Om viljan och oviljan att förstå

Behovet att förklara hur nazismens ogärningar, främst det som kallas Förintelsen, kunde ske, var förklaringar skall sökas, varför omvärlden inte kunde hindra brotten och hur allt detta har påverkat oss och våra samhällen, har sysselsatt oss under årtionden. I Barbro Eberans bok presenteras många olika aspekter och förklaringar, främst utifrån senare tiders publicerade forskningsresultat. I en första del ges en översikt över olika teorier som har diskuterats sedan andra världskriget, från den s.k. Vanisattartismen (uppkallad efter den brittiske politikern Lord Robert Vansittart), som skyller allt på den tyska nationalkaraktären, till vår tids mer differentierade förklaringsmodeller. Översikten är värdefull, även om den innehåller en del förenklingar. Till exempel frågar jag mig, hur mycket man bör renodla olika perioder för olika teorier om nazismens uppkomst och framfart, då det hela tiden fanns en diskussion mellan representanter för skilda uppfattningar, trots att motståndet mot att ta upp frågorna länge var segt, politiken under långa perioder byggde på att förtränga och många helst ville ”sopa allt under mattan”, som författaren skriver i nästan vartannat kapitel.

I bokens första del tas således olika förklaringsmodeller upp, som svar på frågan ”Hur kunde det ske?”: från en kristen antisemitism (egentligen: anti-judaism) till den utbredda rasismen i nittonhundratalets Europa. Här får även diskussionen kring påvarnas allt för passiva roll sin plats. En central fråga handlar om hur det kunde komma sig att ”vanliga män” var beredda att delta i förintelseaktioner. Vidare diskuteras vad tyskarna (och andra) visste eller inte ville veta, liksom krigets inte minst psykiska ”arv” hos dem som deltog och hos dem som var offer, och slutligen hur minnen av allt detta kan medvetandegöras, vilket är av stor betydelse även för framtiden. Det är nu inte minst både förövarnas och offrens barnbarn som bidrar till en ny minneskultur.

I en andra del tar författaren upp ”vårt gemensamma ansvar för förintelsen”. Rubriken täcker väl inte riktigt det som den utlovar, men det är viktiga aspekter som behandlas, nämligen hur man i Europas länder har hanterat problemet med aktiv eller passiv delaktighet – ja: skuld – i det som skedde, den kollektiva skammen ”för vårt svek mot judarna under Hitlertiden”. Skillnaden mellan Förbundsrepubliken Tysklands och DDR:s sätt att ta itu med sitt förflutna diskuteras också, och även Japans speciella val för att undvika att bearbeta sina krigsbrott.

Bokens tredje del som omfattar ungefär 25 procent av hela verket, handlar om ”Sverige och Tyskland – en ambivalent relation”. Här tas konkreta ämnen upp, som svenska germanisters roll under nazismens tid och tysksympatierna i delar av överklassen, men även svenska stereotyper om Tyskland och tyskarna. Kapitlen behandlar Sveriges bristande vilja att problematisera den egna rollen, från antisemitismen i detta land, bristerna i neutralitetspolitiken, svensk handel med Tyskland som många menar bidrog till att förlänga kriget, till hur svensk lagstiftning skyddade massmördare och krigsförbrytare som under och efter krigsslutet tagit sig hit. Allt detta har påverkat svensk självförståelse som, enligt författaren, gör det svårt att ta till sig ambivalensen i Sveriges insatser under denna tid. Avslutningsvis går författaren in på Sveriges relation till DDR. Barbro Eberan tolkar den som ett uttryck för samma tradition av anpassning som den som gjorde sig gällande i förhållandet till Nazityskland. I båda fallen förekommer hyckleri och förträngningsmekanismer som hindrat uppgörelser med den egna rollen. Här vill jag dock invända att det handlar om helt olika, knappast jämförbara storheter: anpassningen till DDR var knappast av den dignitet, hade inte sådana följder och betydde knappast lika mycket för Sveriges ekonomi, politik och kultur som den till Nazityskland.

Det är svårt att ge en rättvis bild av en bok som denna, det vill säga att anmäla en bok som till allra största delen består just av anmälningar av böcker, alltså av en artikelsamling som presenterar andras verk vilka tillkommit främst inom historiska vetenskapsgrenar. De enskilda kapitlen i Eberans bok utgörs ju framför allt av omtryckta artiklar, tidigare publicerade i olika tidningar (främst då som understreckare i Svenska Dagbladet), vilket leder till en viss brist på sammanhang i boken. Följden är dessutom många upprepningar, ända till enstaka, ständigt återkommande formuleringar som just ”sopade under mattan” eller ”Vi är inte färdiga med Hitler på länge än”, som en av Eberans tidigare böcker heter (2002). Sådant är tröttsamt. Samtidigt kan boken betecknas som ett viktigt folkbildande bidrag, just genom att den på ett lättfattligt sätt presenterar moderna forskningsresultat. Det rör sig då om böcker vars flertal är publicerade på tyska och engelska, men även en rad moderna svenska undersökningar som på grund av sitt omfång och ämnesval kanske inte riktigt har kunnat nå en bredare läsekrets. Men det som saknas i denna bok är någon form av syntes, och dessutom mer av författarens egna reflexioner och kommentarer. Artiklar är för det mesta refererande och föga problematiserande. Det hänvisas ibland till att de diskuteras i forskarvärlden, inte minst då äldre ”sanningar” ifrågasattes (till exempel om att den tyska militären inte skulle ha deltagit i Förintelsen, eller relationen mellan nazismens och kommunismens brott), men innehållet i dessa diskussioner förblir relativt vagt.

När det gäller förhållandet mellan Nazityskland och Sverige, så är det viktigt att stereotyper och även i Sverige undertryckta skam- och skuldkänslor dras fram. Men lika viktigt som att konstatera svensk undfallenhet och till och med visst medansvar, så kan det vara att förklara varför Sverige trots allt behöll distans till nazism och till en mer utbredd rasism, även om landet tjänade på både tysk upprustning och krigföring, liksom senare på tysk återuppbyggnad. Att diskutera alternativa strategier, det är något som också kan behövas, även om detta inte ryms i en artikelsamling som denna. Men, som nämnt: denna lättförståeliga, välskrivna boks värde ligger främst i det att den erbjuder en väg in i nyare forskning om ”tysk-europeisk historia i nazismens skugga” och därmed öppnar för viss insikt i sådant som egentligen inte riktigt kan förstås, trots alla försök till ekonomiska, politiska, sociologiska och psykologiska förklaringar.

Klaus Misgeld är professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.