Reformsinnad biskop knöt band till tsaren

Att Ryssland 1808 angrep vår dåvarande rikshälft Finland chockade dåtiden. Sverige miste i freden en tredjedel av sin landyta och en fjärdedel av sin befolkning. En tid av sorg, bortträngning och anklagelser följde.

Den politisk-militära sidan av ”rikssprängningen” är välkänd. Om den kyrkliga och teologiska sidan skriver nu Gustav Björkstrand i en fin biografi över en centralgestalt som blev Finlands förste ärkebiskop, Jacob Tengström. Universitetsman, kyrkoledare och nationsbyggare.

Som praktisk teolog, tidigare biskop i Borgå och kansler (rektor) vid Åbo akademi, därtill kultur- och vetenskapsminister med stort samhällsintresse, är Björkstrand väl skickad för uppgiften. Själv född i Tengströms hemstad Karleby känner han den österbottniska bakgrunden och täcker väl in den snillrike och aktive kyrkomannens livsverk.

Jacob Tengström ville inte bara tolka Kristi lära. Han sökte med tidstypisk målmedvetenhet sprida den bland människorna. I Gustav III:s Finland hade mycket försummats varför uppgiften blev svår. Det krävdes en bättre pedagogik och en förnyad kunskap, såväl för blivande präster som inom skolväsendet. Tengström såg till att modernisera kyrkolagen och höja prästernas sociala villkor. Utifrån nya teologiska rön ville han införa en ljus gudsbild i sitt lands kristendomsundervisning och katekes, medan inslag om arvssynd och skuldmedvetande tonades ned. Fast Tengström var rotad i evangelisk tradition sökte han förnya reformationens kristendomstolkning som ett värn mot de förstörelsekrafter som inte minst den religionsfientliga upplysningen och kejsar Napoleon – ”olycksdjuret från Korsika” – hade låtit drabba Europa.

Den fattige, mångsidigt begåvade och tidigt faderlöse Tengström blev student vid den kungliga akademin i Åbo där han blev hjälpt av förstående mentorer och där hans personlighet kom att utvecklas. Tengström grep sig an med svåra teologiska ämnen – hans avhandling rör Kristi ställföreträdande lidande. För sitt levebröds skull var Tengström en tid informator, vilket lät honom möta det finska folkets liv och visade att landet behövde reformeras.

Tengström hörde som Björkstrand betonar först till den så kallade neologin, en upplysningsteologi där förnuftets roll framhävs. Han såg dock riskerna med att läran blir alltför rationell. Han tilltalades av pietisternas innerlighet och av de romantiker som ifrågasatt tidens förståndskult. Som äldre drogs dock Tengström åter till den evangeliska lärans grunder.

Han ägde inte endast teologiskt skarpsinne. Han var, som det brukar heta, klok och omdömesgill. Att han skapat förtroendefulla, politiskt värdefulla relationer vid besök hos ledande gestalter i Sverige var en tillgång.

Tengström tog sig som professor an akademiska reformuppgifter. Som präst, biskop och ärkebiskop kom han utom sitt pastorala uppdrag att utöva kyrko- och reformpolitik. Han sattes att leda otaliga kommittéer och blev snart en man som den kyrkliga och politiska ledningen måste lyssna på. Liksom sin avhållne morbror, den frihetssinnade prosten Anders Chydenius, förde Tengström in nya lösningar i hushållningen och samhällslivet. Hans insatser underlättades genom skickliga medarbetare liksom av stödet från hustrun Anna Christina.

Att Tengström redan då 1808/09 års krig utbröt i brev sökte vinna den ryske tsaren Alexander I för sina idéer ansåg en del opassande. Tengström hade dock goda skäl. Han ansåg Sverige vara illa lett och efterblivet, dess försvar kunde inte skydda Finland. Samtidigt såg han i tsaren en begåvad och pålitlig man, villig att stödja Finlands utveckling. Att Alexander ledde Östersjöns nya stormakt borde man dra fördel av. Bättre än ett hopplöst och förödande krig var ett samarbete i fredens namn. Fast han först angripits av vissa landsmän, insåg de snart att Tengström bedömt läget rätt. Han fick ofta inför ryssarna företräda inte bara akademin utan prästeståndet och hela det Finland som införlivats med det ryska väldet. Björkstrand hävdar att Porthan och Tengström med sin hållning förebådade 1900-talets så kallade Paasikivi-Kekkonen-linje, med dess realistiska avvägning mot de ryska intressena.

När Finland 1808 intogs av Ryssland bekräftade detta Tengströms tanke att framtiden tillhörde denna makt. Åsikten var förberedd genom Tengströms mentor i Åbo, Henrik Gabriel Porthan, vilken ansett att Sverige var dömt att förlora mot Ryssland på grund av dess vida landområden och dess växande befolkning. Som tsarens förtrogne gav Tengström nu förslag till hur Finland borde styras och utvecklas. Inför tsaren hävdade Tengström att Finlands kyrka såsom nationens andliga grundval borde bilda en självständig kyrkoprovins. Att sambandet med Sverige därmed klipptes av var klart men det stämde med den ryska strategin. Tengström ville likväl ha fortsätt kontakt med de aktiva svenska teologerna.

Som kyrkoman verkade Tengström för en bättre kyrklig organisation. Prästernas ställning kom att förbättras och ett nytt stift tillkom. Han insåg samtidigt att vården av kulturen och språket kunde stärka den finländska nationen – och avlägsna den från Sverige. Ännu i hög ålder samlade han därför yngre talanger kring sig, häribland Johan Ludvig Runeberg. I det tengströmska hemmet luftades nya samhällsfrågor. Där ansåg man till exempel att kvinnor skulle ha rätt till kvalificerad utbildning. Släkten Tengström erbjöd med sina talanger en akademisk-kulturell miljö som satte spår i storfurstendömet Finland.

De avsnitt hos Björkstrand som för vanliga läsare torde ge mest rör hur Tengström agerade mot tsaren och hans statssekreterare Speranskij. Det gällde att väga mellan starkt ryssvänliga aristokrater som Sprengtporten och antiryska finländare, särskilt bland bönderna. Att landet fick en särställning och behöll sina gamla lagar var i mycket Tengströms förtjänst. Han blev trovärdig genom sin integritet och sitt omdöme. Fast han var medgörlig avstyrde han ofta okloka ryska förslag. Tengström bidrog även till att så långt det gick hålla kvar Finlands svenska arv.

Gustaf Björkstrand lyckas med sin ljusa, tillgivna men inte okritiska skildring väl belysa Jacob Tengströms vitala insats i en tid då dagens Finland började formas. Boken tar även upp tidlösa frågor kring tro, kyrka och makt.

Carl Johan Ljungberg är stats- och litteraturvetare, Stockholm.