klassisk grekiska, italienska, ryska och fornkyrkslaviska, efter att tidigare ha avskaffat nederländska, bulgariska, tjeckiska, polska och hebreiska. Den åtgärden motiverades förstås inte med att dessa ämnen är onödiga utan av en pressad ekonomi, som gör det svårt att upprätthålla den vetenskapliga kompetensen i dessa ämnen.

När de stora samhällsförändringarna och de globala utmaningarna skall avhandlas står inte humanisterna överst på talarlistan, säger utgivarna. Denna bok kan uppfattas som en appell till de politiska beslutsfattarna. Humanioras kris är i Sverige delvis resultatet av ett systemfel i utbildningen, det som brukar kallas ”peng för poäng”, det vill säga att institutionerna finansieras på grundval av antal färdigproducerade studenter, enligt en modell som inbjuder till lärarlös undervisning och sänkta kurskrav. Man talar gärna i fabriksmetaforer: kunskapsproduktion, informationsmassa, bibliometri.

Vid sidan av klagovisor över tingens bedrövliga tillstånd och konstruktiva förslag till sakernas förbättring finns i denna bok vissa guldkorn i form av försök till definition av det humanistiska projektet. Svante Nordin definierar sin disciplin idéhistoria som studiet av kulturen som begreppssystem. Mänskliga relationer bestäms av de begrepp som signalerar vad vi ser, hör, känner och hoppas. Men sådana kategorier är inte oföränderliga, de genomgår ständiga skiften, och tydligast blir detta vid politiska omvandlingar, då ett begreppssystem ersätts av ett annat. Ett samhälle kan bara existera som ständig konversation, i ständig omprövning av sina bärande kategorier.

Humaniora måste grundas på något annat värde än nyttan. Humanistiska studier, säger Anders Burman, leder till ett rikare liv och ökad förmåga att delta i den kulturella och politiska offentligheten. Demokratin förutsätter informerade, kritiskt tänkande medborgare. Därför har humaniora en funktion som inte bärs upp av till exempel medicin eller naturvetenskaper. (Man ville här tillägga: makten tillhör dem som har makten över ordet, och humanistiska studier skänker denna makt.) Humaniora har därför mer med mening än med nytta att göra.

Nina Björk säger att kravet på anställningsbarhet strider mot humanismens kärna: människan är inte ett instrument för att nå ett mål utanför henne, hon är sitt eget mål.

Kanske borde man skaka på huvudet åt att debatten om ”nyttan” av humaniora skall behövas i ett upplyst samhälle, men det är uppfriskande att då och då bli ordentligt ifrågasatt. Som tidigare ämnesföreträdare i Lund för latinet, ett av universitets äldsta läroämnen, kan jag tala med viss erfarenhet. Tack vare folkligt stöd, och med hjälp av en utifrån kommande sponsor, kunde ämnets fortbestånd räddas. Kanske blir sponsring, donationer och filantropi i framtiden ett nödvändigt komplement till den statliga finansieringen.

Ställer man kravet på nytta har man samtidigt vissa föreställningar om vad nytta är. Självklart kostar humaniora pengar utan att vara direkt lönsamt. Kunskaper i klassiska språk ger inga omedelbara effekter på folkhälsan, kriminaliteten eller bruttonationalprodukten. Dock torde de flesta hålla med om att humaniora är nödvändigt åtminstone på en punkt: funnes det ingen språkvetenskap vid universiteten skulle inga språklärare kunna utbildas, och vi kan svårligen tänka oss ett samhälle med bara hobbykunskaper i utländska språk. Och få människor förespråkar avskaffandet av historieämnet, även om man i praktiken hyllar presentismen, tanken att allt kan bedömas utifrån nuets måttstockar och moraliska överlägsenhet gentemot det förgångna.

Anders Piltz är präst i Dominikanorden, biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet.