Min kallelse är kärleken

Jesus, Jesus, om redan önskan att älska dig är så härlig, hur är det då att äga och njuta av kärleken? …

Hur kan en så ofullkomlig själ som min hoppas att få äga kärlekens fullhet? O Jesus, min förste, min ende vän, du som är min ENDA Kärlek, säg mig, vad är detta för ett mysterium? Varför reserverar du inte dessa oändliga förhoppningar för de stora själarna, för örnar-na som svävar i höjderna? Jag betraktar mig som en svag liten fågel, betäckt endast med lätt dun. Jag är ingen örn, jag har bara ÖGON och HJÄRTA som en örn, ty trots min ringhet vågar jag betrakta den Gudomliga Solen, Kärlekens Sol, och mitt hjärta känner örnens trängtan … Den lilla fågeln skulle vilja flyga upp till den strålande Solen, som tjusar dess ögon, den skulle vilja efterlikna örnarna, sina bröder, som svingar sig upp till Treenighetens gudomliga härd, men ack, det enda den förmår är att lyfta sina små vingar, att flyga överstiger dess ringa kraft. Vad skall det bli av den? Skall den dö av sorg över sin vanmakt? Å nej, den lilla fågeln vill inte ens sörja över det. I dristig överlåtelse vill den fortsätta att betrakta sin Gudomliga Sol. Ingenting kan skräm-ma den, varken vind eller regn, och om det kommer mörka moln och skymmer Kärlekens Sol byter den lilla fågeln inte plats. Den vet att ovan molnen lyser alltid Solen, och dess glans fördunklas inte ett ögonblick. Visserligen händer det ibland att den lilla fågelns hjärta angrips av stormen, och då är det som om den inte trodde att det existerar något mer än de moln som omsveper den. Då är emellertid den fullkomliga glädjens ögonblick inne för den lilla, svaga varelsen. Vilken lycka att ändå stanna kvar med blicken mot det osynliga ljus som döljer sig för dess tro!!!

Jesus, såtillvida kan jag förstå din kärlek till den lilla fågeln, eftersom den inte avviker från dig … men jag vet, och du vet det också, att även om den ofullkomliga lilla varelsen stannar kvar på sin plats (det vill säga under solstrålarna), så låter den sig ibland distraheras från sin enda uppgift. Den plockar ett litet korn här och där och löper efter mask … När den träffar på en liten vattenpöl blöter den sina knappt utväxta vingar, och får den syn på en vacker blomma blir dess tankar upptagna av den … Med ett ord, eftersom den inte kan sväva i luften som örnarna, sysslar den lilla fågeln ännu med jordiska bagateller.

Efter dessa förlöpningar går den emellertid inte och gömmer sig i en vrå för att begråta sitt elände och dö av ånger utan vänder sig till sin Älskade Sol och sträcker sina våta vingar mot dess välgörande strålar. Den klagar som svalan och i en blid sång bekänner och redovisar den sina otroheter i detalj, och tror i sin hängivelse att den därmed kan få större makt över och än mera kärlek av Honom som kom för att kalla inte de rättfärdiga utan syndarna (Matt 9:13) … Men om den Tillbedde förblir döv för dess klagan, om han förblir dold … ja, då förblir den lilla fågeln våt, finner sig i att vara stel av köld och gläder sig över detta lidande, som den ju har förtjänat …

O Jesus, vad din lilla fågel är lycklig över att vara svag och liten, vad skulle det bli av den om den vore stor? Då skulle den aldrig våga träda fram inför dig, aldrig våga slumra i din närvaro … Ty det är ytterligare en svaghet hos den lilla fågeln; när den vill betrakta den Gudomliga Solen och molnen undanskymmer dess strålar, så sluter sig ögonen mot dess vilja, huvudet gömmer sig under vingen och den lilla stackarn somnar, i tro att den alltjämt betraktar sin Älskade Sol. När den vaknar blir den inte ledsen, den känner frid i hjärtat och börjar sin kärleksgärd på nytt. Den anropar änglarna och helgonen, som likt örnar höjer sig mot den förtärande eldhärden, dess längtans mål, och örnarna ömkar sig över den, beskyddar och försvarar den och jagar bort gamarna, som skulle vilja sluka den. Men den lilla fågeln är inte rädd för gamarna, demonernas sinnebild, ty den är inte bestämd att bli deras byte, utan Örnens, som den ser mitt i Kärlekens Sol. O gudomliga Sol, du är den dyrkade Örnen, som jag älskar och som drar mig till sig – du, som for ned till denna landsflyktens jord och ville lida och dö för att draga själarna till Treenighetens sköte … du, som åter steg upp mot det oåtkomliga ljuset där du nu vistas … du, som alltjämt är kvar i denna tårarnas dal, dold i den vita hostians gestalt … Evige Örn, du vill nära mig med dig själv, mig ynkliga varelse, som skulle återfalla till intet om inte din blick gav mig liv i varje stund … O Jesus, låt mig i min översvallande tacksamhet få säga dig att din kärlek gränsar till dårskap … Hur skulle mitt hjärta inför denna dårskap kunna låta bli att svinga sig upp mot dig? Hur skulle min förtröstan kunna ha gränser? Jag vet att också helgonen begått dårskaper för dig, de har gjort stora ting, ty de var örnar …

Jesus, jag är alltför liten för att göra stora ting, och min dårskap är att hoppas att din kärlek skall mottaga mig som ett offer. Min dårskap består i att bönfalla mina bröder, örnarna, att för mig vinna nåden att flyga till Kärlekens Sol med den gudomlige Örnens vingar (Jfr 5 Mos 32:11) …

Så länge du vill, min Älskade, kommer din lilla fågel att förbli utan kraft och utan vingar, den vill ständigt hålla blicken fästad på dig, den vill fascineras av din gudomliga blick, den vill bli din kärleks byte … En dag, det är mitt hopp, skall du, min dyrkade Örn, komma och hämta din lilla fågel och föra den med till Kärlekens härd och för evigt sänka den ned i denna kärleks brinnande Avgrund, åt vilken den vigt sig som offer …

O Jesus, om jag ändå kunde berätta för alla små själar om ditt outsägliga förbarmande! Jag känner att om det orimliga skulle hända att du fann en svagare och ringare själ än min, skulle du överhopa henne med än större nådegåvor om den med full förtröstan överlämnade sig åt din oändliga barmhärtighet. Men varför vilja meddela dina kärlekshemligheter, Jesus, det är ju du ensam som lärt mig dem, och då kan du väl också uppenbara dem för andra? Ja, jag vet att du kan det, och jag ber och besvär dig att göra det. Jag bönfaller dig att sänka din gudomliga blick till många små själar … Jag bönfaller dig att utvälja en legion av små offer, värdiga din KÄRLEK! …

Ur Thérèse av Jesusbarnet, Självbiografiska skrifter,

Tågarp, Glumslöv 1971, s. 174–177