Ekumenisk vårvinter

Råder det idag en ”ekumenisk vinter”? Många bejakar frågan och efterlyser otåligt konkreta steg på vägen till kyrkogemenskap. Men man kan vända på perspektivet och fråga om inte den ekumeniska rörelsen är ett offer för sin egen framgång, som den amerikanske teologen George Lindbeck sagt. Är det inte rentav i några decenniers perspektiv smått fantastiskt vilka resultat den ekumeniska rörelsen och särskilt de bilaterala dialogerna mellan kyrkorna nått?

Låt vara att man alltid varit medveten om att det gemensamma är viktigare än det som skiljer. Ändå har under konfessionalismens tid – från Tridentinum till Andra Vatikankonciliet – kontroversfrågorna stått i centrum. Avgränsning och värnande om den egna identiteten har varit viktigare än gemensamt vittnesbörd. Den tiden är nu definitivt förbi, därom vittnar otåligheten.

Kyrkorna har dessutom närmat sig varandra och ömsesidigt anammat liturgiska bruk, andliga traditioner och teologiska tänkesätt som tidigare ansågs utgöra en enskild kyrkas speciella kännemärke. Nattvardsväckelsen och den liturgiska förnyelsen är ett gemensamt drag i alla de kyrkor som deltar i den ekumeniska rörelsen. Ikonernas reception i de västli

ga kyrkorna och återupprättandet av biskopsämbetet i många evangeliska kyrkor vittnar om en genomgripande mentalitetsförändring.

På det teologiska området kan nämnas den katolska Lutherreceptionen eller anammandet av sakramentala och ontologiska kategorier i luthersk teologi. Man kan därför med Sven-Erik Brodd, professor i samfundskuskap i Uppsala, konstatera att den så uppmärksammade uteblivna receptionen av dialogresultaten är en sanning med modifikation.

På det officiella planet har förvisso knappast någon reception ägt rum. Men utan formell reception har dialogerna ändå genomgripande påverkat alla dialogförande kyrkors inre liv, särskilt vad gäller liturgi och beslutsstrukturer. Tesen skulle säkert också kunna beläggas vid en genomgång av läroböcker i teologi eller en kartläggning av vilken andlig litteratur som läses i olika kyrkor nu jämfört med för femtio år sedan. På detta sätt kan frågan om receptionen, och därmed den ”ekumeniska vintern”, sättas in i ett annat perspektiv.

Farfa Sabina

Sven-Erik Brodd framförde den nämnda tanken vid en konferens i Farfa Sabina i mitten på mars. Konferensen gällde ”Katolsk-lutherska relationer tre decennier efter Vaticanum II” och hade samlat ett fyrtiotal deltagare, särskilt från Norden och från Italien. Dessutom deltog många internationellt framstående ekumener med erfarenhet från dialogen.

Platsen för konferensen kunde inte vara bättre vald. I Sabinerbergen nordost om Rom ligger ett Benediktinkloster från 800-talet. Till denna natursköna plats, där nu våren stod i full blom, hade den heliga Birgitta en gång gjort sig ärende för att tillrättavisa platsens abbot. Moder Tekla, idag Birgittinordens driftiga generalabbedissa i Rom, har istället samarbetat med de få kvarvarande munkarna och byggt upp ett Internationellt Birgittinskt Centrum. Detta skall framför allt tjäna kontakter mellan de nordiska länderna och Italien, och kan användas för konferenser eller för enskilda studievistelser. Det vetenskapliga råd som är knutet till centret har till uppgift att anordna konferenser av just den typ som här refereras. Moder Tekla och hennes systrar gav deltagarna ett storslaget mottagande. Konferensen inramades av påveaudiens, konsert och aftonböner med medlemmar från S:t Egidio-kommuniteten i Rom.

30 år av ekumeniska dokument Konferensens summering av 30 års luthersk-katolsk dialog gav inte intryck av någon ”ekumenisk vinter”. Samtidigt var dock medvetandet stort om att man står vid en gräns som är svår att överskrida. Euforin från de första fem åren har inte kommit tillbaka. Det första dialogdokumentet Evangeliet och kyrkan- den s.k. Maltarapporten – lades fram 1972. På grundval

av den konsensus man då uppnådde föreslogs interkommunion vid särskilda tillfällen. Detta visade sig vara förhastat. Inte bara därför att några av de katolska ledamöterna reserverade sig, utan också därför att man i de senare dialogrundorna känt sig tvungen att på nytt och grundligare ta upp de problem som då tycktes nära sin lösning. Detta kommer förstås till uttryck i åtskilliga ekumeniska dokument, Herrens måltid 1978 och Det andliga ämbetet i kyrkan 1981, men också i bearbetningen av vägar och modeller för kyrkogemenskap i Vägar till gemenskap 1980 och Enhet framför oss 1984.

Till denna imponerande rad av dokument från den andra samtalsrundan skall också läggas Alla under en och samme Kristus – Ställningstagande till Augsburgska bekännelsen 1980 och Martin LutherVittne om Jesus Kristus 1983. Ännu mera har dock omöjligheten att gå för fort fram illustrerats av den tredje samtalsrundans 1994 publicerade Kyrkan och rättfärdiggörelsen-Kyrkosynen i ljuset av rättfärdiggörelseläran. Detta mycket omfattande dokument belyser förhållandet mellan rättfärdiggörelseläran och kyrkosynen, det mest centrala problemkomplexet i den luthersk-katolska dialogen. Kanske tillförs inget nytt, men det utgör en god summering av den hittills nådda konsensus. Dessutom ansåg sig den kommission som skrivit dokumentet tvungen att börja med att ”testa den vittgående konsensus i rättfärdiggörelseläran” som redan Maltarapporten kommit fram till. Denna konsensus har sedan bekräftats i dokument efter dokument.

I detta sammanhang bör särskilt nämnas det amerikanska dialogdokumentet Justification by faith 1985 och det tyska Lehrverurteilungen-kirchentrennend? 1986. Det senare projektet har prövat reformationstidens ömsesidiga fördömanden mellan den katolska och de lutherska och reformerta kyrkorna. En viktig fråga har gällt huruvida fördömandena när de fälldes var korrekta med avseende på motpartens verkliga ståndpunkt, men ännu viktigare, om de träffar motparten idag. Det gäller frågor som rättfärdiggörelsen, sakramenten och ämbetet.

Konsensus och de troende

Vid konferensen i Farfa påpekade kardinal Ratzinger att det är omöjligt för Rom att göra ett auktoritativt uttalande utan att dialogresultat först recipierats i lokalkyrkorna. Han efterlyste starkt lokala ställningstaganden och menade att tiden ännu inte är mogen för det slutgiltiga. Ratzinger tillade att den konsensus som finns i rättfärdiggörelseläran visserligen är överraskande stor, men vad betyder den för de troende? Den måste bekräftas på ett existentiellt plan, hävdade han.

Denna mycket omtalade konsensus kommer dock inom de närmaste åren att bli föremål för en kortare gemensam deklaration på högsta nivå mellan Lutherska Världsförbundet och katolska kyrkan. Det är glädjande och stämmer väl överens med påvens intentioner att i förberedelserna och firandet av år 2000 inbegripa manifestationer av kristen enhet.

Men man måste fråga sig vad den nu uppnådda konsensus betyder, och vilka de återstående problemen är. Och slutligen: Vad är tillräckligt för kyrkogemenskap? Finns några etappmål på vägen?