Adam Zagajewski
Den polske essäisten och poeten Adam Zagajewski (1945–2021) var en av de starkaste rösterna bland polska intellektuella före Polens befrielse, en roll som medförde att han i början av 1980-talet migrerade till väst och flyttade dit penna och arbete bar honom. Paris, Berlin, Stockholm och Houston gav tillfälliga hem, men i sitt skrivande återvänder han ständigt till Kraków dit han kom som filosofistudent och där han började som författare, till Gliwice där han växte upp och till det närmast mytiska Lwów (Lemberg, Lviv) där han föddes och hann bli fyra månader innan familjen på grund av krigsslutets nydragningar av gränser blev tvångsförflyttad. Tvångsförflyttningen (och den äldre generationens krampaktiga fasthållande vid tiden i Lwów), kringflackandet och hans egen litterära, politiska och andliga utveckling är återkommande teman i såväl essäer som dikter, och han reflekterar i essäerna ingående över diktandets roll och förutsättningar i olika politiska klimat.
Hans utforskning av poetens roll och det europeiska kulturarvet sker inte minst genom porträtt av andra tänkare, diktare och konstnärer, som får fungera som katalysatorer för djupare reflektion såväl i dikter som i essäer. Om detta och mer handlar nedanstående artikel av Hans Joas, som inte minst tar fasta på Zagajewskis förmåga att finna det mystika i det vardagliga, att skifta våra perspektiv, men också att påminna om det vardagliga i katastrofen, om att svalor och gullvivor fanns även under stalinism och nazism, och om att människor om de inte dör kommer att fortsätta leva vardagliga liv (i själva verket, skriver Zagajewski i en essä, är den grå vardagligheten precis vad totalitarismen eftersträvar – alla lika, alla lika grå).
Adam Zagajewski erhöll flera internationella utmärkelser, i Sverige bland annat Tomas Tranströmer-priset år 2000. Ett flertal essäsamlingar och diktsamlingar finns på svenska, ofta i översättning av Anders Bodegård.
Magdalena Dahlborg
av HANS JOAS
– Om mystika erfarenheters obönhörlighet.
Adam Zagajewskis porträtt av andra diktare, särskilt sådana han beundrade, låter sig alltid även läsas som självporträtt och programmatiska utsagor – som resonemang om diktkonst, om de erfarenheter som artikuleras i poesin, och de som blir möjliga först genom den.
När han exempelvis skrev om Józef Czapski och Czesław Miłosz betonade han å ena sidan djupet i deras förståelse av 1900-talets historiska utveckling, särskilt dess våldshistoria; något som förenade dem. Å andra sidan lyfte han fram deras förmåga att hålla fast vid en icke-historisk, eller som han rentav formulerade det, en ”anti-historisk” inställning till verkligheten, till det alldagliga och till det extraordinära, och till de sätt på vilket det extraordinära bryter in i det vardagliga.
Gång på gång kunde Zagajewski börja tala om plötsliga erfarenheter, som från ett ögonblick till ett annat förändrar vårt liv, genom att uppenbara något för oss som alltid har funnits där, en evig sanning av största existentiella betydelse för oss här och nu, men som vi bara med svårighet kan sätta ord på.
Hans essäer är fulla av exempel på sådant. Så nämner han på ett ställe fascinationen inför en kvinnas ansikte på Paris tunnelbana – något som uppenbart blir till en moderniserad version av Baudelaires ”À une Passante”; det plötsliga mötet med en namnlös kvinna på en bullrig gata, som lämnar efter sig känslan av att just ha mött den som var bestämd för en, för den stora kärleken, men hjälplös bara kunna titta efter henne och aldrig se henne igen. Såsom förälskelsen förändrar oss, så kan också visionen av en möjlig kärlek ifrågasätta vår självbild och vår vardag. Ett annat exempel på en sådan erfarenhet är ett moln, ”som för ett ögonblick stannar upp över Autobahn, som om det skulle betrakta den”. Här skulle man kunna tala om en plötslig decentrering, när jaget växlar över från sin naturligt egocentriska inställning till omvärlden till något annat, och detta inte bara i fenomenologisk mening, såsom Edmund Husserl lärde, utan i betydelsen vision – av att själv vara föremål för ett annat, till och med icke-mänskligt, medvetande. Historien, som man ofrånkomligen är inblandad i som handlande och offer, förlorar inget av sin kraft och betydelse, men den ”icke-historiska” hållningen, som Zagajewski också kallade den ”kontemplativa”, blir också kvar i oss, och de båda förhållningssätten varken utesluter eller eliminerar varandra. I en av sina essäer om Rilke talade Zagajewski, på ett sätt som påminner om Kierkegaard, om två sorters förräderi som man kan begå mot sig själv – det ena då man drar sig tillbaka till en rent estetisk tillvaro, det andra då man låter dagens alla måsten helt ta kontrollen över ens inre.
En bild som den av molnet över Autobahn, som blickar tillbaka på oss, och reflektionerna över spänningen mellan inlevelse i historien och kontemplation – båda är i mina ögon representativa för viktiga drag i Zagajewskis personlighet, poesi och tänkande.
Jag minns Adam inte bara från de regelbundna sammanträdena i Committee on Social Thought vid universitetet i Chicago, där vi var kollegor i flera år – för övrigt de enda möten som inte gav Adam känslan av att de var för långa, som han skrev.
Också minnet av diskussioner är särskilt levande för mig, exempelvis med kardinal Francis Georg (död 2019), och på ett Thanksgiving-party hemma hos en annan medlem i kommittén, den betydande litteraturhistorikern David Wellbery. Men Adam och jag träffades också i Berlin, till exempel på Katholische Akademie, och tillsammans med den gemensamme vännen Sebastian Kleinschmidt, mångårig chefredaktör för Sinn und Form, där flera av hans dikter och essäer publicerades på tyska. Vi sammanstrålade också i Kraków, och efter ett av mina föredrag diskuterade vi ingående min kritik av den extremt inflytelserika historieuppfattningen om en världshistorisk process av fortskridande Entzauberung, avförtrollning, såsom den store sociologen Max Weber utvecklade den. I sin essä ”Inspiration och hinder” hänvisade Adam uttryckligen till denna kritik men överlät generöst de svåra religionshistoriska frågorna till de sakkunniga.
Det här är inte platsen för en återgivning av argumentationen i min bok Die Macht des Heiligen. Jag skulle ändå vilja förklara grunderna för att jag inte tror på avförtrollningstesen i relation till de viktigaste insikterna ur Zagajewskis essäistiska poesi och poetiska essäistik. Försöker man systematisera dessa insikter – något han visserligen medvetet undvek – då kan religionspsykologins främsta klassiska verk vara till stor nytta. Jag tänker på The Varieties of Religious Experience (1902) av den amerikanske pragmatiske filosofen och psykologen William James – den kanske mest omtalade boken om religion i den engelskspråkiga världen. I föreläsningarna XVI och XVII om ”Mystik” hävdade James ”att den personliga religiösa erfarenheten hade sina rötter och sitt centrum i mystiska medvetandetillstånd”. Därefter ställde han emellertid också frågan vad uttrycket ”mystik” egentligen betyder. Han var fullt medveten om det faktum, att ”orden ’mystik’ och ’mystisk’ […] ofta bara används som kritik, då vi betraktar en tankegång som vag, yvig och sentimental och inte bygger på fakta eller logiska slutsatser”. ”Använder man det på detta sätt”, tillade han, ”har ordet föga värde.”
För att förtydliga föreslog han fyra kännetecken, ”som måste finnas i en upplevelse, för att det ska vara berättigat att kalla den mystik”. Jag skulle vilja ställa samman de fyra kriterierna för en exakt betydelse av begreppet ”mystik” under två rubriker. De båda kännetecknen ”flyktighet” och ”passivitet” kan ses som indikatorer på det jag kallar ”det obönhörliga i mystika erfarenheter”, medan de båda andra särmärkena, nämligen ”outsäglighet” och ”noetisk kvalitet”, kan uppfattas som tecken på vad jag benämner ”artikulationens paradox”. Dessa båda idéer skulle jag vilja ställa i relation till Zagajewskis egna djuplodande reflektioner.
Först till flyktighet och passivitet. Zagajewski återkommer ständigt till båda dessa kännemärken. Han betonar gång på gång att han syftar på ”moment” av extas i våra liv, en plötslig förundran, en medveten närvaro som är så överväldigande och fullkomlig ”att den övergår i bön”, som han skrev apropå Simone Weil. Han drog sig inte för att tala om ”inspiration”, ett begrepp som bland en del poeter och konstnärer av i dag ses som misstänkt, som överspelat eller kitschigt, bara en vidskeplighet från antik-grekiskt eller bibliskt tänkande. För Zagajewski var just momentet av passivitet i detta begrepp viktigt: anden far in i oss i ögonblick av inspiration och fyller oss; vi kan inte åstadkomma dessa erfarenheter avsiktligt utan bara bereda mark för dem, öppna oss för dem, under ”dagar utan brådska”, i ”läsandets och eftertankens ljuva långsamhet”. De här erfarenheternas flyktighet är en följd av vardagslivets strukturer. Sådana upplevelser är nämligen inte endast svåra att uppnå utan framför allt att hålla fast, eftersom de praktiska nödvändigheterna snart inställer sig igen, vår livsstils fragmentariska karaktär gör sig påmind – en följd av våra många förpliktelser och andras förväntningar – eller att förnuftets tvivel överfaller oss. Det är de ”hinder”, som Adam skrev om i sammanhanget inspiration.
I en anmärkningsvärd ordvändning distanserade han sig emellertid också från varje romantisk idealisering av extraordinära erfarenheter och lovsjöng i stället självdisciplin, rutin, att dagligen gå till arbetet, vare sig man känner sig inspirerad eller inte. Hans stora förebilder i det avseendet tycks ha varit den franske bildhuggaren Auguste Rodin, som utövade sin konst som ett hederligt hantverk, och Rilke, som då och då var sekreterare åt skulptören, och förde sitt liv på liknande sätt. Precis som Rodin och Rilke var Adam ingen bohem. Här lyser en djupt katolsk inställning igenom: du ska regelbundet gå till kyrkan, även om du inte kan förvänta dig att varje gudstjänst skänker dig extraordinära upplevelser, för om du inte går får du med säkerhet inte ta del av eukaristins erfarenhet. För Zagajewski var det viktigt att avgränsa sin förståelse av extatiska upplevelser såväl från blott och bart hedonistisk njutning som från underdånighet under någon religiös institution. I den meningen hade hans tal om ”erfarenhet” alltid en moralisk dimension. Alldeles tydligt blir detta då han talade om känslan av ”uppenbarelse”, som är inrymd i sådana erfarenheter. Han använde i själva verket ordet uppenbarelse i estetiska sammanhang och såg Rilkes berömda rad ”Du mußt dein Leben ändern” (”Du måste ändra ditt liv”) utan tvivel som representativ för intensiva estetiska upplevelser och deras livsförändrande karaktär.
Därmed kommer jag till den andra gruppen kännetecken för mystik erfarenhet, nämligen ”outsäglighet” och ”noetisk kvalitet”.
Outsäglighet handlar naturligtvis om våra svårigheter att uttrycka känslor, sinnesintryck och prereflexiva reaktioner i ord. Inte bara extraordinära upplevelser är ofta svåra att artikulera. Man behöver bara tänka på vår förmåga att uppfatta ett ansiktsuttryck och den komplexa uppgiften att bestämma exakt vad den andres minspel avslöjat om vederbörandes sinnestillstånd. Eller tänka på smaken av vin och de oavsiktligt komiska försöken att beskriva den, på flasketiketten (en lätt antydan av grapefrukt, blandad med björnbär). Här syftar jag dock inte bara på dessa svårigheter utan talar om en artikulationens paradox. Det faktum att något som är svårt att artikulera på samma gång känns särskilt angeläget att artikulera ter sig paradoxalt. Såvida vi inte arbetar inom vinhandeln behöver vi inte på allvar bekymra oss om den exakta smaken – däremot är ”mystika tillstånd, för den som erfar dem, av allt att döma även tillstånd av insikt”, enligt William James. Han fortsätter: ”Dessa tillstånd är förknippade med insikter i djupa sanningar, som inte grävs fram av det diskursiva intellektet. Det handlar om upplysning, uppenbarelser, som verkar meningsfulla och viktiga, hur oartikulerade de än förblir, och i regel har de en märkvärdig eftersmak av särskild auktoritet.”
Alla dessa begrepp förekommer också i Adam Zagajewskis skrifter: upplysning, uppenbarelse, plötslig insikt. I min bok Die Entstehung der Werte (Värdenas uppkomst) från 1997 har jag använt begreppet ”subjektiv evidens” för detta. Något tycks oss uppenbart gott eller ont, fastän vi vet att inte alla delar vår mening, och att vi inte får beteckna dessa andra som bara blinda. Zagajewski försökte medla mellan extraordinär erfarenhet och diskursivt giltighetsanspråk. Med den italienske lyrikern Eugenio Montale talade han om poesi som en ”dröm drömd i förnuftets närvaro”. Därför var dikt ”mystik för nybörjare” för honom. Men vad är då mystik för avancerade? Hans svar: strävan mot att tiga, ”efter sammansmältningen med något som är större än vi själva”, mötet med det transcendenta; åtminstone en inriktning på det. Men poesi, hänvisad till språk, kan uppenbart inte övergå i tigande, bara bli lakonisk eller förtätad, ”en mycket speciell kompromiss mellan två världar”. Här har den punkt nåtts, vid vilken också musikens betydelse för hans tänkande visar sig.
Just på detta ställe växlar Zagajewski nu över till en annan terminologi, nämligen fantasins och föreställningsförmågans, i stället för talet om mystik. Medan hans tonfall förblir ytterst lågmält, blir styrkan i hans aversion mot vad han kallade ”den arroganta antipati mot religionen som en stor del av det konstnärliga avantgardet odlar” desto tydligare. Han avvisade bestämt också åsikten att poesin slutgiltigt hade förlorat sin oskuld, ja sitt berättigande, efter Auschwitz, efter 1900-talets våldshistoria. Under den skugga som Shoah kastade över allting i världen, existerade tillvarons alla beståndsdelar vidare. Hur outhärdligt minnet av judiska barn som leddes in i döden än var, kommer det också i fortsättningen att finnas vårliga träd och ”gamla damer som sitter på en bänk i Planty-parken [i Kraków] och tänker tillbaka på sin ungdom”. Utan dessa erfarenheter och vår fantasi – hur skulle vi hålla våra ideal vid liv; ”to hold in a single thought reality and justice” (W. B. Yeats)?
Adam Zagajewski var varken någon ren upplysare eller ren romantiker. Han delade den betydande katolske filosofen Charles Taylors övertygelse att vi i dag borde vara både och, måste hålla balansen mellan de två orienteringarna, i vissa avseenden stödja utvecklingen, men ändå inte förbjuda oss själva känslor av förlust och sorg som har med delar av utvecklingen att göra. Vad betyder det för vår förståelse av ”avförtrollning”? Jag tror det betyder att vi måste vara ytterst känsliga för alla processer av avmagifiering, avsakralisering, sekularisering och försvagning av transcendensföreställningar. Men vi borde också beakta, att det ständigt förekommit nya magifieringsprocesser, nya idealbildningar, nya försök till förståelse av transcendens, förnyad religiös vitalisering. När det inträffar, då är Max Webers historia om avförtrollning inte nödvändigtvis fel i sina enskilda beståndsdelar, men på det sätt som dessa sammanfogas till en tes om en enda process: de bibliska profeternas kamp mot trolldom, över den påstådda regressionen under medeltiden, till förnyelsen av profetisk kamp under reformationen, via den tidigmoderna vetenskapliga revolutionen och därifrån till upplysningen och en kausaldeterministisk världsbild, en värld utan inneboende mening, och därefter till den djupa europeiska identitetskrisen kring fin de siècle på tröskeln till första världskriget.
Det här är en synnerligen melankolisk historiesyn, som inte lämnar något utrymme ens för en intellektuellt acceptabel religiös tro i vår tid; det är emellertid också en arrogant eurocentrisk världsbild, eftersom den får alla religiösa människor inom och utanför Europa att framstå som blotta kvarlevor från det förgångna. För att gå emot detta narrativ är det nödvändigt, men inte tillräckligt, att påvisa dess empiriska brister. Vi behöver också en alternativ historieskrivning, som tillåter en förståelse av alla former av sekularisering, men inom ramen för en adekvat uppfattning om mänsklig erfarenhet, dess dynamik, artikulationens problem – och förbindelserna mellan sådana erfarenheter och frågan om normer, värden och ideal. Jag betraktar Adam Zagajewskis essäer och framför allt hans poesi som ett av det sena 1900- och det tidiga 2000-talets mest lysande bidrag till förståelsen av mystika erfarenheters obönhörlighet och av deras paradoxala artikulation i människans historia.
Översättning: Ylva Herholz
Artikeln publicerades ursprungligen i Sinn und Form nr 4/2023 och publiceras med författarens tillstånd.
Hans Joas är Ernst Troeltsch-professor i religionssociologi vid Humboldt-universitetet i Berlin.
Ur Signum nr 3/2024, s. 17–21.