Tradition och nytt självmedvetande – Kvinnornas ro

När mönstret av en västerländsk sekulariserad kvinnosyn appliceras på kvinnorfrån andra kulturer framstår ofta kvinnorna som förnedrade och ofria. Ibland kan religionen förefalla som kvinnornas förtryckande ok. Men ofta finns det skäl att betrakta kvinnornas situation mer differentierat än utbredda klicheer låter förstå. I fö jande artikel gör Peter Heine, islamolog från Berlin, en översikt över kvinnans roll i islamiska samhällen.

Knappast någon aspekt av islamiska kulturer fascinerar västerländska iakttagare så mycket som frågan om de kvinnliga muslimernas ställning i sina samhällens religiösa, politiska, sociala och ekonomiska sammanhang. Här spelar föreställningarna om de kvinnliga muslimernas ställning, föreställningar som i Västeuropa sedan 1600-talet har dominerats av sagorna i Tusen och en natt, fortfarande en avgörande roll. Haremet med sina odalisker har alltid stimulerat männens fantasi i Väst, och tavlorna av Ingres eller andra orientaliska målare har också bidragit till att i Europa befästa bilden av kvinnorna i den muslimska världen som kättjefulla, sexuellt förtryckta och ekonomiskt utsugna. A andra sidan känner varje uppmärksam iakttagare till de självmedvetna äldre muslimska kvinnorna i gatubilden i europeiska städer och i tunnelbanan i de stora metropolerna som Berlin, London eller Paris, kvinnor som kontrollerar barn och barnbarn med exakta gester och befallningar, som inte tål några motsägelser.

Situationen är i själva verket minst sagt motsägelsefull. Man vet att en man enligt islamisk rätt far vara gift med fyra kvinnor på samma gång, och att mannen enligt bestämmelserna i sharia har mycket lätt att fa skilsmässa. Detta skulle tyda på att de muslimska kvinnorna har en strukturellt svag social ställning. Om man å andra sidan betraktar den nuvarande muslimska världen kan man konstatera att tre för islamvärlden viktiga stater – Turkiet, Pakistan och Bangladesh – för närvarande har kvinnliga regeringschefer, medan antalet sådana i de kristna eller sekulära väststaterna just nu pendlar mellan en och två. Däremot år kvinnor inte köra bil i Saudiarabien, det land där de västallierade 1990-1991 försvarade de mänskliga rättigheterna mot Saddam Hussein. De som försökt tillägna sig denna rätt i en ”drive in” blir fortfarande socialt utstötta i det arabiska kungariket. Hur står det egentligen till med kvinnornas ställning i islamiska samhällen?

Olika utsagor i Koranen

När man behandlar denna fråga, skulle man först kunna inta ståndpunkten att islam har så många olika former och varianter, att ett generellt svar över huvud taget inte är möjligt. I praktiken måste man i den islamiska världen skilja mellan kvinnans ställning på landet och i städerna, mellan ställningen för kvinnor med akademisk utbildning och för analfabeter, mellan berberkvinnor i Atlasbergen, handelskvinnor i norra Nigeria, väverskor i Bangladesh och så vidare. Några allmängiltiga svar far vi alltså lika litet som på motsvarande fråga om de kristna kvinnornas ställning i de västerländska samhällena. Ändå är vissa allmänna svar möjliga, men de kan inte bli mer än utgångspunkt för förståelsen av olika beteendemönster och relationer mellan könen i den islamiska världens olika samhällen.

De muslimska kvinnornas religiösa ställning gentemot sina manliga trosfränder regleras av olika utsagor i Koranen. Därvid måste man till att börja med principiellt konstatera att män och kvinnor enligt islamisk föreställning är lika inför Gud. Religiösa vårderingskriterier för båda könen är fromhet och gudsfruktan. De krav som i Koranen ställs på människorna gäller både män och kvinnor. De straff den hotar med för överträdelser, och de belöningar den utlovar för ett Gudi behagligt beteende, är lika för båda. Ändå utgår islam liksom de båda andra monoteistiska religionerna, judendomen och kristendomen, från att mannen är principiellt överlägsen kvinnan. Detta kommer först och främst till uttryck genom att Gud även i islam traditionellt framställs som manlig.

I Koranen heter det för övrigt: ”Männen vare kvinnornas föreståndare på grund av det företräde Gud givit somliga framför andra, och de utgifter av sina ägodelar, som de har; därför skall ock de rättskaffens kvinnorna vara undergivna och aktsamma om vad som är fördolt, därför att Gud aktar dem. Och vad dem beträffar, av vilka ni fruktar uppstudsighet, så varna dem, skilj dem från bädden och aga dem, men om de då lyder er, så sök ej sak med dem! Gud är förvisso hög och stor. Om ni befarar oenighet mellan dem båda, så skicka åstad en skiljedomare av hans och en skiljedomare av hennes släkt! Vill dessa ställa till rätta, så åstadkommer ock Gud sämja mellan dem; Gud är förvisso den Vetande, den Insiktsfulle.” (Zettersteens lätt bearbetade översättning, sura 4:38-39.)

Dessa verser är Koranens avgörande utsagor om de muslimska kvinnornas religiösa och sociala ställning i förhållande till de muslimska männens.

Det som styr den västerländska bilden av de muslimska kvinnornas ställning är framför allt de båda ovan nämnda reglerna om polygyni och skilsmässa. I social praxis är dessa regler dock av mindre betydelse. Den islamiska rätten tillåter en man att vara gift med fyra kvinnor på samma gång, under förutsättning att han behandlar alla fyra lika, på grundval av koranstället ”… äkta då så många kvinnor det synes eder lämpligt, två eller tre eller fyra, men frukta ni ändock, att ni ej skall kunna iakttaga billighetens krav, så tag blott en enda…” (Zettersteens översättning, sura 4:3.)

Många islamiska rättslärde anser att det inte är möjligt för en man att behandla flera fruar lika på detta sätt, och tolkar därför detta ställe som en uppmaning till monogami. I den islamiska världens sociala praxis är polygyna förbindelser för övrigt utomordentligt sällsynta, därför att civilrätten i många islamiska stater föreskriver monogami. Dessutom har knappast någon i dessa trakter ekonomisk möjlighet att försörja flera fruar. Där polygyna äktenskap är tilllåtna, handlar det om promille snarare än procent.

En man kan enligt islamisk rätt skilja sig från sin hustru genom att uttala en skilsmässoformel, och utan att behöva ange något skäl. Om han uttalar denna formel tre gånger, är skilsmässan slutgiltig. Kvinnor måste däremot inför en domare kunna styrka att deras man uppträtt felaktigt i äktenskapet, för att de skall kunna få skilsmässa. I praktiken kan man dock konstatera att trots att det för mannen är så lätt att fa skilsmässa, är det procentuella antalet skilsmässor inte större mellan muslimer än i västerländska, sekulariserade samhällen.

Ekonomiskt sett är muslimska kvinnor enligt islamisk rätt helt jämställda med männen. Länge hade de större ekonomisk handlingsfrihet än de europeiska kvinnorna vid samma tid. Muslimska kvinnor kan förvalta sin egen egendom. De kan självständigt sluta avtal, ärva och testamentera. Detta har lett till att kvinnor i länder som Saudiarabien, där könen hålls strängt åtskilda i det offentliga livet, leder sina egna företag eller banker eller i Västafrika som ”MamaBenz” kontrollerar utrikeshandeln mellan de olika staterna. Det finns dock även exempel på att äkta män, fäder eller bröder hindrar kvinnor från all ekonomisk verksamhet med motiveringen att de är alldeles för oerfarna för att kunna handla ekonomiskt.

I fråga om arv har kvinnorna enligt sharia visserligen en sämre ställning än männen, men de skall ändå fa en noga definierad andel av dödsboet. Även här är dock praxis ofta annorlunda. I fall där den äldre traditionella sedvanerätten i princip utestänger kvinnorna från arv kan den islamiska rätten med sina arvsföreskrifter i regel inte hävda sig. Det gäller framför allt vid arv av jord eller annan fast egendom. Trots Koranens föreskrifter i dessa frågor får kvinnorna i islamiska länder ingenting av arvet i sådana fall.

Försök att skilja könen åt på alla sociala områden

Därmed kommer vi in på en fråga som spelar en viktig roll inte bara i samband med kvinnornas roll i islamiska samhällen. Overallt finner man sociala normer som inte på något sätt kan sättas i förbindelse med islamisk rätt, men som ändå uppfattas som typiskt islamiska av flyktiga betraktare. Dit hör också de arrangerade äktenskapen eller de så kallade parallellkusinäktenskapen. Arrangerade äktenskap, där brudparet förs samman genom föräldrars eller släktingars förmedling, förekommer också i Syditalien och Grekland. Att äktenskap helst ingås mellan barn till två bröder är vanligt inte bara hos muslimer, utan också hos orientaliska judar och kristna. Ändå betraktas dessa seder som islamiska liksom, på felaktiga grunder, de konflikter de leder till.

I religiösa sammanhang är muslimska kvinnor normalt utestängda från en rad funktioner, som hänger samman med islamisk rit. Till exempel kan en kvinna inte utöva domarämbetet. Som böneledare vid den gemensamma bönen eller predikant kan hon bara fungera om böneförsamlingen enbart består av kvinnor och omyndiga barn. Pilgrimsfärdens religiösa plikt får hon bara uppfylla i sällskap med sin man eller en manlig släkting. Vid den gemensamma fredagsbönen skall kvinnorna placeras bakom männen, eller skiljas från dessa med ett förhänge, så att männen inte distraheras från bönen genom att se kvinnorna. De muslimska kvinnornas begränsade rörlighet, och deras utestängning från den officiella religionsutövningen som gång på gång kan konstateras, har lett till en specifikt kvinnlig form av islamisk religiositet som ofta har lokal eller regional karaktär och präglas av folkreligiösa föreställningar.

Kännetecknande för islamiska samhällen är de ständiga försöken att skilja könen åt på alla sociala områden. Denna segregation kan inte återföras till historiska förebilder från islams äldsta tid. Hittills saknas noggrannare kulturhistoriska undersökningar av uppkomsten av en arbetsfördelning mellan könen, vilken går ut på att mannen ansvarar för omvärlden och kvinnan för hemmet och familjen. Man kan dock våga förmoda att denna könsuppdelning har att göra med den allt starkare urbaniseringen och med en allt mer differentierad arbetsuppdelning i städerna i den islamiska världens stora länder. På landet är nämligen samarbetet mellan män och kvinnor på det ekonomiska livets alla områden mycket utpräglat. Kvinnornas större rörelsefrihet på landet kan hänga samman med att det där är lättare att upprätthålla en social kontroll över båda könen. Det går inte lika lätt i städerna, varför kvinnornas rörlighet där inskränks genom sociala sanktioner. Strävan efter kontroll över kvinnan som familjens reproduktionskraft är den egentliga orsaken till de olika inskränkningar som kvinnorna underkastas.

Här måste dock påpekas att denna kontroll över avkomman inte är något specifikt islamiskt fenomen, utan återfinns i traditionella samhällen i hela världen. Den sociala kontrollen över kvinnorna har i den islamiska världen dock lett till att deras rykte spelar en alldeles särskild roll för deras ställning både i familjen och i offentligheten. Männens ära i en familj uppfattas i sin tur som beroende av kvinnornas ära. Männen försöker skydda denna ära med alla medel, inklusive våld mot kvinnor. När kvinnorna blir misstänkta för att dra skam över männen kan det bli tal om tvångsåtgärder, inklusive dödanden. Men än en gång: dessa beteendemönster krävs på intet sätt av den islamiska rätten. Det handlar snarare om sociala normer som återfinns på samma eller föga annorlunda sätt i många samhällen kring Medelhavet och på andra håll.

Åtskillnaden mellan den manliga och den kvinnliga sfären i islamiska samhällen har däremot religiös grund. Genom att könen hålls strängt åtskilda skall otillåtna sexuella kontakter mellan män och kvinnor förhindras. Äktenskapsbrott är enligt islamisk rätt en förbrytelse som skall bestraffas hårt, men framför allt är det en synd, en överträdelse av Guds bud. Det anses vara den islamiska församlingens plikt att hjälpa den enskilde medlemmen att uppfylla Guds vilja. ”Att främja det goda och förhindra det onda” – så lyder grundsatsen för all islamisk statlig myndighet. Detta är också en plikt för den enskilde muslimen, som skall leda sin vilsegångne trosfrände ”med tålamod och sanning på den rätta vägen”. Kvinnorna innebär en ständig frestelse för männen, och vice versa. Därför skall de enligt islamisk föreställning hålla sig borta från varandra.

En islamisk feminism

Denna norm far i många avseenden djupgående konsekvenser för förhållandet mellan könen. Muslimska kvinnor som rör sig offentligt i islamiska länder klagar gång på gång på att de ständigt antastas av män, till skillnad från situationen i västliga länder där förhållandet mellan könen är mer otvunget. Redan en tillfällig ögonkontakt tolkas som en sexuell invit. Även helt oskyldiga samtal med det motsatta könet skadar en ung kvinnas rykte och får konsekvenser därefter. Denna situation uppfattas av många kvinnor som betungande.

Först när en kvinna har passerat klimakteriet kan hon röra sig friare och uppträda mer otvunget. I maktförhållandet mellan män och kvinnor i islamiska samhällen sker en motsatt utveckling med stigande ålder: unga kvinnor är beroende av sina fäder och bröder, av sina män och deras familjer. När de har fött barn blir deras ställning starkare. Efter hand som de blir äldre ökar också deras kompetens att utföra sina uppgifter. Mannens yrkesmässiga kompetens minskar å andra sidan ofta när kroppskrafterna sviker. I många orientaliska storfamiljer är den äldsta kvinnan familjens faktiska överhuvud.

Sättet på vilket muslimska män och kvinnor bedömer yngre kvinnor i fråga om dessas uppträdande i offentligheten begränsas inte heller till de islamiska samhällena. Även kvinnornas friare uppträdande i offentligheten i västerländska samhällen betraktas kritiskt av båda manliga och kvinnliga muslimer. Västerländsk otvungenhet i kontakten mellan könen tolkas som ett tecken på omoral och dekadens. Här måste påpekas som förklaring att bilden av den västerländska kvinnan präglas av TV-serier som Dallas och Denver, vilka är ett fast inslag i många TV-kanaler i islamiska länder. Även tyskproducerad mjukporr kan tas in med parabol. Då denna helt snedvridna bild aldrig korrigeras blir muslimska besökare i Västerlandet ofta mycket förvånade över de faktiska förhållandena.

I de diskussioner om ”kvinnofrågan” som ständigt flammar upp på nytt påpekas från islamisk sida inte sällan att de västerländska samhällenas ”exponering av kvinnokroppen” innebär ett förakt för kvinnans värde, vilket islam strikt vänder sig emot. Den muslimska kvinnans slöja skulle å andra sidan vara tecken på den respekt och aktning som kvinnan åtnjuter i ett islamiskt samhälle. Parallellen med motsvarande argumentation hos västerländska feminister är ingen slump. Även i detta sammanhang iakttar muslimer noga utvecklingen i Västerlandet. Muslimer vet alltid mycket mer om Västerlandet än omvänt.

Konsekvensen av den beskrivna situationen i den islamiska världen är att en manlig dominans på den islamiska offentlighetens alla områden och aspekter är allmänt utbredd sedan flera generationer. Detta kritiserades redan i början av detta sekel, framför allt av västerländskt påverkade muslimska kvinnor som hade nära kontakt med den feministiska rörelsen i Europa. Ofta handlade det då om kvinnor ur respektive länders överklass. I islamiska länder där västerländskt präglade sekulära ideer kunde hävda sig politiskt, till exempel socialistiska eller nationalistiska föreställningar, blev kvinnornas formella jämställdhet med männen ett huvudmål för de sittande regeringarna. Här har skett förändringar i proportion till hur länge respektive ideologi har suttit vid makten.

Genom den från mitten av sextiotalet allt starkare kritiken mot den allmänna utbredningen av västerländskt tankegods i den islamiska världen har dessa feministinka rörelser fatt mindre och mindre betydelse. Åtskilliga från början västerländskt orienterade framstående feminister i den islamiska världen har under tiden i sitt eget tänkande tagit upp och instämt i islam enligt sin egen tolkning, men de förblir ändå fortfarande knutna till västerländska tankekategorier. Samtidigt har det dock även uppstått något av en islamisk feminism, i strikt anslutning till Koranens och den islamiska rättens föreskrifter om åtskillnad mellan könen, men också om jämlikheten mellan dem.

Detta kan förtydligas med en diskussion, som en tysk islamolog blev vittne till i en bokhandel i Kairo. I denna bokhandel såldes böcker i de mest skilda ämnen som var skrivna ur strikt islamiskt perspektiv. Där fanns även en avdelning ”för den islamiska kvinnan”, som följaktligen leddes av en kvinnlig bokhandlare. Bokhandelschefen gav nu denna kvinna diverse anvisningar för hur kvinnolitteraturen skulle ställas upp och ordnas, anvisningar som hon bestämt avvisade. Hon hävdade också att män inte borde lägga sig i de muslimska kvinnornas angelägenheter, och

stödde detta med koranställen och citat ur andra auktoritativa texter. Med orden ”Så har vi inte uppfattat islam” drog sig chefen sedan muttrande tillbaka.

Denna händelse kan tas som belägg för att just strikt muslimska kvinnor mer och mer börjar göra sina anspråk gällande på de mest skilda områden i samhället, med hänvisning till de rättigheter som kan styrkas med islamiska normer. På vissa områden har de första framgångarna redan visat sig. Till exempel leder kvinnor i olika moskeer i Turkiet och Egypten fortbildningskurser för sina kvinnliga trosfränder, inte bara om traditionella kvinnofrågor som barnuppfostran, hygien eller hushållsskötsel, utan också datakurser och introduktioner i islamisk teologi och religionshistoria.

Samtidigt har ett nytänkande inletts även hos strikta muslimer, åtminstone på det teoretiska planet. Man kan många gånger höra dem säga att männen i det islamiska samhället länge har gjort misstaget att inte ge kvinnorna möjlighet till en grundlig utbildning, eftersom det faktiskt är de som uppfostrar barnen och att de därmed spelar en helt avgörande roll för det islamiska samhällets vidareutveckling. Denna attitydförändring hos både män och kvinnor i den islamiska världen har hittills inte uppmärksammats särskilt mycket. När strikta former för islam får allt större betydelse kan man dock räkna med att det sker utvecklingar som avsevärt höjer kvinnans ställning i islamiska samhällen.

PETER HEINE

Övers. Gunnar Gällmo