Mördarnas värld

Jag är inte ung längre, det är länge sedan jag var ung. Men jag skulle vilja återfinna den ångest och hänförelse jag fylldes av förr, i alla fall den väg som leder till de känslorna.”

Så skriver Elie Wiesel i Alla floder rinner mot havet, den första volymen i en tänkt memoarsvit. Just memoarskrivandet skall, menar han, ge tillbaka en känsla av hänförelse. Något bokslut är detta däremot inte – författaren är endast 68 år gammal. Texten är snarare ett motgift mot glömskan. Intentionen från Wiesels romaner känns igen.

Ändå är uppläggningen knappast för vänner av memoarer. Dispositionen är i huvudsak kronologisk. Barndomen utgör sålunda temat i bokens inledning, där författaren ”rotar i minnet på spaning efter de första bilderna”. Åter ser han framför sig rabbiner och läromästare, medlemmar ur familjen, helgfiranden. Han minns respekten inför Toran och sin passion för schack.

Snart mörknar skuggorna. Nazismen växer fram. Kriget och ideologin kräver offer och idyllen raseras. Människor försvinner i plomberade järnvägsvagnar. Det går rykten om getton. Wiesel berör Förintelsens tid, liksom sina upplevelser i läger. ”Hur överlevde jag?”, frågar han. Kanske var det genom viljan att vittna.

Andra ämnen – studier, förälskelser och brödskriverier – dyker upp när han skildrar sin tids Paris. År 1949 reser han till Israel. Intrycken är splittrade, men han återvänder flera gånger till den nya staten, alltmer uppslukad av rollen som reporter.

Arbetet för honom även till Indien; han lockas av de vise männen, asketerna. Så småningom etablerar han sig som författare i New York. Debutboken publiceras 1957.

Ungefär där avrundas första delen av dessa fängslande memoarer, i vars drygt 400 sidor rekapitulationen blandas med tankar formulerade utifrån nuet; minnet granskas med dagens blick. Elie Wiesel relaterar gärna till samtal med politiker och kulturpersonligheter – och till resonemang i sina böcker.

Överlag är framställningen mycket personlig. Somligt kan läsas som brev till läsaren, annat som självutlämnande dagboksutdrag. Här finns ett varmt tilltal och ett levande berättarflöde. Bakom raderna står en sårbar och hudlös judisk observatör.

Begripligt nog luftar 1986 års Fredspristagare dock även förtvivlan och raseri: ”Jag ser dem framför mig, hur skulle jag inte förbanna mördarna och deras medbrottslingar, de likgiltiga åskådarna som visste och som teg, Skapelsen och dem som har perverterat och förvanskat den? Jag har lust att skrika, att vråla som en galning så att världen, denna värld, mördarnas värld, skall veta att den aldrig får förlåtelse.”

GERT-OVE FRIDLUND

Elie Wiesel, Alla floder rinner mot havet: minnen. Sv. övers. Ulla Bruncrona. Natur och Kultur 1996