Vart tog Jesus vägen?

En sociologisk undersökning härom året (Se Signum 1991:126 ff) klargjorde utom allt tvivel att Jesus inte längre spelar någon roll i svenskars uppfattning av kristen tro. Bilden av Jesus håller på att snabbt förblekna, både i förkunnelse och i den enskildes liv. Det återspeglas också i bokutgivningen. Få böcker om Jesus kommer ut på svenska och då oftast producerade av icke troende. Alvar Ellegårds Myten om Jesus (Bonniers 1992) ville visa att han inte alls existerat. Villy Sorensens mycket bättre genomförda Jesus eller Kristus (Atlantis 1994) står i en liberal tradition som gör Jesus till förkunnare snarare än frälsare.

Svenska kyrkan borde ligga långt framme när det gäller att ge kunskap om Jesus. Med sin konfirmationsundervisning och sin breda kontaktyta med folket i samband med alla förrättningar har den ett stort ansvar för att göra kristen tro känd. Men också här tonas Jesus ner på ett markant sätt, helt i strid med luthersk tradition. Förr hette det alltid att lutherdomen framför allt lade tonvikten på andra trosartikeln. I dag ligger den snarast på den första och den tredje artikeln, i det senare fallet på kyrkan som institution och verksamhet. På ett besynnerligt sätt har kyrkan ofta fatt överta Jesu roll som hjälpare och vän. När vi är trötta och otrygga, då finns kyrkan där och tar ansvar för oss. ”Kyrkans budskap” är ett bra vanligare uttryck än ”Jesu budskap”.

Där Jesus nämns sker detta påfallande ofta i ett bestämt sammanhang, nämligen hans omsorg om de fattiga och svaga. Han anförs som ständig motivering för u-landshjälp, för revolution (på den tiden detta var aktuellt), för välfärdsstaten, vilket kan vara motiverat men onekligen ensidigt. Mest påfallande är att lidandet och korset är så försvunna ur förkunnelsen och att krucifixet har blivit ett alltmera ovanligt inslag i kyrkorummet. Det är en alltför oattraktiv symbol att sätta i centrum när man vill marknadsföra kristendomen som nutida och människovänlig.

Inom frikyrkligheten har Jesus förvisso sin givna plats, i predikan och sång och också i människors medvetande. När religionspsykologen Antoon Geels beskrev nutida visioner av Gud eller Jesus (i boken Att möta Gud i kaos, 1991) kunde man iaktta att dessa möten med Jesus var direkt relaterade till en frikyrklig bakgrund hos visionärerna. Andra hade en mera vag gudsupplevelse. Utan tvivel är det bland de frikyrkliga i Sverige som man idag kan finna en personlig relation till Jesus.

Den neutrale Jesus

Även om man sällan visar Jesus någon respekt i dagens svenska samhälle, finner man inte heller någon riktig aggressivitet riktad mot honom. Jesus tycks enbart väcka ljumma och vaga känslor. Det finns på sina håll ett intresse för Maria som kvinnlig identifikation (där man inte i stället förkastar henne som svag och undergiven). Jesus har däremot ingen uppbackning som identifikationsobjekt. Han uppfattas som vek och omanlig och attraherar varken män eller kvinnor.

Ur katolsk synvinkel är detta mycket konstigt. Jesus Kristus är för oss inte bara grunden för vår tro utan Gud som har blivit människa för vår skull och som finns mitt ibland oss. Vi tar del i Kristi offer i mässoffret, vi tar emot honom själv i sakramentet, tabernaklet med hans kropp är kyrkorummets allraheligaste. Men vi vet också att Jesus bor i varje kristen människas hjärta, något som hela den kristna mystiska traditionen lägger vikt vid. Kyrkoårets största högtider handlar om hans födelse, hans lidande och död och hans uppståndelse. I den vanligaste katolska bönen ”Hell dig, Maria” intar Jesus den centrala platsen. En katolsk kristendom utan Jesus vore en absurditet. Detsamma gäller en stor del av kristenheten: den ortodoxa kyrkan, de orientaliska kyrkorna och många av de samfund som uppstått genom och efter reformationen.

Som en biblisk gestalt

Att Jesus skjutits åt sidan i dagens Sverige har dock ett tydligt samband med reformationen, med förskjutningen av intresset från Jesus som levande person till bibeln som helig skrift. Jesus har med tiden blivit till en bland många ”bibliska gestalter”, en litterär figur men ingen som man står i en personlig relation till.

Genom den lutherska ortodoxins syn på försoningen blev Jesu uppgift framför allt att genom sitt lidande och sin död bära straffet för våra synder och blidka Guds vrede (det som Esaias Tegner kallade för ”slaktarteologi”). Men det finns också en reformatorisk Jesusfromhet med rötter i den senmedeltida devotio moderna, den möter hos lutherska teologer som Johann Arndt men kom till Sverige framför allt genom herrnhutismen.

Detta innerliga kärleksförhållande till Jesus tycks oss alltför sentimentalt och

sensuellt men hade paralleller i den katolska Jesu hjärta-kulten alltifrån 1600-talet. Centreringen på Jesus som en levande person fördes vidare via 1800talets väckelserörelser till dagens frikyrklighet. Jesu närvaro ses här inte som sakramental, men han uppfattas som i hög grad närvarande och verksam, en hjälpare i livets svårigheter: ”Någonstans bland skuggorna står Jesus.”

I den idealiska människan

Under 1800-talet blev Jesusbilden snabbt förmänskligad när forskarna började ifrågasätta evangeliernas trovärdighet. Radikala kritiker förnekade att Jesus existerat. Andra beskrev honom i inomvärldsligt historiska kategorier: man klädde av honom de övernaturliga dragen (barndomsberättelserna, undren, uppståndelsen), man gjorde honom till en liberal judisk rabbin som talade rörande om Gud som sin fader och predikade sin ”enkla lära” med tonvikt på kärleksbudet. Mönsterbildande – i sin blandning av rationalism och känslosamhet – var Ernest Renans La vie de jesus (1863), i grunden en projektion av upplysningens ideal på Jesus.

Jesusromanerna blev nu en omtyckt genre, romantiska och sentimentala berättelser om ”Mannen från NasareC. Man sökte förklara honom utifrån psykologiska teorier, klargöra på vilka vägar han kommit fram till sin religiösa övertygelse, beskriva hans relationer till andra (särskilt kvinnor), förstå hur han kunde komma att acceptera lidandet och döden. Detta intresse för ”Jesusgestalten”, som det hette, fick stark spridning inom borgerligheten genom sin populära skönlitterära form, och under hand avlägsnades ur folkmedvetandet de sista resterna av personliga relationer till Jesus. Man kunde fortfarande engagera sig i honom och hans öde – på samma sätt som man betraktade Sokrates eller Hamlet – men reducerad till rent litterära dimensioner. Mot det stod frikyrklighetens jesusbild, ofta föraktad som enfaldig och sötaktig. Trots perspektivets individualistiska begränsning var det dock här som man alltjämt fann personliga moment som bibelkritiken hade avlägsnat. En oöverträffad beskrivning av hela denna utveckling är alltjämt Albert Schweitzers Geschichte der Leben Jesu-Forschung (1913).

Moralläraren

Betydelsefull för svensk förståelse av Jesus var folkskolans undervisningsplan 1919. Nu försvann

Luthers katekes alltmer som lärobok och i liberal anda lade man istället vikten vid Jesu förkunnelse, särskilt i Bergspredikan. Detta gjorde Jesus framför allt till en morallärare och tyngdpunkten försköts från honom själv till kärleksbudet och till olika regler för mänsklig samlevnad. När sedan Bergspredikan försvann ur de nya läroplanerna, fick detta till följd att Jesus blev ännu mindre känd i skolans värld.

Under 1900-talet har de liberala och de frikyrkliga Jesusbilderna fått många konkurrenter, men ingen har som dessa trängt ner i det svenska folkmedvetandet. Orsaken är naturligtvis sekulariseringen med den allt klenare informationen i religiösa frågor. Den exegetiska debattens växlingar har sällan nått utanför experternas krets. Strävandena att i dialog med judarna framhäva de judiska dragen hos Jesus och hans miljö har tilldragit sig ett visst intresse, men inte heller detta har haft något starkare folkligt genomslag. I revolutionsromantikens spår försökte somliga göra Jesus till upprorsman, en trend som snart försvann. Gemensamt för 1900-talets rörelser är att ingen av dem har bidragit till ett mera personligt förhållande till Jesus.

Jesus i mässkrud

Jesusbildens växlingar avspeglas också i kyrkokonsten. Under ungdomsrörelsens tid vid 1900-talets början betonade man gärna de manliga och kraftfulla dragen hos Jesus (som i Sorensens altartavla i Linköpings domkyrka). Högkyrkligheten, med sin liturgiska antisentimentalism, knöt an till den tyska Beuronskolan och till medeltida tradition men dessvärre i stereotypa och schematiska former. Typisk blev bilden av Kristus på korset, inte bara med kungakrona som på romanska krucifix utan iförd hel mässskrud. Den senare kyrkokonstens tendens att bruka symboler och antydningar och föraktet för all naturalism har utan tvivel bidragit till att Jesu mänskliga drag har förflyktigats.

På ett sätt har Jesus som person fatt en viss renässans i Svenska kyrkans förkunnelse under senare årtionden men inte på något särskilt fruktbart sätt. Det handlar i hög grad om Jesus sådan han framträder i evangeliernas berättelser, särskilt de synoptiska, och bryggan mellan det narrativa och det existentiella slås på ett ungefärligt sätt. Jesus gick omkring i Palestina och mötte olika människor, sjuka, fattiga, syndare, och liksom han hjälpte dem kan vi också få hjälp; hur detta sker står däremot inte alltid klart. Detta återspeglas i många av 1900-talets psalmer: ”Jesus från Nasaret går här fram / än som i gången tid”, ”Kristus vandrar bland oss än / syndares och sorgsnas vän”. Denna tanke på att Jesus ”går igen” har ingen som helst religiös slagkraft, löst som den är från kristologi, kyrka, sakrament och gemenskap.

Albert Schweitzer har sagt att varje generation söker och finner den Jesus den vill ha. I sekularismens tid handlar det alltmera om att skjuta Jesus ut i marginalen, som då Olof Lagercrantz på sin tid framställde Jesus som den store tvivlaren eller då Kazantzakis roman – förvandlad till film av Scorcese – tar fram de erotiska momenten i Jesu sista frestelse. Det handlar om att anpassa Jesus till vår tids normer, att göra honom ofarlig och inte alltför besvärande olik oss själva.

Att återupprätta Jesus

I de postmoderna årtiondena är collaget den typiska konstformen. När man tar stycken ur tidigare verk, i arkitektur, i konst, i litteratur, och återanvänder dem, dekorativt eller ironiskt, är de religiösa motiven på intet sätt undantagna. Se på alla varianter av Michelangelos ”Adams skapelse” inom reklamen! Här kommer också Jesus väl till pass tillsammans med annat övertaget kulturgods. Det finns alltjämt en opinion som sätter stopp för det värsta, men den lockar också till överträdelser.

Att återupprätta Jesus som den han är – på en gång Gud och människa, frälsare och förkunnare, kyrkans herre och själens bästa vän – är inte det ett ekumeniskt projekt att satsa på? Sedan exegeter, romanförfattare och filmmakare har dragit fram över det bibliska stoffet finns helt tydligt en levande tro på Jesus kvar, föga framträdande, varierande, ofta oklar men ändå väsentlig för kristna människor. Vore inte detta något att ta till vara?