Utan visioner

I slutet av November sände TV:s Rapport ett inslag om den usla ekonomiska situationen i Ryssland. I Tjeljabinsk, en plats vid Uralbergen, in tervjuades en kvinna som inte på tre månader hade fatt ut sin lön från den fabrik hon arbetade i. På journalistens fråga: ”Varför demonstrerar ni inte, varför arbetar ni?”, svarade hon: ”Vi har väl ingen ledare som visar oss vägen. Vi genomlider och håller oss lugna. Men när någon säger, ’Kom igen’, så kommer vi alla att följa honom”. Den ryska kvinnans svar beskriver träffande den uppgivenhet, politiska trötthet och likgiltighet som är andan i samhället idag – inte bara i Ryssland. Här i Sverige finns det också många liknande tecken, som till exempel den svårighet som landets största parti haft att finna en villig efterträdare till den nuvarande statsministern. Kanske är detta inte så förvånande med tanke på att vederbörandes främsta uppgift förmodligen kommer att bestå i den fortsatta avvecklingen av ett förlegat politiskt system som inte längre svarar mot ”marknadens” obevekliga krav. Mycket har hänt efter de socialistiska ideologiernas fall för sex år sedan. Den sociala kris som följde har ännu inte gett upphov till några nya politiska visioner om hur vi i framtiden ska forma vår samlevnad och lösa de utmaningar som vi står inför i slutet av detta årtusende.

Kyrkans tro på Kristi födelse ibland oss och hans återkomst vid historiens slut borde ge åtminstone kyrkan en viss distans till dessa problem och tillit till människans förmåga att övervinna hopplösheten. Men det finns vissa oroande tecken på att den avsaknad av framtidsvision som man skönjer i samhället också drabbat kyrkan. Den avtecknar sig i bl.a. en tilltagande smak och ett ökat intresse för kyrkopolitik. I stället för att befatta sig med sitt apostoliska kall och sin uppgift att förkunna Guds ord och bygga upp Kristi kropp har de kristtrogna alltmer upptagits av hjärtskärande kyrkopolitiska gräl rörande allt från biskopsutnämningar och frågan om kvinnliga präster till den ändlöst dryftade frågan om en liberal respektive konservativ kyrkosyns pro och kontra. Ehuru dessa frågor har en viss teologisk betydelse måste det bestämt sägas att den inte är primär och att den massmediala behandling som följer i spåren oftare leder till en förenkling av problematiken som snarare fördunklar än upplyser och polariserar snarare än förenar.

Måhända befinner vi oss i en tid av kompostering, då kyrkans krafter ligger i vila och förbereder sig för en ny apostolisk renässans som förhoppningsvis inte är alltför avlägsen. Men i väntan på detta har vår generation också ett ansvar att skapa bästa möjliga förutsättningar för att en förnyelse verkligen skall kunna ske i Guds kyrka. Det finns nämligen vissa tydliga tecken som skulle förebåda en sådan förnyelse.

1. Ett nytt diskussionsklimat. En sund pluralism av ideer är ett hälsotecken och en förutsättning för kyrkans ständiga förnyelse. Men i den kyrkliga diskussionen, som i vilken annan diskussion som helst, bör vissa regler alltid gälla. Till exempel bör klar argumentation alltid föredras framför slagord och andra dimridåer. Ett sympatiskt reflekterande över och en rättvis framställning av meningsmotståndarens synpunkter är god sed och främjar samförstånd. En genuin dialog behöver inte nödvändigtvis leda till kompromisser. Tvärtom är sanningslidelse den bästa förutsättningen för ett konstruktivt meningsutbyte. För att överge den rådande ömsesidiga misstänksamhet som präglar mycken kyrklig diskussion och för att börja något nytt måste vi övervinna frestelsen att ifrågasätta varandras lojalitet och utgå ifrån att vi alla faktiskt vill bidra till kyrkans bästa. För den som finner sig överbevisad ska det vara tillåtet att erkänna det utan att därför förlora respekt och utan att drabbas av uttalade eller outtalade repressalier.

2. Traditionens betydelse. Historien visar att alla betydelsefulla kyrkliga förnyelser föregåtts av en ökad kunskap om och fördjupad uppskattning av det kristna arvet. Detta gäller inte minst i vårt århundrade då de bibliska vetenskaperna och förnyelsen av studiet av kyrkofäderna givit nödvändiga impulser till kyrkans liturgiska och socialetiska reform. Vördnad för denna tradition och respekt för kyrkans läroämbete är en förutsättning för att frågan om kyrkans identitet inte ska förväxlas med frågan om hur hon bäst kan avfatta sitt budskap idag. Denna vördnad och respekt, tillsammans med en fördjupad förståelse av traditionen, är också en förutsättning för att enskilda kristna ska kunna bryta ny mark trots den risk de måste ta att i början bli missförstådda. Detta sekel kan också visa talrika exempel på duktiga och lojala teologer som tack vare sin gedigna utbildning och trots misstänksamhet från många håll har öppnat nya perspektiv för kyrkan och därefter fatt upprättelse.

3. Den kristna enheten. I en tid då kristendomens själva existensberättigande står på spel kan de enskilda kristna trossamfunden inte längre prioritera sin egen interna dagordning utan de måste se sig själva i ett bredare sammanhang och visa omsorg om hela kristenhetens bästa. Betydande framsteg har gjorts under de senaste decennierna. Kristna har lärt sig att samarbeta på det sociala planet och skapat ett mycket brett och långtgående samförstånd om den kristna trons innehåll. Denna samstämmighet på det dogmatiska planet har dock tyvärr ännu inte lett till en mer synlig enhet och heller inte inspirerat till en tillräckligt stor uppslutning för den kristna enhetens sak. Därför behöver vi ta ytterligare ett steg mot denna enhet. I enlighet med principen lex orandi lex credendi bör vi i ökad utsträckning lära oss att be med varandra och berika varandra genom våra respektive andliga traditioner. Den ekumeniska andliga tidskriften Pilgrim samt den nyss utgivna ekumeniska tidegärden är hoppingivande tecken i denna riktning.

4. Den sociala dimensionen. Kyrkan måste återfinna sin sociala relevans och resolut motstå alla tendenser till en exklusiv existens i renlärig självtillräcklighet i samhällets utkant. Om Gud själv inte drog sig för att bli människa i Jesus Kristus för att dela alla våra mänskliga villkor ska inte heller kyrkan dra sig för att befatta sig med mänsklighetens problem och förhoppningar. En förståelse av den kristna tron som inte omfattar och understryker detta perspektiv kan inte tillmätas trovärdighet.

5. Helgonens plats. En kyrklig renässans kan inte planeras eller åstadkommas annat än på Guds initiativ. Under alla tider har Gud kallat vissa människor att vara initiativtagare och förebilder för andra människor i tider av ovisshet. Vissa har nästan egenhändigt förnyat kyrkans liv och inspirerat henne till förnyad trohet mot evangeliet. Därför bör kanske dagens längtan efter en ny tid i kyrkan och i samhället börja med en stilla bön att Gud må utgjuta sin nåd över män och kvinnor av idag och kalla dem att ta nya initiativ och att vara exempel på hur vi ska leva i vår kristna tro i en synnerligen förbryllande tid.