Monastisk levnadskonst

Av ’Europas skyddspatroner’, Benedictus, Kyrillos och Methodios, var två munkar, och den tredje (Kyrillos) avled som munk. Även om deras verkningshistoria beror av många yttre faktorer, blev den principiellt möjlig just därför att de var munkar. Det monastiska idealet framställer nämligen ett helhetsprogram för livet. Allt fångas in i ett enda meningssammanhang, det gemensamma återvändandet till Gud, vars människoblivne Son vid tidens fullbordan har i sig sammanfattat allting i himlen och på jorden (jfr Ef 1:10). Detta program omfattar livet i alla dess dimensioner. Alla den mänskliga existensens dialektiska spänningar förenas i en enda gestalt. Askesen, som också finns med i detta ideal, syftar till att värna om den känsliga jämvikten mellan alla dessa motsatta aspekter: Gud och människa, tid och evighet, det förgångna och framtiden, auktoritet och personlig frihet,) aget och den andre, den slutna gemenskapen och omvärlden, bön och arbete, arbete och fritid, död och liv.

Att alltid och överallt befinna sig mitt i dialektiken är helt enkelt levnadskonst. Den monastiska regeln erbjuder här en praktisk hjälp till att över huvud vara människa. Livskraft växer bara ur livet självt. Dess källgrund befinner sig i mitten, i jämvikten mellan de många krafter som drar åt olika håll. Livskraften visar sig alltså som ”the power of paradox” (Esther de Waal, Living with contradiction. London 1989, svensk översättning Att leva med motsägelser. Katolska Bokförlaget och Bokförlaget Libris, 1995.). Därför strömmar denna kraft inte ut över alla gränser utan uttrycker sig helt stilla genom sinne för ordning och det rätta måttet: omnia mensurate faciat- cellarius, förvaltaren, skall göra allt med måtta, urskillning, omdöme (Benedictus’ regel 31.12; jfr 48.9). Denna praktiska livshållning når för Benedictus sin kulmen i ”omdömesförmågan” (discretio – 64.18), urskillningens eller ”omdömets gåva, dygdernas moder” (64.19). Den gör det möjligt för abboten att ”avväga” (temperare) gemenskapens och varje enskilds liv ”så att de starka har något att sträva efter och de svaga ändå inte flyr” (64.19).

Kanske upplever många människor sitt eget liv och samhället över huvud så ansträngande därför att denna jämvikt i så stor utsträckning gått förlorad. Det blir inte bättre om man vill bota den ena överdriften med den motsatta. Man kan inte förvänta sig av munkarna – inte heller de själva – att de i en

sekulariserad värld skall enbart återföra den utstötte Guden eller gentemot tidens överaktivitet ställa ett övermått av stillhet för bön. Sådana krav kan bara bli en from eller enbart retorisk överdrift som inte leder någon vart. Det är att missförstå den inre vibrationen i den monastiska livshållningen.

Både när det gäller Europas tidigare utveckling och dess nuvarande läge är två benediktinska livsområden värda att framhävas: gemenskapen och den personliga egendomslösheten.

Abboten – enhetens tecken

I kontrast till nutida uppfattning bygger den helige Benedictus inte upp gemenskapen från dess bas, från flertalet enskilda meningsfränder, utan från dess spets eller slutsten som är dess enhet. Som ”Kristi ställföreträdare” (2.2; 63.13) är abboten inte bara föreståndare för munkgemenskapen utan framför allt sinnebild för dess enhet. Han personifierar dess gemensamma ande. Denna skenbart framträdande position gör det möjligt för abboten att delta i gemenskapens liv på ett synnerligen intensivt sätt. Den ömsesidiga relationen mellan den enskilde munken och gemenskapen som korporation tar gestalt genom abbotens förmedling. Gentemot den enskilde företräder abboten gemenskapen, gentemot gemenskapen den enskilde. Abboten är på så vis den enhetsstiftande medelpunkten. På detta sätt försöker Benedictus förebygga den intressekonflikt mellan enskilt och

gemensamt som jäser i varje slag av samliv. Detta tillgodoser de båda sidorna hos den enskilda människan som vi kallar individ och person. Som individ är den enskilde till för gemenskapens skull. Han ställer sig till förfogande, han engagerar sig för gemenskapen, som alltid är större än han själv, och dess liv. Härvidlag råder en strikt social nivellering: alla munkar är lika. Syftet är ingalunda likriktning utan likhet. Dess grundval är enheten i Kristus som abboten skall framställa i sitt liv. Abboten ”skall inte göra åtskillnad på person i klostret. Han skall inte älska den ene mer än den andre […] Den som är född fri skall inte ha något företräde framför den som inträder som slav […] Ty vare sig vi är slavar eller fria, är vi alla ett i Kristus och bär under en och samme Herre samma förpliktelse till tjänst, eftersom det ’hos Gud inte finns något anseende till personen’. […] Abboten bör alltså visa alla samma kärlek och ställa samma krav på alla efter vars och ens fötjänster” (2.16-22). Det är betecknande att Benedictus i detta sammanhang betonar abbotens stränghet, kompromisslöshet och till och med hans straffande makt.

Men abboten är också förmedlare i den omvända relationen, nämligen gemenskapens förhållande till den enskilde munken. Här skall gemenskapen som sådan engagera sig, ställa sig till förfogande för varje enskilds bästa, bejaka var och en som den unika människa Gud har velat att han skulle vara, och till och med kärleksfullt bära hans fysiska och psykiska begränsning (jfr 72.5). 1 detta perspektiv framstår varje munk inte som en förvaltningsbar individ utan som en person. Det är den högsta värdighet som finns här i världen, en värdighet som tillkommer alla människor i lika mån, även om de personer som skall bevisas denna heder alla är unika i sin inbördes olikhet. Här visar Benedictus abboten hur tung hans uppgift är, just därför att han har att tjäna varje munk så som det motsvarar denne. Abboten skall verkligen vara fader, inriktad mera på att hjälpa än att härska (jfr 64.8), att låta nåd och barmhärtighet gå före rätt (jfr 64.10) bli mera älskad än fruktad (64.15). Abboten ”må också veta hur svår och mödosam den uppgift är som han övertagit: att leda själar och tjäna mångas temperament […] Han bör rätta sig och anpassa sig efter vars och ens egenart och förstånd” (2.31,32).

Dessa båda hållningar står inte oförmedlat bredvid varandra. Abboten kan förena dem inom sig, om han i sitt tillvägagångssätt låter den ena hållningen nyansera den andra. ”Måste han tillrättavisa skall han handla klokt och inte gå för långt, så att han inte bryter sönder kärlet genom att alltför ivrigt skrapa bort rosten. Han skall alltid vara på sin vakt mot sin egen bräcklighet och tänka på att det knäckta strået inte far brytas av. Med detta vill vi inte säga att han skall tillåta felen att frodas. Som vi redan sagt skall han utrota dem klokt och kärleksfullt så som han bedömer lämpligt för var och en” (64.12-14).

Egendomslöshet

Denna tvåfaldiga dialektik, där munken ur olika aspekter står som individ och som person, bestämmer också munkens umgänge med de jordiska tingen. Benedictus känner inte fattigdomsidealet, sådant det senare förkroppsligades av den helige Franciskus, utan lär den personliga egendomslösheten. Detta levnadssätt är i visst hänseende det svårare, eftersom det gäller att undvika två extrema positioner: å ena sidan rätten att fritt förfoga över egna tillgångar, å andra sidan det totala försakandet av allt eget ägande, såväl individuellt som gemensamt. I den enskilde munkens förhållande till gemenskapen som individ fordrar regeln en förbehållslös personlig egendomslös~ het: Ingen far ”äga något som sitt eget, absolut ingenting, varken bok, skrivtavla eller griffel, absolut ingenting” (33.3). Varje slag av egendomsförvärv är för Benedictus av ondo och en last. ”Framför allt måste man utrota denna last från klostret” (33.1). Grundval för denna radikala fordran är inte ett särskilt fattigdomslöfte utan den monastiska professen som sådan, vigningen åt Gud (och åt kyrkan och åt alla människors frälsning). Den som har från-ägnat sig själv genom en sådan akt, är enligt Benedictus inte längre i stånd att till-ägna sig något, dvs. förvärva egendom. Bröderna ”har ju inte ens rätt att förfoga över sin kropp eller sina önskningar efter egen vilja” (33.4). När Benedictus förordnar om personlig egendomslöshet, har han ingalunda för avsikt att förbjuda bruket av olika föremål. Det enda han har för ögonen är det som kännetecknar ägaren: att förvärva eller avyttra något efter eget godtycke (jfr 33.2; 54.1).

Denna om man så vill negativa beskrivning av egendomslösheten svarar mot en positiv karakteristik, som tydligt uttrycker vad Benedictus egentligen har för avsikt: ”Allt de behöver skall de med förtroende begära av klostrets fader, och de får inte behålla något som inte abboten givit eller tillåtit” (33.5). Liksom gemenskapen i abbotens person kräver egendomslöshet (jfr 55.16), så ger eller beviljar den också genom abbotens förmedling (jfr 55.18).1 detta avseende är återigen varje enskild munks personliga egenart det förhärskande. Benedictus formulerar sin grundsats, när han talar om måttet av mat och dryck: `Var och en har fått sin särskilda nådegåva av Gud, den ene av ett slag, den andre av ett annat’. Det är därför som vi med en viss ängslan bestämmer måttet av näring för andra” (40.1,2; citat 1 Kor 7:7). Samma respekt för den enskilde munkens personliga mått visar sig också i att abboten skall ge akt på klädernas storlek: ”Vad beträffar måttet på kläderna skall abboten se till att de inte är för korta utan avpassade för dem som bär dem” (55.8). Varje munk far det han behöver och på det sätt han behöver.”

Det står skrivet: ’Man delade ut åt var och en efter hans behov”’ (34.1; citat Apg 4.35). Abboten skall iaktta discretio, urskillning och måtta. ”Man skall ta hänsyn till [brödernas olika] svagheter. Den som alltså behöver mindre, skall tacka Gud och inte vara bedrövad. Den som behöver mer, skall ödmjuka sig för sin svaghets skull och inte förhäva sig på grund av den barmhärtighet som visas honom” (34.2-4; jfr 64.19).

Benedictus är alltså mycket mån om, att det personliga måttet för var och en blir tillgodosett. Den enes avund eller otillfredsställdhet skall inte avhålla abboten från att ge den andre efter ett mått som kanske avviker från den förres (jfr 55.21). Kverulanterna och de motspänstiga som inte vill tillerkänna en medbroder hans mått skall han straffa strängt. Abboten blir alltså den enskilde personens försvarare, i förekommande fall också gentemot kommunitetens ovilja.

Den av den helige Benedictus inrättade levnadsordningen vilar alltså helt på egendomslöshet, generositet och mottaglighet. Den ger inte bara rum för de olika munkarnas personliga mått, dvs. för det unika hos var och en, utan också för det egna mått som hör till varje föremål: alltifrån klostrets byggnader, kyrkan och böckerna till de alldagliga bruksföremålen. Allt vad munkarna erhåller för sitt personliga bruk, skall de hålla i sådant skick, att andra kan använda det efter dem. Det blir inte bara givet utan kan också krävas tillbaka (jfr 32.2 f). Den som umgås vårdslöst med tingen ställer sig i skuld hos gemenskapen (jfr 31.11; 32.4; 46). Umgänget med jordisk egendom har sin plats inom det ena allt omfattande meningssammanhanget. För de andra munkarnas skull behandlar man allt med varsamhet. För Guds skull bemöter man allt med respekt (jfr 31. 10 f). Klostret, med alla som bor där och alla dess tillhörigheter, kallar därför Benedictus ”Guds hus” (31:19; 53.22; 64.5).I den enskilde munkens förhållande till gemenskapen avvisar Benedictus individualismen, i gemenskapens förhållande till den enskilde munken avvisar han kollektivismen. Den enskilde har ansvar för gemenskapens enhet; gemenskapen har å sin sida ansvaret för den enskilde personens unika värde.

Individualism och kollektivism

Benedictus undviker därigenom två ytterligheter som alltid tycks frambesvärja varandra: den sociala individualismen och kollektivismen. Människorna flyr in i individualism, när samhället inte erkänner dem som personer. Samhället stelnar i kollektivism, när de enskilda personerna inte engagerar sig i det just som personer. Individualism och kollektivism utesluter personlig gemenskap. De är antingen symptom på en gemenskaps sönderfall eller har aldrig låtit en sådan komma till stånd. Det ideal som den helige Benedictus formulerade har väl ingenstans blivit till fullo förverkligat. Ändå är det en maning till att tänka om, både för enskilda människor och för samhället. Kan inte denna grundtanke rymma en inspiration också för den europeiska gemenskapen?

Den helige Benedictus regel som citeras ovan finns utgiven i svensk översättning på Katolska Bokförlaget, 1991.