Samtal om Gud

Gud: de tre nästan godtyckligt hopfogade bokstäverna uttrycker språkligt en verklighet som överskrider allt mänskligt fattbart. Det är inte förvånande att detta begrepp i diverse sammanhang kan hanteras lika obesvärat som ord som tvättmedel eller hårddisk både i vardagslag och i ett religiöst språkbruk. Uttryck som ”Gud va’ gott” och ”Gud ske lov” visar på vilket smidigt sätt Gud är en självklar del av vår vardag. Ordet ”Gud” tycks, tack vare sin flexibilitet, ha klarat den religiösa krisen helt oskadat. Det används fortfarande ofta och i praktiskt tagit alla situationer: i böner som i förbannelser, i kyrka som i kök, av ateister och troende. I statskyrkans Sverige är ”Gud” förmodligen fortfarande det mest demokratiska av alla ord.

I förstone förefaller det faktum att man kan anropa den oändliga gudomliga verkligheten via ett tresiffrigt kortvalsnummer utomordentligt praktiskt. Den ohanterliga transcendenta sanningen blir genom begreppet ”Gud” lika lätthanterlig som en före detta levande fisk efter fem minuter i stekpannan. Visserligen är priset i båda fallen högt och Gud bakom alla ord betalar den alltför optimistiska begreppsbildningen lika mycket med sitt liv som den grillade fisken gör. Men hur skulle man annars kunna tala om Gud om inte med ordet ”Gud” eller med något annat av de andra cirka 33 500 mer eller mindre lätthanterliga ord som det svenska språket enligt Norstedts synonymordbok ställer till vårt förfogande? Hur skulle man kunna stoppa in den verklighet över alla dimensioner, som döljer sig bakom ordet ”Gud”, i de små förpackningar som språket erbjuder oss utan att på ett eller annat sätt skära sönder den?

Att förkorta, stympa, banalisera och vanställa är i viss mån oundvikligt när man talar om Gud. Men konsten att skära kan behärskas på olika sätt och utövas med olika grader av perfektion. Bäst skickade i detta hantverk är de som har som yrke att ta hand om Gud och att prata om honom professionellt. Sålunda konstaterar Owe Wikström, professor i religionspsykologi vid Uppsala Universitet, beklagande i en kommentar i Svenska Dagbladet att kyrkornas försummelse att tala om de klassiska frågorna – om Gud, tro, vetande och det eviga livet – är bidragande orsak till den växande trivialiseringen av den kristna tron (SvD 970803). Kyrkornas oförmåga att inte bara på ett begripligt utan framför allt att på ett relevant sätt tala om centrala frågor har förmodligen bidragit till att tömma kyrkorna mer än alla andra komponenter i sekulariseringsprocessen tillsammans. Vem känner sig tilltalad av en Gud som man bara möter i form av kyrkopolitiska gräl och klerikal smårutighet? Hur skall man i de erfarenheter som man gör i livet känna igen en Gud som man på grund av allt prat aldrig hört talas om?

Ärkebiskopen K G Hammar har som nybliven ledare för Svenska kyrkan antagit den krävande utmaningen att samtala om Gud trots alla de begränsningar, schabloner och löjligheter inför vilka det ”mest nedsmutsade ordet” (Buber) ställer oss. (K G Hammar, Samtal om Gud, Verbum 1997). Hans herdabrev som nyinstallerad ärkebiskop i Uppsala är ett tappert – och lyckat – försök att inte prata kyrkopolitik, kvinnliga präster, skilsmässa mellan stat och kyrka utan att på nytt ta upp den kristna trons första och viktigaste fråga: Gud. Hur skall man tala om Gud? Vilka ord skall man använda om de gamla inte längre tycks duga eller har blivit missbrukade? Hammars – genom massmedierna väldokumenterade – förkärlek för mystik leder honom i början in på en via negativa: vi må ha svårt att säga vem eller vad Gud är, men vi vet vad Gud inte är. Han (eller hon) är inte en han eller hon. Gud är inte bara slutstenen i ett avancerat tankesystem som förklarar världsalltet och dess uppkomst. Gud är inte en allsmäktig despot som sitter i sin evighet och hämndlystet väntar på den yttersta domen.

Om inte, vem är då Gud? Hammar föreslår att gudsbilden inte skall byggas utifrån rationalitetens rigida regler utan att den skall tas från människans erfarenhet av sig själv.”Den närmaste källan till gudskunskap är mitt eget liv, min egen djupaste mänsklighet, liksom varje människas innersta och djupaste identitet” (s. 48). Det är i människans hjärta och inte i filosofiska spekulationer som den gudomliga verkligheten uppenbarar sig. Dessa spekulationer var lämpliga under en viss tid men nu måste vårt språk återvinna ett mer holistiskt perspektiv. Kärleken mellan människorna, mänskliga relationer överhuvudtaget och individens introspektion förkunnar – enligt Hammar – tydligast det glada budskapet om den transcendente guden. Under läsningens gång känner man sig följaktligen också varmt berörd av alla de ord som så grundläggande skiljer sig från de begrepp som vi enligt Hammars mening är vana att förknippa med kristendom, nämligen förnuft och dogmer, ämbete, lag eller offer. Hammars intention är nog att läsarens spontana associationer om Gud från och med nu snarare skall leda honom eller henne till minnet av en kärleksfull kram i solnedgången än till dammiga böcker om treenigheten.

Hammar har rätt. Det teologiska språket – inte minst i den neoskolastisk-katolska traditionen – har under det här seklet ända fram till sextiotalet varit präglat av en rationalistisk och systematisk självgodhet som till och med gjorde lekmännen benägna att föreställa sig himmelriket som en evig teologiföreläsning. Hammars kritik mot denna ensidighet är välgörande. Han plockar poäng bara genom det faktum att han som Svenska kyrkans ärkebiskop med den formen av rationalitets- och institutionskritik riktar sig mot sin egen kyrkas ”institutionella intressen”. Maria Bergom Larsson anser i en recension i Aftonbladet den 10 juni 1997, att Hammar ”tycks stå där darrande över ett stup med benen på var sin sida om en avgrundsklyfta som i Ronja Rövardotter. På ena sidan lockar mystiken och friheten. På andra sidan står kyrkan och hävdar sitt monopol över det heliga”. I så fall kan man bara gratulera ärkebiskopen till att han vågade sig dit uppåt.

K G Hammars bok är en inbjudan till att samtala om Gud på ett nytt sätt. Ett sådant samtal skulle kunna börja med att bestämma förhållandet mellan förnuft och kärlek när man strävar efter kunskap om Gud. Enligt Hammars definition står förnuftet för det som är orörligt och fast en gång för alla. Descartes’ patologiska drift efter trygghet föranledde honom att spika fast både ideae clarae et distinctae på papper och levande katter på träplankor. Ett sådant beteende kan självfallet inte vara ett föredöme för att gestalta en nutida gudsrelation. Det kommer till och med de att inse, som inte känner sympati för postmodernismens fadermordskomplex i förhållande till den franske 1600-talsfilosofen. Den mera mogna inställningen till Gud som Hammar föreslår är relationen, kärleken, där ingenting är fastlagt, där allt flyter i kärlekens eviga, saliga ström. Bilden tycks vara omedelbart begriplig: ett nyförälskat par kan tilltala varandra med ord som i andra sammanhang skulle vara direkt förolämpande. För den utomstående är deras språk meningslöst, obegripligt, anarkistiskt, det är relationens språk: godtyckligt och flytande. Så säger Hammar. Men är det verkligen så? Finns det inte lika exakta regler för de älskande som det finns korridorer i luften för flygplan även om ingendera är synliga? Skulle den förälskade ynglingen som brukar kallar sin älskade för ”min kanin” nästa gång lika väl kunna försöka med ”min råtta”? Kärlekens språk är ett lika exakt och reglerat språk som svenska eller polska. Meningslösa eller godtyckliga låter främmande språk bara för dem som inte behärskar dem.

Hammars välmenade förslag att satsa på sitt eget kär-leks–språk tillsammans med Gud må fungera om man betraktar Gud som en helt privat företeelse. Förmodligen kan man gå omkring hemma och uttala alla svenska ”s” som ”sz” och ha intrycket att man har lärt sig polska. Om man däremot vill prata polska med polacker måste man gå den långa vägen. Med det religiösa språket är det – tyvärr – samma sak. Våra religiösa erfarenheter, vår kunskap om Gud är avhängig av bibelns och den kyrkliga traditionens språk. Språket är en bostad och ett fängelse. Detta gäller till och med för mystiken. Mystikens språk är inte ett brott med teologins eller vetenskapens språk utan dess fullbordan, så som Tomas Tranströmers dikter inte avskaffar utan förutsätter den svenska grammatiken. Trots alla berikande medmänskliga möten har de kristna inte fått sin kunskap om Guds kärlek bara från den egna erfarenhets tvetydigheter utan genom många tålmodigt tolkade erfarenheter. Denna tolkning kan knappast ske utan hjälp av det bibliska vittnesbördet och det torra filosofiska och teologiska språk som den kristna traditionen erbjuder oss. Ännu mindre kan den ske utan ett stort mått av förnuft och rationalitet – begrepp som har råkat i ett visst vanrykte i Hammars bok. Abusum non tollit usum – missbruk talar inte mot bruk – detta gäller även förnuftet i alla trossystem. Ärkebiskopen önskar att ”Gud” (våra ord om Gud) blir allt mera lika GUD (verkligheten bakom våra ord) och till denna koncisa formulering av både problemet och dess lösning kan man bara lyckönska Hammar. En sådan utveckling kan tänkas ske både på det personliga planet och i en gemenskap, men den kräver också att den kristna gemenskapen i en gemensam ansträngning samverkar till att förnya det språk som nödvändigtvis måste vara ett gemensamt språk. Detta gemensamma språk kan inte uppfinnas av varje generation på nytt. Det finns redan och enligt den kristna traditionen står dess grammatik inte till disposition. Tron på en personlig gud som har uppenbarat sig genom sin son på ett oöverträffat sätt är en av de centrala reglerna i den ”kristna grammatiken”. Härav vet de kristna vem Gud är, härav vet mystikern vem Gud är och härifrån måste kyrkorna delta i samtalet om Gud.

Om K G Hammar lite mera hade förtydligat hur en hel kyrka i trohet mot sin egen historia kan förnya sitt religiösa språk och sin religiösa sensibilitet, hade nog också Maria Bergom Larsson, när hon i Aftonbladet förundrar sig över hur ”denne radikale biskop” kunde inleda ”sin bana med att tillåta kyrkan att utesluta en präst anklagad för kätteri”, fått ett svar. Att tala om Gud är inte lätt för någon. Begrepp hamnar snabbt i feltolkningarnas återvändsgränder. Samtalet om Gud sker dessutom alltid på ett språk på vilket alla bryter. Men utan ett gemensamt språk skulle det inte bli något samtal alls och det vore nog det värsta inte bara kyrkan utan också samhället kunde råka ut för.