Moskva återskapar sina heliga rum

Moskva blickar framåt genom att se i backspegeln. Under glasnostperioden har det sovjetiska Moskva börjat nedmonteras och det gamla ryska lyfts fram. Staden tvättar av sig sina marxism-leninistiska stämplar. Snart hundratals gator, torg och därtill tunnelbanestationer har fått nya namn, dvs. återfått sina gamla historiska beteckningar. Nu gäller Aleksandrovskij Sad, Ochotnyj Rjad, Teatralnaja och inte Kalininskaja, Marks Prospekt och Sverdlova. Det centrala torget, femtioårsminnet av den stora socialistiska oktoberrevolutionen, fick kort och gott namnet Manegetorget men utgör nu, 1995, en enorm byggrop som enligt planerna skall bli ett köpcentrum, i denna känsliga historiska miljö dessbättre under jord.

Just där Röda torget går över i Nikolskaja ulitsa (före detta 25 oktobergatan) ligger en nyuppförd kyrka, som med sina mörkrosa fasader och gyllene kupoler drar blickarna till sig. Det är den nya Kazankatedralen, en exakt kopia av sin 300 år gamla föregångare, som revs på order av Stalin 1936. På Gudsmoderns av Kazan dag 1993 firades åter den heliga liturgin där och nu är den en ständigt fungerande kyrkolokal där fromma ryssar och nyfikna turister blandas. Strax till vänster om Kazankatedralen tar ett annat nygammalt byggnadsprojekt form, en dubbelt tornkrönt portbyggnad, vars föregångare från 1500-talet bl a är känd från en målning från 1811 av Fjodor Aleksejev. Byggnaden, som kallades Uppståndelseportarna (Iverska portarna), skall ha rivits för att ge plats åt spårvägen. Den nya skall nu bli en förbindelsebro mellan Historiska museet och f d Centrala Leninmuseet, nu tyst och tillbommat. Någon kommenterade i försiktig glasnostanda: ”Det var kanske lite överdrivet att hela denna byggnad skulle ägnas åt en enda person.” Historiska museet är liksom andra äldre museer i stort behov av lokaler och kommer att överta huset.

Lenin vaktas inte längre

Trots en hel del protester ligger Lenin ännu kvar i sitt granit- och labradoritmausoleum på Röda torget, men borta är de mekaniskt marscherande, alternativt absolut stillastående militära vakterna. Vaktombytena med sin enorma precision tedde sig närmast som en synvilla! I mausoleets inre mörka rum där Lenin vilar i en kristallsarkofag kastas ett reflekterat, sällsamt orange ljus ut från hans lätt insjunkna ansikte och löst liggande händer (naturligtvis inte knäppta). Folk med outgrundliga ansikten defilerar tyst förbi. I våras publicerade debattidskriften Argumenty i fakty en artikel som varnade för de faror som besökaren utsätter sig för i gravkammaren. Han blir påverkad av en osynlig ond energi av sådan styrka att han blir andligt invalidiserad, påstår tidskriften och föreslår jordbegravning av Lenin med genomförande av speciella riter för bekämpande av satanism. Många anser att han bör begravas vid sidan av mor och syster i S:t Petersburg. Efter nämnda artikels publicering undrar man vad S:t Petersburgborna anser om detta. Och vad skall man göra av Sjtjutsevs polerade stenpyramid? Är den historiskt omistlig? Vad skall man göra med de röda femuddiga rubinstjärnorna på Kremls fem högsta torn, symboler för den segrande socialismen, genom sin form klart distanserande sig från kristendomens sexuddiga gula betlehemsstjärna? Enligt myten är materialet till kremlstjärnorna rubiner som smälts om till glas. Men med tanke på att de största stjärnorna har tre meters diameter förefaller detta omöjligt. Nej, den enkla sanningen är att glaset är ett plastmaterial. Stjärnorna är försedda med ett sinnrikt system av prismor och speglar, som intensifierar ljuset från 5000-wattslampor. En finess är att rubinstjärnorna med hjälp av kullager kan röra sig med vinden. En rimlig förmodan är att de far vara kvar, betraktade som ett tidstypiskt dokument.

Sprängd katedral återuppstår

Mest intressant av de nya byggprojekten är dock återuppförandet av Kristus Frälsarens katedral

(Chram Christa Spasitelja) på den plats där den ursprungligen byggdes. Den gamla katedralen, som var Rysslands största kyrka, fick stå mellan 1883 och 1931, då Stalin lät spränga den. Frälsarkatedralen kom att bli en viktig symbol för staden Moskva. En liknande roll spelar ju idag den lilla och betydligt äldre Vasilij Blazjennyj-katedralen på Röda torget. Då ryska katedraler i jämförelse med sina västeuropeiska systrar är påfallande små, var Frälsarkatedralen bara genom sin storlek något exceptionellt. Golvytan var 6750 m=, cirka tio gånger större än den i Rysslands centralkyrka, Uspenskijkatedralen i Kreml. Höjden var över 100 meter, något högre än Isaakskatedralen i S:t Petersburg.

Tsar Alexander I hade givit ett heligt löfte att bygga Rysslands största kyrka om landet frälstes undan fransmännen under napoleonkriget. Det tog 44 år av planering, projektering och byggande innan katedralen kunde invigas. Arkitekten Konstantin Ton valde traditionell rysk-bysantinsk stil, vertikal, massiv, med en centralkupol och fyra mindre kupoler. Materialet var tegel, klätt med sten, varav en del var dyrbara material som labradorit, porfyr och marmor. Kupolerna täcktes med 422 kg guld. Tidens förnämsta konstnärer anlitades för att utföra utsmyckningen av katedralens väggar och

ikonostas.

Kommunistregimen kom att bli ett dödligt hot mot Frälsarkatedralen. År 1931 plundrades den på sina dyrbarheter (ikonostasen lär ha skänkts eller sålts till presidentfrun Eleanor Roosevelt) och sprängdes, vilket t.o.m. är dokumenterat på film. Denna klart ikonoklastiska handling upprörde de troende i Moskva och utgjorde en kränkning som aldrig skulle glömmas. Regimen motiverade sprängningen med att marken behövdes för uppförandet av Sovjeternas palats, en tänkt mastodontbyggnad på 480(!) meters höjd i ett tiotal etager, krönt av en kolossalstaty av Lenin. Men det Babels torn-liknande bygget blev inte av. Bl a kom Andra världskriget emellan. För att det pinsamma tomrum som uppstått i stadsbilden skulle fyllas beslöt man att istället anlägga en jättelik simbassäng. Där skulle moskvaborna sommar som vinter kunna bada utomhus i 28-gradigt vatten tillsammans med 2000 andra.

Men tiden verkade för Frälsarkatedralen. Så småningom började man tala öppet om sprängningen som en brottslig handling. År 1988, vid den Ryska ortodoxa kyrkans 1000-årsjubileum och visningen av filmen Chram (Templet), där sprängningen visas i det inledande historiska avsnittet, uppkom den då närmast utopiska iden att katedralen skulle återuppföras. Idag reser sig emellertid Frälsarkatedralen redan högt över fundamentet, valven är slagna och arbetet framskrider i rasande fart. Grundstenen lades av patriarken Alexij 11 så sent som juldagen (7 januari enligt kyrkans kalender) 1995. Femtusen arbetare är engagerade och katedralen skall stå färdig om två

år. Frågor om vem som finansierar får mestadels svävande svar: en del är sponsring, en del insamlingar. Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov har deklarerat att staden inte stöder bygget finansiellt. Naturligtvis går moskvabornas åsikter isär angående projektet. Är det mer än en nostalgitripp i det större formatet? Jo kanske, ur psykologisk synvinkel kan företaget nog betecknas som en del av en helande process, som har samband med stadens sökande efter sin historiska, kulturella och religiösa särart. Efter Andra världskriget rekonstruerades många miljöer i Europas sönderbombade städer, miljöer som var omistliga för dessa städers identitet.

Ett nytt folkligt engagemang

Att man vill bevara och återskapa heliga rum råder det ingen tvekan om. De förut så tillbommade kyrkobyggnaderna har öppnat sina dörrar. Innanför möts man av byggnadsställningar, provisorisk ikonostas och hyvelspån på golvet, men också av engagerade präster och församlingsbor som gärna släpper till sina lediga timmar för frivilligt arbete. Och kyrkan fungerar, rabotajet, som ryssen säger. Förut osynliga verksamheter har blivit synliga. Bokborden i kyrkorna, på tunnelbanestationer och på gatorna samt kyrkans kiosker på stan (oftast krönta med en liten lökkupol) svämmar över av nytryckt religiös litteratur, biblar, bönböcker, illustrerade helgonberättelser, bibelböcker för barn, basal troslära för den som aldrig tidigare kommit i beröring med tron, men också utläggningar av mytomspunna begrepp som Moskva tredje Rom. Ett besök i en kyrka nära Danilovklostret en vanlig lördag avslöjade en ganska stor dopverksamhet: ett femtontal spädbarn togs emot vid dopfunten och minst lika många unga vuxna steg ned i den baldakinprydda dopbassängen.

Fem dagars pilgrimsresor till Gamla Valamo i Ladoga utannonseras på kyrkportarna. Besök i huvudklostret och sketer utlovas. Ett tillfälle att se det legendariska klostret få liv igen. År 1989 på aposteln Andreas den Förstkallades dag återkom 4 munkar och 7 noviser till Valamo och enligt uppgift har gemenskapen nu ett 80-tal medlemmar. Den välsjungande kören har inte oväntat kommit ut med ett kassettband, vars intäkter tillfaller klostret och dess verksamheter.

Klostren fylls av kyrkligt liv

Moskva har självt ett antal kloster i stort behov av upprustning, något som kyrkan nu har gripit tag i. ”Remont” är ordet för dagen. Redan klart är Danilovklostret, som 1983 återbördades till Moskvapatriarkatet och nu är ett betydande kyrkligt centrum med patriarkresidens och en avdelning för externa kyrkliga relationer. Klostret hade under sovjettiden använts bl a som uppfostringsanstalt, paraplyfabrik och senast för kylskåpstillverkning. Allt som hade påmint om dess tid som kloster hade nogsamt avlägsnats och vid överlämnandet till kyrkan var byggnaderna så gott som i ruiner, men de är nu pietetsfullt renoverade och underhålls väl. Cirka 40 munkar och noviser finns i klostret.

Andronikovklostret med dess restaureringsverkstäder och Andrej Rubljov-museet för gammalrysk konst är ett välhållet statligt museum som nu dessutom fått kyrkligt liv genom öppnandet av Frälsarkatedralen, en gång byggd och smyckad av den kände ikonmålaren Andrej Rubljov.

Den förut renrakade interiören har berikats med en provisorisk ikonostas. I somras, den 26 juni, firades med stor högtid 600-årsminnet av klostrets grundare Andronik och den 17 juli hedrades minnet av Andrej Rubljov – hans grav finns på okänd plats inom klostrets murar. Både kyrkorummet och trappan utanför var fyllda av dem som ville delta i den heliga liturgin denna dag, vars firande avslutades med stor ikonprocession genom klostret.

År 1991 överlämnades Donskoj- och Novospasskijklostren till kyrkan. I det senare klostret, grundat 1462 som en länk i den försvarsring av befästa kloster som omgav det gamla Moskva, har reparationsarbetena ännu inte hunnit så långt, medan de är i full fart i Donskojklostret, som just höll på att övergå i ruintillstånd. Munkar på minitraktorer forslar bort bråte från den överväxta, nästan djungelliknande kyrkogården. Hammarslagen dånar från kyrktaken och plåtslagarna utför en till synes livsfarlig akrobatik hängande i linor från lökkupolerna.

Akut ikonbrist föder nya målare

Ett problem som öppnandet av kyrkor har fört med sig är att bristen på ikoner blivit akut. Under sovjettiden var ikonmåleriet långt ifrån att vara en gynnad konstform. Tekniken och traditionerna bevarades dels genom lackmåleriet, dels genom restauratörernas kunnande. Ett fatal ikonmålare övervintrade i klostren. Andra fortsatte sitt arbete i exil. På senare år har ikonbrist även uppstått p g a stöldvågen som drabbat både kyrkor och privata hem. Dessbättre gör ryska tullen ett och annat beslag, som så småningom kommer kyrkan till godo. Så fick Kazankatedralen en del av sina ikoner.Vissa församlingar är också på offensiven för att få tillbaka de ikoner som bevisligen är deras, men som efter restaurering hamnat på statliga museer. Krav på återlämnande har rests såväl mot Tretjakovgalleriet som Andrej Rubljov-museet. Veterligen har dessa inte avstått från några ikoner ännu.

Under klockringning från den närbelägna helige Nikolaj Undergörarens kyrka återöppnades vid en festlig ceremoni i april 1995 Tretjakovgalleriet, moderniserat, med klimatanläggning och det senaste i stöldskyddsutrustning efter att ha varit mer eller mindre stängt i tio år. Museet rymmer rysk konst från tio sekler. På ikonavdelningen visas Rysslands största ikonskatter, som Gudsmodern av Vladimir, en bysantisk ikon från cirka 1125, och Andrej Rubljovs Treenighetsikon (1411/27). Framför dessa ikoner finner man skänkta blombuketter och inte sällan ser man människor förrätta bön inför dem.

På Centrala konstnärshuset mitt emot Gorkijparken visades i juli och augusti nya ikoner. Bakom utställningen stod Moskovskaja Ikonopisnaja Masterskaja (Moscow Icon-PaintingAssociation) med ateljeer i förorten Zelenograd. Detta är en sammanslutning som bildades 1991 av ikonmålare, var och en specialiserad på en viss stil, flera inriktade på 1600-talets ikontraditioner. Målarna säger sig vara influerade av O. S. Tjirikov, entusiast för bevarande och återupplivande av det ryska ikonmåleriet, samt av Palechtraditionens ikon- och miniatyrmåleri. Sammanslutningen har markerat sin samhörighet med Ryska ortodoxa kyrkan genom att knyta en präst till verksamheten. Utställningen visade ett 40-tal verk av genomgående hög kvalitet, inspirerade av olika perioder i det ryska ikonmåleriets historia. En del av dessa ikoner var försedda med oklader (klädnader) av silver, besatta med pärlor och stenar eller med dekorationer i emalj. Det förekom även rikt arbetade tsator (halssmycken) och venetser (glorior). En ikon var försedd med kiot (glasskåp). Ikonerna var till försäljning och beroende på utförande varierade priserna mellan USD 1000-30 000. Trots all den prakt som utställningen bjöd på så var det de klassiskt enkla verken som gjorde störst intryck, speciellt några av Aleksander Rudoj från Odessa. Han är född i slutet av 1960talet, delvis självlärd, delvis skolad hos en restauratör. Rudoj började måla snart efter sitt dop i 15-årsåldern och besitter redan en mästares skicklighet. Moskovskaja Ikonopisnaja Masterskaja har redan haft sin första utställning i utlandet (Sydafrika) och hoppas på att få visa sina verk i flera länder. Man planerar att ha utställningar i Moskva varje sommar och jul.

Böcker om nutida rysk kyrkokonst har redan sett dagens ljus, bl a bildverket Russian ChurcbArt Today (Novaja kniga 1993), som förutom ikoner och ikonostaser visar fresker, mosaiker, broderier, halskors och panagior, allt i traditionell stil. Ett speciellt kännetecken för den rysk-ortodoxa konsten är att den i alla tider byggt på samma traditionella grund och således är befriad från kravet att ständigt förnya sig. Med tanke på att den sakrala konst som finns bevarad inte längre räcker till för att fylla behoven, kan man förvänta sig att antalet utövare på området kommer att öka de närmast kommande åren.

För precis 600 år sedan flyttades ikonen Gudsmodern av Vladimir från staden Vladimir till Moskva och placerades i Uspenskijkatedralen i Kreml. Bildens betydelse som inspirationskälla för senare tiders ikonmåleri i Ryssland kan inte överskattas.

Vid denna tid kom också den bysantinske målaren Feofan Grek till Moskva för att på furstens uppdrag utföra målningar i kyrkor och palats. Fursten ville öka sitt och stadens anseende – och hade de ekonomiska resurserna därtill – genom att ersätta äldre träbyggnader med nya i sten och smycka dessa med hjälp av dåtidens stora konstnärer, sådana som Feofan, Andrej Rubljov och Daniil Tjornyj. Detta kom att medföra

en veritabel boom inom moskvakonsten. Vad Moskva upplever idag är en annan och större byggboom, som omfattar såväl bostäder som offentliga och kommersiella byggnader. Att den även i så hög grad skulle gälla sakrala rum hade bara för tio år sedan varit omöjligt att föreställa sig.

Uppgifter om Frälsarkatedralen är hämtade ur Staffan Skott, Ett annat Moskva, Bonniers 1993.

Christin Schöldstein är teol. kand. och konststuderande i Lund.