Människosjälens lek med språkens själ

Krigs- och ockupationsvintern 1941 besökte Harry Martinson Köpenhamn. Bland annat var han inbjuden till fysikern Niels Bohrs laboratorium, ”cyklotrontornet” som Martinson kallar det, för att bevittna en atomsprängning. På ett tecken från den store vetenskapsmannen ”flammar en högspänningsblixt, blålysande och nästan skrämmande, med en styrka av många hundratusen volt”; Bohr spelar rollen av åskgud. Blixten får hela rummet att ”nästan vackla av ljus”. När man efteråt ser ner i Wilsonkammaren där spåren av de sprängda atomerna avtecknar sig liknar Martinson dem vid ”avlägsna stjärnskottsstrimmor mot en mörk natthimmel”. Han fortsätter: ”Att man verkligen tycker sig blicka ut i en mörk nattrymd med fjärran stjärnskott, är vara i överensstämmelse med visionens faktiska universalitet. Skillnaden är bara att man blickar inåt i universum istället för utåt i det. Man har sett de minsta världspartiklarna i deras plötsliga kometflykt genom det ofattbara antal av ständiga natthimlar som finnas inåt i tingen.”

Martinson hade blickat mot stjärnhimlen förr och gjort sig existentiella tankar om dess avstånd och lysande stjärnljus. Men här i Köpenhamn blickar han för första gången in i den inre rymd som Aniara snart skall börja befara. Makrokosmos och mikrokosmos, inre och yttre rymd går samman i det stora eposet.

Och den blixt som utlöser fenomenet i Wilsonkammaren – sjömannen Martinson påpekar att instrumentet liknar ”ett nakterhus” – denna blixt, ofantligt och obegripligt förstärkt, återupprepades i augusti 1945 över Hiroshima och Nagasaki. Först någon vecka efter atombomberna skrev Martinson sin artikel om besöket hos Niels Bohr. Den fick en titel som i sitt understatement har få motstycken: ”Kring ett samtalsämne” (Vecko-Journalen 33/1945, omtryckt i boken Kring Aniara, 1989). Niels Bohr hade, säger Martinson, försäkrat att kärnklyvningstekniken vore alltför kostsam för att använda i militära sammanhang. Något år senare var Bohr själv involverad just i utvecklingen av atombomben.

I Aniara blir denna blixt från Köpenhamn och Hiroshima än mer uppförstorad, och den får namnet ”fototurben”. Denna eldstorm förgör Dorisburg, den jordiska staden, och Doris, jorden själv. Den dödar och förblindar. Fototurben har med blidheten hos den namnlösa ”poetissan” att göra, hon som långt senare framträder i goldondern och med sina ord ger tröst åt emigranterna sedan miman sprängts sönder.

I augusti 1953 sprängdes ”Malenkovs bomb”, den första vätebomben; den tredje blixten träffade Martinsons fantasi. Strax därefter såg skalden i sitt teleskop vid sjön Sillen i Sörmland en förunderligt vacker och klar bild av Andromedanebulosan.

Galaxen svänger runt

liksom ett hjul av upplyst rök

och röken det är stjärnor.

Det är solrök.

[…]

Det rikaste av alla språk vi känner

xinombriskan har tre miljoner ord,

men den galax du blickar in i nu

har mer än nittio miljarder solar.

Har någon hjärna ens behärskat alla orden

i Xinombras språk.

Ingen enda.

Då fattar du.

Och fattar inte.

(Sång 85)

Ljuset, knutet både till den ofattbara storheten och ondskans förstörelsemakt, fördes återigen in i hans föreställningsvärld, och under den tidiga hösten 1953 skrev han som i ett inspirationens rus den första delen av det som skulle bli Aniara. Han tyckte sig höra röster från piloter i den yttre rymden, och hans skrivande skedde delvis som på diktamen.

Cikada – Aniara

Aniaras första 29 sånger trycktes i samlingen Cikada senhösten 1953 under titeln ”Sången om Doris och mima”. Den avviker starkt från resten av boken som innehåller ”rutinerad” Martinsonpoesi av känt märke. Denna diktsvit ger intrycket av ett avslutat episkt och lyriskt helt. Men Martinson arbetade vidare med materialet – häri ligger ett litterärt problem som jag återkommer till – och den slutliga versionen med 103 sånger kom ut tre år senare. Martinson såg själv dikten som en profetisk varning för atombomben och den slutliga ekologiska katastrofen; i efterhand kan man se honom som en av de första ”ekologiska” tänkarna.

Succén 1956 var formidabel. Aniara är ett av de få moderna diktverk som varje svensk känner och kan referera till. Tre år senare kom operaversionen av Karl-Birger Blomdahl med libretto av Erik Lindegren, egentligen det enda musikdramatiska verk från svenskt 1900-tal som fortfarande spelas. Operan är höjdpunkten på det kulturella 40-talet med dess lysande enskilda konstnärer och dess vilja att överskrida gränserna mellan de olika konstarterna. Koreografin gjordes av Birgit Åkesson och dekoren av Sven X:et Erixon. Man kan nog också spåra en gränsöverskridande vilja redan i Martinsons text. Dess virtuosa verskonst och rimsmide erinrar om Hjalmar Gullberg och hans källor – gammal psalmdiktning och Lundaspex. Martinson kallade sin dikt ”en revy om människan i tid och rum”. Kanske ville han därmed antyda ett samband med den framväxande litterära kabarétradition bland yngre diktare, musiker och skådespelare som var en av 50-talets viktigaste kulturfenomen i Sverige.

Aniara i sin samtid

Aniara är således djupt förankrad i sin samtids historia; man måste skära i dikten för att göra den till uteslutande ett existentiellt drama om ”människans belägenhet” eller något liknande. Boken har också blivit läst i historiska och politiska kontexter under de mer än 40 år som gått. Men man måste också hålla i minne att denna historiska och ideologiska kontext är djupt omstridd och infekterad av politiska motsättningar som än idag går i dagen. Begrepp som ”det kalla kriget” – atomkapplöpningens bakgrund – och ”tredje ståndpunkten” används fortfarande som slagträn i diskussionerna (se t ex debatterna om Per Ahlmarks två senaste böcker). Detta innebär att bedömningen av Aniara och dess tidskontext är en grannlaga uppgift.

Martinsons eget rykte och ställning i litteraturhistorien har också blivit avhängigt av hur man ser på just denna bok. Problemet blev för första gången akut när han tillsammans med Eyvind Johnson fick Nobelpriset 1974. I det vänsterdominerade 70-talet var Aniara och dess skald föga eller intet värda. Det ekologiska medvetandet hade ännu inte börjat växa sig starkt, och Martinson uppfattades som reaktionär i sina varningar för globala katastrofer och mänsklighetens undergång. Man kände inte igen proletärförfattaren från Nässlorna blomma, och han betraktades som något av en överlöpare – i likhet med kollegan Eyvind Johnson. Hans försvarare har mest skrivit i konservativ press. Han har välkomnats i det lägret som en borgerlig pessimist av klassiskt och klockrent slag. Ingen skulle bli förvånad om någon nyliberal intellektuell idag utnämnde Martinson till en stor och förbisedd liberal – som nyss hänt med Vilhelm Moberg. Klanger från dessa kontroverser har hörts också nu när Aniara kommer i ny upplaga som första delen i en planerad svit på tio volymer med Harry Martinsons samlade skrifter.

Litteraturvetenskap och idéhistoria

Med en tradition av person- och idéhistoriskt orienterad litteraturvetenskap är det väl naturligt att man dels söker mannen i och bakom verket, dels tiden och ideo-logierna i verket. Man söker verkets tillblivelse å ena sidan och dess reception å den andra. Verket självt blir ofta stående i vid sidan av valplatsen. Detta har hänt Aniara. Boken har dels trasats sönder av dem som velat se förebilder till alla dess figurer och tekniska fantasier. Science fiction-inslagen är för övrigt det som åldrats mest. Dels har den alltså blivit hemligt kraftcent-rum i en ideologisk strid som inte gäller litteratur utan politisk åskådning. Och denna strid har satt sina spår också i den ganska omfattande vetenskapliga bearbetningen av Aniara.

Poesin i Aniara har få egentligen talat om på allvar. Det har varit roligare med ideologin och epiken. Jag är inte särskilt imponerad av den efterskrift till nyutgåvan av Aniara som skrivits av den finlandssvenske litteraturprofessorn Johan Wrede – han disputerade på Aniara redan 1965. (Jag är inte heller – skam till sägandes – så övermåttan förtjust i Martinsons eget förord till Aniara i pocketutgåvan från 1963 som också ingår i den nya volymen.) Jag anser att Johan Wrede mer talar om ”livsfilosofin” – hans favoritord – i Aniara än om poesin. Enligt Wrede skulle Aniara på något sätt föregripa Georg Henrik von Wrights kritik av den rationella vetenskapen. Dess ”livsfilosofi” skulle likna Heideggers ”Sorge”-begrepp, Adornos och Horkheimers rationalitetskritik. Problemet med alla dessa filosofer är att de inte skriver poesi. Det gör Martinson.

Kritikern inför diktens metaforer

Mot Wrede – och kanske mot Martinson själv – vill jag ställa Staffan Söderbloms Aniarakapitel i hans Martinsonmonografi från 1994. Den boken får en snorkig kommentar i Wredes bibliografi; den saknar vetenskapliga ambitioner, och därtill ser Söderblom den sene Martinsons författarskap som ”fattigt”. Jag själv har alltid haft just den uppfattningen om dessa sena böcker. De är inte estetiskt fullödiga, och där finns en bitter ton som avvisar många läsare. Vissa partier av t ex den postuma Doriderna från 1980 – en tänkt men aldrig fullbordad fortsättning på Aniara, kunde ha besparats Martinson och hans läsare.

Staffan Söderblom är poet och kritiker, inte litteraturvetare. Detta är nog grunden till att han ser på Aniara på ett annat sätt än Johan Wrede och många andra ”ideologiska” läsare. Wrede talar föga om det problem det innebär att Aniara består av ett avslutat helt som senare utvidgats och blivit en större helhet. Vid just denna punkt börjar ett av Söderbloms resonemang, och det leder rakt in mot verkets poetiska kärna.

Aniaras första del slutar med att miman dör. Men Söderblom hävdar att för diktens skull kan hon inte dö. Hennes ”själ” finns kvar i gestalt av några av rymdskeppets kvinnliga gestalter. Den kanske viktigaste av dem är, enligt Söderblom, den blinda poetissan från Rind.

Den tjugonionde sångens sista rad lyder med syftning på miman: ”Så svårt det är att alltid söndersprängas.” Söderblom kommenterar: ”Att alltid söndersprängas, av tvivel, misströstan, tro – det är diktens tillstånd och erfarenhet, något som egentligen bara ger utrymme åt två ting: att gå under eller att leka.”

Leken är knappast en kategori som man associerar med den djupt allvarliga och profetiska dikten. Men den finns där hos poetissan som är en av mimans inkarnationer. Hennes blindhet är kanske inte en nödvändig förutsättning för hennes sång men väl en integrerad del av den. Hennes ”pupill” blir sångens egen, och den liknar den gåtfulla rymden liksom det ”nakterhus” där atomernas mikrokosmos blir synligt. När hon presenteras säger Martinson om hennes uppgift i Aniara:

… men hennes blinda ögon tycktes som

den mörka källans djup, all sångs pupill.

Och undret som hon förde med sig hit

var människosjälens lek med språkens själ

och visionärens lek med ve och väl …

(Sång 48)

En av de språkliga formler hon leker med i sin stora sång är just den som avslutar Aniaras första del, den om smärtan i att sprängas sönder. I leken med orden får livsglädjen en plats också i Aniara.

Hur svårt att tro på livet efter detta.

Hur rätt att önska livet efter detta.

Det är att visa glädje vid att leva

och lust att till dess skönhet återvända,

och inte bara dö som strandens slända.

Hur rätt är att visa glädje vid att leva.

Hur rätt att livet före döden sätta.

Hur lätt att tro på livet efter detta.

(Sång 49)

Söderblom påpekar det naturliga i att välja orden och språket för att försöka hitta en metafor för de oändliga stjärnmängderna i Andromedanebulosan – se det första poetiska citatet i denna artikel. En författare måste alltid använda språket för att göra det obegripliga begripligt. Blott i leken med orden kan han eller hon hålla tomheten och tystnaden stången. Denna syn på språket genomsyrar Aniara. Det är i dikten som budskapet från den evigt vilsegångna och kontaktlösa Aniara kan nå oss. Och det är i leken med orden som livsglädjen och evighetstron kan återupprättas när den tillsynes slutgiltigt gått om intet i rymdens klara kalla djup.

”Livsfilosofin” finns visserligen närvarande i Aniara. Att klarlägga den är en viktig del av arbetet – men trots allt bara ett förarbete till den estetiska tolkningen av verket. Idéerna är ramen, vad som händer i språket är själva bilden. Aniara är ett brustet och nästan monstruöst konstverk, men detta delar boken med många av modernismens klassiker från Herman Melvilles Moby Dick till Samuel Becketts romaner. I Aniara går spric-kan mellan allvarstyngd profetia och poetisk lek. Den sprickan måste man kunna se för att inse diktens storhet. Profetior är inte detsamma som poesi.

Harry Martinson: Aniara. Efterskrift av Johan Wrede. Bonniers 1997

Magnus Ringgren är litteraturkritiker och har nyligen utkommit med en bok om Tomas Tranströmers diktsamling Östersjöar på förlaget Bokbandet.