Senaste nytt från Piusfronten

Pius XII har alltsedan Rolf Hochhuths drama Der Stellvertreter från 1963 varit föremål för stormiga debatter, och det har publicerats en flod av arbeten om denne påve. Kontroverserna har framför allt gällt frågan varför han inte öppet fördömde den nationalsocialistiska regimen och protesterade mot dess judepolitik. Medan vissa forskare försvarat påven med hänvisning till att ett sådant agerande skulle ha förvärrat förföljelserna och dessutom fått negativa följder för den katolska befolkningen, har andra i stället lyft fram den katolska hierarkins profascistiska hållning och den katolska traditionens antijudaistiska drag. Detta utgör utgångspunkten också för den kanadensiske historikern Robert A. Ventrescas nyligen publicerad biografi om Pius XII eller Eugenio Pascelli som han hette i det civila. Hans syfte är dock inte att leverera nytt bränsle till detta ”Pius War” utan att utifrån primärkällor ge en saklig bild av denne omstridde prelat och påve. Det har, menar han, funnits en tendens att se Pius XII mer som en institution än som en person. Hans mål är att korrigera denna tendens.

I bokens sju kapitel får vi följa Pacelli från hans födelse i Rom 1876 till hans död i Castel Gandolfo 1958. Hans familj tillhörde den påvetrogna, så kallat ”svarta adeln”, och både hans far och farfar hade stått i Heliga stolens tjänst. Pacelli gick samma bana och anställdes efter doktorsexamen i teologi och kanonisk rätt i den romerska kurian, där han bland annat medverkade i arbetet på den nya kanoniska lagen och hade ansvar för Vatikanens humanitära insatser. År 1917 utnämndes han till nuntie i Tyskland med säte först i München och senare i Berlin. De tolv år som Pacelli tillbringade i Tyskland är, enligt Ventresca, centrala för att förstå hans senare liv. Han blev inte bara väl förtrogen med förhållandena i landet utan lärde sig också uppskatta den tyska kulturen och han kom senare att hämta flera av sina närmaste rådgivare från Tyskland.

Nästa fas i Pascellis liv inleddes vintern 1929/30, då Pius XI utsåg honom till kardinal och kallade honom till Rom för att överta posten som chef för statssekretariatet, alltså Vatikanens utrikesdepartement. Pacelli kom att kvarstå på denna post fram till konklaven 1939, då han valdes till påve. Som statssekreterare hade han att hantera frågan om kyrkans relationer till det nationalsocialistiska Tyskland. Det var på Pacellis initiativ som Heliga stolen inledde förhandlingar med den nytillträdda nationalsocialistiska regeringen i Tyskland om ett konkordat för att reglera relationen mellan den katolska kyrkan och staten. Enligt Ventresca var det de tyska biskoparna, vilka fruktade kommunismen och önskade politisk stabilitet, som vägledde honom i hanteringen av denna fråga. Avtalet, som undertecknades sommaren 1933, innebar att den katolska kyrkans offentligrättsliga ställning och privilegier bekräftades mot att Vatikanen accepterade att de båda katolska politiska partierna upplöstes, vilket innebar dödsstöten för den politiska katolicismen i Tyskland.

I likhet med andra historiker förklarar Ventresca Pacellis konkordatspolitik med hans strävan att så långt möjligt hålla sig väl med makthavare för att säkra den katolska kyrkans rättigheter och handlingsutrymme. Denna strategi hade fungerat väl i relation till det fascistiska Italien men visade sig mindre framgångsrik i Tyskland, där makthavarna ideligen satte sig över konkordatets bestämmelser, vilket ledde till protester från tyskt katolskt håll. Men Pacelli höll fast vid sin försiktiga linje, vilket enligt Ventresca var förklaringen till att Pius XI:s berömda encyklika Mit brennender Sorge från 1937 fick en mindre skarp utformning än som ursprungligen planerats. I encyklikan riktades visserligen skarp kritik mot statliga övergrepp mot den katolska kyrkan och mot den alltmer brutala judepolitiken, men de hårda förkastelsedomarna över den nationalsocialistiska ideologin som funnits med i den ursprungliga versionen hade antingen strukits eller mildrats.

Ventresca visar med många exempel hur denna försiktighetens strategi i syfte att undvika en öppen konfrontation kom att prägla Pius XII:s pontifikat. Som nyvald påve avstod han från att publicera den syllabus mot rasism och antisemitism som företrädaren låtit utarbeta, och under andra världskriget var han angelägen om att formulera sina officiella uttalanden så att de inte skulle uppfattas som ett ställningstagande för någondera av de krigförande parterna. Påven inriktade sig på att via diplomatiska kanaler och kyrkliga hjälpinsatser lindra nöd och bistå krigets offer, främst katoliker men också judar och andra förföljda grupper. Att Pius XII inte engagerade sig starkare för judarna berodde enligt Ventresca på att han betraktade det hela som en politisk fråga som föll utanför ramen för kyrkans uppdrag och att han ansåg att öppna protester bara skulle ha förvärrat situationen. Han finner det dock problematiskt att påven inte uttalade sig tydligare i denna fråga efter kriget. I bokens sista del behandlas efterkrigstiden och Pius XII:s hantering av kyrkans utsatta situation i de kommuniststyrda länderna, hans engagemang i italiensk politik samt hans solidarisering med de nationella frigörelserörelserna i missionsländerna. Också här ligger fokus på politiken.

Genom ingående redogörelser för intern korrespondens, diplomatiska utspel och diverse förhandlingar försöker Ventrescas kasta nytt ljus över Pius XII som person och som kyrkoman och skapa förståelse för hans agerande. Detta lyckas inte särskilt väl. Förutom en uppsjö av nya detaljer erbjuder denna biografi inget i sig nytt, och den starka fokuseringen på politik och diplomati gör att analysen leder i fel riktning. Den mera direkt kyrkliga och teologiska dimensionen saknas nästan helt i Ventrescas undersökning. I den sista delen av biografin, vilken handlar om efterkrigstiden, tar han visserligen upp Pius XII:s kyrkliga reformpolitik och nämner några av dennes encyklikor, men han gör ingen närmare analys utan nöjer sig med en ytlig faktapresentation. I stället för att lyfta fram den dåtida teologiska kontexten utgår han, åtminstone indirekt, från Andra Vatikankonciliets teologiska tankevärld, där principen om mänskliga rättigheter utgör ett självklart fundament för den katolska kyrkans agerande.

Men det förkonciliära katolska kyrkosystemet byggde på helt andra principer. Det katolska läroämbetet hade högtidligen fördömt de ideologiska principer på vilka det moderna samhället vilade, däribland idén om religionsfrihet som en mänsklig rättighet. Förkastelsedomen över religionsfriheten, som ansågs vara ett uttryck för ett relativistiskt sanningsbegrepp, bekräftades av Pius XII 1953. Utgångspunkten var att endast den katolska kyrkan objektivt sett ägde rätt att existera, medan det för andra religionssamfund enbart kunde bli fråga om en negativt formulerad civil rättighet att inte störas i sin kult. I kampen mot tidens sekulära och totalitära samhällssystem var det därför inte individens rättigheter som stod i fokus utan den katolska kyrkans fri- och rättigheter, vilka i sin tur ansågs vara en förutsättning för att även individen skulle få det skydd som krävdes. Målet var den katolska staten, och liksom sina företrädare underströk Pius XII katolikernas plikt att verka för att stat och samhälle underordnades Kristi och därmed kyrkans andliga herravälde. Ventresca bortser från denna historiska kontext, vilket gör att hans resonemang bitvis ter sig tämligen anakronistiska och att hans avslutande argumentering för att Pius XII trots allt var en stor påve verkar allt annat än övertygande. Andra historiker har lyckats betydligt bättre med detta – och ”Pius-kriget” lär fortsätta ett bra tag till.

Yvonne Maria Werner är professor i historia vid Lunds universitet.