Tranströmers vrede

Tomas Tranströmer beskriver i sitt författarskap människans begränsning och gränslöshet. I dikten Midvinter – som här publiceras för första gången – återvänder Tranströmer till människans möjlighet att förnimma sina gränser och därmed också sina yttersta kontakter. Följande essä av Leonard Neuger belyser vissa skarpa och viktiga kontraster iTranströmers poesi och ger därmed en kontext till dikten Midvinter. Neuger är docent i slaviska språk vid Stockholms universitet. Han har introducerat svensk poesi i Pölen och tolkat Bellman, Stagnelius, Martinsson och Tranströmer till polska.

– Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”! ropar Tranströmer i ”Guldstekel”. Det finns gott om utropstecken i hans dikter, men ändå är det ett undantag. För det första brukar Tranströmer skrika av glädje, beundran eller extas som ofta binds samman med hans varma humor. Här skriker han av avsky. För det andra undviker Tranströmer vanligtvis starka och negativa omdömen, särskilt sådana som kommer utifrån den situation som han har beskrivit. Här lägger sig själva författaren i med sitt omdöme. För det tredje gäller skriket oftast ett konkret tillstånd, ja själens tillstånd. Här gäller det språket. För det fjärde brukar poeten inte öppet ifrågasätta språket. Och här gör han det i allra högsta grad. Hur kan ett uttryck förorsaka en sådan reaktion och sådana poetiska konsekvenser?

Den endimensionelle

Här råkar Tranströmer alltså i öppet raseri (visserligen påträffas raseriet hos honom, men i så fall är det ett gömt, tyst raseri, som i ”Flygblad”: ”Det tysta raseriet klottrar på vägen inåt”). 100%, 100%, 100%. Vad är det för fel med dessa tecken? I ”Guldstekel” gäller det ”den störste fanatikern” vars fanatism grundas, utan att han vet det, på att han också är ”den störste tvivlaren”. Fanatikern ”skall vara synlig till hundra procent”, men tvivlaren i honom skall vara helt osynlig.

Att människor försöker förtränga sina plågsamt svaga punkter är ingen orsak att brista ut i raseri. Inte heller att de försöker förstärka det som inte känns helt och hållet säkert, bland annat genom att göra det synligare och synligare. Och Tranströmer vet det både som psykolog och poet. Men här har vi att göra med en total förträngning (till 100%) och en total avreagering (till 100%). Värre än så: här blir en människa drastiskt reducerad till två dimensioner där den ena är iögonfallande och den andra undangömd, och eftersom den tvådimensionella människan bara finns i tolkningen, ry tvivlaren är helt gömd inom henne, vill hon egentligen vara endimensionell, reducerad till det synliga. Kanske gäller Tranströmers vrede endimensionella människor? Eller den totala (till 100%) reduceringen av det mänskliga? Det skulle man kunna bekräfta med Tranströmers andra dikter. I ”Ur en afrikansk dagbok” (1963) träffar vi en student som är besatt av att läsa och läsa ”för att bli fri och efter examen förvandlas till ett trappsteg för näste man”. Och här har vi en endimensionell människa som vill reducera sig till ett trappsteg för de andra. I ”Nattboksblad”, ett av Tranströmers mästerverk, landstiger Tranströmer efter att ha farit över en flod. Floden kan associeras till Acheron som åtskilde de levande från de döda i den grekiska mytologin. En blick kastas från dödsriket:

Och bakom mig

bortom de blyskimrande vattnen

fanns den andra kusten

och de som härskade.

Människor med framtid

i stället för ansikte.

Också här finns reducerade människor: de ”som härskade”, det vill säga ”människor med framtid”. Men här når reduceringen sin kulmen: de är inte ens endimensionella, de har tappat ansiktet! Dödsriket visar sig vara levande medan det som man har lämnat bakom sig, inklusive nolldimensionell framtid, visar sig vara död.

Men varken den flitige studenten som kanske naivt överdriver med sin vetenskapliga och altruistiska iver eller de nolldimensionella härskarna väcker vrede eller raseri, snarare kan man tala om Tranströmers varma ironi och förståelse för studenten, och även om ”människor med framtid” bedöms hårdare, kanske med bitterhet och en smula förakt, kan raseriet eller vreden inte komma ifråga! Visserligen tycker Tranströmer inte om reducerade människor, särskilt när det gäller en total (till 100%) reducering, men de väcker ingen öppen aggressivitet hos honom.

Den reducerade

Också i ”Galleriet” träffar vi kraftigt reducerade människor: de träder fram med sina plågsamma upplevelser, de ser på Tranströmer. Likaså människor som mycket ofta uppstår från fotografier i hans dikter. Som den här kvinnan (”Från ön 1860”):

En dag när hon sköljde tvätt från bryggan

steg fjärdens köld upp genom armarna

och in i livet.

Tårarna frös till glasögon. […]

Men här gäller det människor som är drabbade av sjukdomar, olyckor eller mystiska händelser, och de är ’frusnd’ i sina reducerade gester, blickar och ord. En olyckshändelse, som i den citerade dikten: kölden vid bryggan som gick in i kvinnans liv, blir till en prägel, ett sår eller en plåga som kännetecknar hela hennes liv (således används ordet ”livet” i båda betydelserna: den konkreta och fysiska, och den abstrakta). Det som är glasögon på fotot förvandlas till ögon av glas, ögonen som betraktar Tranströmer. Minnen ser Tranströmer. Tidsgränser, rumsgränser och, viktigast av allt, gränser mellan jaget och de andra (omvärlden) överskrids. Och det är kärnan i Tranströmers lyrik!

Vad har den stackars Fanatikern gjort för att förtjäna ett så strängt straff? Vi vet att han är endimensionell, men det är ju också andra gestalter som är mycket omtyckta av Tranströmer. Men det finns en stor skillnad mellan honom och dem: Fanatikern är inte endimensionell på grund av en olyckshändelse och känner sig inte alls drabbad av detta. Tvärt om, han odlar sin endimensionalitet och han utnyttjar den, medan alla gestalter som ser på Tranströmer utvidgar och fördjupar hans tillvaro. Och de är inte alls endimensionella i sig, utan de återupplivas genom fotografier eller minnen vilka, såsom en utgångspunkt, kan låsa dem fast i en gest, en situation eller ett kännetecken. De smyger sig fram, de smugglas till de levandes värld (som i ”Midvinter”) och bygger upp en värld av ändlösa dimensioner. Fanatikern vill vara synlig (till 100%) för alla, de döda syns ursprungligen för Tranströmer på fotografierna (eller i minnena) och sedan träder de fram när han sluter ögonen. Fanatikern vill tvinga sig på människomassan, de döda utvidgar Tranströmers (individens) identitet. Fanatikern är högljudd, de döda är ljudlösa:

Jag sluter ögonen.

Det finns en ljudlös värld

det finns en spricka

där döda

smugglas över gränsen. (”Midvinter”)

Kanske möter vi här orsaken till Tranströmers vrede eller raseri. Det finns nämligen två extremt motsatta världar i hans poesi; en av dem förkroppsligas av Fanatikern:

De som inte kan vistas någon annanstans än på

sin framsida

de som aldrig är tankspridda

de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt

av Den Oidentifierade –

gå förbi dem! (”Guldstekel”)

Detta är (och vill vara) en aggressiv, sluten, högljudd, allmängiltig och endimensionell värld. Den andra världen rinner tyst genom sprickor, försöker ta sig fram genom synliga och osynliga gränser (alltså är den inte en rak motsats till den övriga: den är inte öppen, snarare halvöppen, den är inte färdig, snarare halvfärdig osv.), och är mångdimensionell. Här, i en kortslutning mellan de två världarna, möter vi Tranströmers antingen-eller och hans kompromisslösa veto. Här föds hans passionerade moralism.

Den strövande

En kamp för tillvaron (den endimensionella människan versus den ändlösa människan) och en kamp om samhället (Fanatikern som vill tvinga sig på folkmassorna versus individen) verkar vara i förgrunden för Tranströmers raseri. Men jag har inte sagt det viktigaste: det rör sig inte om vilken extrem Fanatiker (det vill säga extrem Tvivlare) som helst, utan en religiös Fanatiker (Tvivlare). Staffan Bergsten tolkar de religiösa fragmenten i dikten på följande sätt:

”De bokstavstrognas djupaste fundament är lagen. […] Alla ortodoxa, dogmatiska och fundamentalistiska varianter av kristendomen – liksom f.ö. av islam – har genom tiderna förkunnat lagen, samlat in pengar och förtryckt. Denna förtryckandets kyrka är numera gammal och skröplig och behöver […] stöttas av yngre krafter som köper sig trosvisshet till priset av konstlad glädje: ’ett leende stramande som en munkavle.’ Och detta falska leende döljer ångesten och förtvivlan hos ett barn som känner sig övergivet av sina föräldrar. Den troendes föräldrar är Gud fader och moder Kyrkan, vilka i de bokstavstrognas version förkväver sina barns förtvivlan i stället för att förlösa den.” (Staffan Bergsten: Den trösterikagåvan, s. 160-161)

Här, i det religiösa, finner Tranströmer en chans, en möjlighet att förverkliga det mänskliga. Men det religiösa är ett evigt strövande och strävande för honom. Det är ett projekt, en hållning och ett tillstånd, inte ett fullgörande av bestämda regler. Att förkväva detta projekt är lika med att förstöra livsmeningen och hoppet. Det religiösa omfattar både tillvaron och samhället hos Tranströmer. Inte undra på att Fanatikern väcker vrede.

I ”Den skingrade församlingen”, i slutraderna, träder Nicodemus fram, en ganska marginell gestalt i evangelierna. Han var son till en farise och dessutom Jesu hemlige och alltid osäkre lärjunge. Hos Tranströmer är han till på köpet en sömngångare. Det vill säga det är han som i sömnen drivs av Jesu mystiska ljus:

Sömngångaren Nicodemus på väg

till Adressen. Vem har adressen?

Vet inte. Men det är dit vi går.

Och det är Nicodemus figur som starkast motsätter sig Fanatikern (och Tvivlaren). Om Fanatikern vet till 100% och Tvivlaren betvivlar till 100% så varken vet eller betvivlar Nicodemus. Han är osäker. Och i osäkerhetsriket existerar inte ”till 100%”, inte ens som en språklig kliche, vilken, liksom Fanatikern, lurar med sin skenbara säkerhet! Många betraktar det som en förbannelse, för många är Nicodemus’ situation ett tecken på tillvarons tragik. Inte för Tranströmer. Det religiösa är en öppning till accepterandet av de mänskliga villkoren.

Den öppne

I ”Romanska bågar” befinner sig Tranströmer i en väldig romansk kyrka, förmodligen i Venedig: ”Valv gapande bakom valv och ingen överblick.” Självklart är det en beskrivning av den romanska stilen. Men den kyrkliga arkitekturen uttrycker en världsbild, ja en viss hållning till det sakrala. Här har vi i stilen fastlåst den oändlighet och otillgänglighet som kännetecknar Gud. En förskräcklig bild. Tillvarons tragik: en klyfta mellan Gud och människan gapar genom valv bakom valv, oändligt.

Och plötsligt uppenbarar sig en ängel i kyrkan, den enda ängeln i Tranströmers lyrik. Den visar sig i sin traditionella roll, som medlare och budbärare. Utan ängeln-medlaren vore kanske klyftan mellan Gud och människan outhärdlig? Utan ängeln-medlaren hade Fanatikern kanske rätt.

Ängeln-budbäraren kommer med ett budskap: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!” Att ta emot de mänskliga villkoren visar sig inte vara en förbannelse eller en sträng dom, tvärt om: det är det enda sättet att genom vår oändlighet nå den yttersta oändligheten.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka

och Signora Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv

oändligt. (”Romanska bågar”)