Livets uppkomst och evolutionen

”Till medlemmarna av den påvliga Vetenskapsakademien, samlade till plenarsession”

Det är en stor glädje för mig att rikta en hjärtlig hälsning till er, herr president, och till er alla som tillsammans utgör den påvliga Vetenskapsakademien, med anledning av er plenarförsamling. I synnerhet vänder jag mig till de nya akademiledamöterna som för första gången skall ta del av arbetet. Jag vill gärna erinra om de under det gångna året avlidna medlemmarna, som jag anförtror åt livets Herre.

När vi nu firar sextioårsjubileet av Akademiens grundande vill jag också påminna om min företrädare Pius XI:s avsikter. Han ville omge sig med en grupp vetenskapsmän och väntade sig att de i full frihet skulle hålla den Heliga stolen underrättad om forskningens utveckling, som underlag för dess överväganden. Av dem som han älskade att kalla kyrkans ”vetenskapssenat” väntade han sig att de skulle tjäna sanningen. Jag riktar samma inbjudan till er idag, i visshet om att vi kommer att dra nytta av en ”givande dialog mellan kyrkan och vetenskapen”.1

Jag gläder mig åt det första temat som ni valt, livets uppkomst och evolutionen, ett väsentligt ämne, dessutom av vitalt intresse för kyrkan, eftersom uppenbarelsen å sin sida innehåller undervisning om människans natur och ursprung. Hur kan de slutsatser som har nåtts av olika vetenskapsgrenar förenas med uppenbarelsens budskap? Och om de vid första påseende tycks vara oförenliga, i vilken riktning skall man gå för att söka en lösning? Vi vet ju att sanningen inte kan motsäga sanningen.2 För övrigt är er forskning om förhållandet mellan kyrka och vetenskap mellan 1500-talet och 1700-talet av största vikt för att klarlägga den historiska sanningen.

Naturvetenskapen och mänskligheten

Under denna plenarsession skall ni ägna er åt ”reflexion över vetenskapen på tröskeln till det tredje årtusendet”. Ni skall inledningsvis fastställa vilka huvudsakliga problem som skapats av vetenskapen och som kommer att påverka mänskligheten i framtiden. Så vill ni göra ett utkast till lösningar som kan komma hela den mänskliga gemenskapen till godo. Många frågor väcks av forskningen och dess tillämpningar på den obesjälade och den besjälade naturens områden. Genom att lära känna dess grunddrag kan kyrkan lättare inse konsekvenserna. Enligt sitt särskilda uppdrag kan hon så tillhandahålla kriterier för det ansvariga handlandet, för att nå det mål till vilken varje människa är kallad.

Innan jag framlägger några reflexioner i synnerhet över temat livets uppkomst och evolutionen, skulle jag vilja påminna om att kyrkans läroämbete redan flera gånger har sett sig föranlåten att yttra sig över dessa ämnen inom ramarna för sin kompetens. Jag skall här citera två exempel.

I sin encyklika Humani generis (1950) hade min företrädare Pius XII redan fastslagit att det inte finns någon motsättning mellan evolutionen och trosläran om människan och hennes kallelse, under förutsättning att man inte förlorar vissa riktlinjer ur sikte.3

För egen del hade jag när jag mottog deltagarna i er akademis plenarförsamling 31 oktober 1992 tillfälle att apropå Galilei fästa uppmärksamheten på att man måste tillämpa en rigorös hermeneutik för att korrekt tolka det inspirerade skriftordet. Man måste väl definiera Skriftens egentliga innebörd och utesluta ovidkommande tolkningar som får den att säga sådant som den inte avsett att säga. För att tydligt markera sitt eget kompetensområde skall exegeten och teologen hålla sig underrättad om naturvetenskapens forskningsresultat.4

En sannolik teori

Med hänsyn till forskningens ståndpunkt och till teologins speciella krav vid denna tidpunkt betraktade encyklikan Humani generis den ”evolutionistiska” doktrinen som en seriös hypotes, väl värd att undersökas och fördjupas på samma villkor som den motsatta hypotesen. Pius XII ställde dessutom två metodkrav: man fick inte anamma denna åsikt som om det vore frågan om en bevisad lära eller som om man helt kunde bortse från uppenbarelsen i samband med dessa frågor. Han angav också villkoret för att denna lära skulle anses förenlig med den kristna tron, en punkt till vilken jag återkommer.

Idag, nästan ett halvsekel efter publikationen av encyklikan, har nya forskningsrön lett till insikten att teorin om evolutionen är mer än en hypotes. Det är värt att lägga märke till att denna teori steg för steg har framstått som plausibel för forskarna till följd av en serie upptäckter inom olika forskningsdiscipliner. Denna konvergens, som ingalunda eftersträvats eller framkallats medvetet utan uppnåtts genom undersökningar som gjorts oberoende av varandra, är i sig ett signifikativt argument till förmån för denna hypotes.

Vad är då innebörden i en sådan sannolik teori? Att söka svar på den frågan är att ge sig in på ämnet epistemologi. En teori är en metavetenskaplig byggnadsställning, fristående från föremålet för undersökningen men homogen med detta. Med dess hjälp kan de samlade resultaten och de av varandra oberoende fakta bindas samman och tolkas inom en enhetlig förklaringsmodell. Teorin bevisar sin riktighet i den mån som den kan verifieras; den kontrollmäts konstant mot fakta; i den mån den inte kan besvara deras frågor visar den sina brister och sin otillräcklighet. Den måste då modifieras eller ersättas.

Vid utarbetandet av en teori som den om evolutionen måste man dessutom, förutom att iaktta regeln om homogenitet med observationsrönen, låna vissa begrepp från naturfilosofin.

Dessutom borde man tala om teorier om evolutionen snarare än om en enda teori. Denna mångfald beror å ena sidan på att flera olika förklaringar kan framföras om evolutionsmekanismen och å andra sidan på de olika filosofier på vilka teorierna grundas. Det existerar materialistiska, reduktionistiska och spiritualistiska läsningar av samma fakta. Avgörandet dem emellan hör till filosofins och till teologins område.

Guds avbild i evolutionen

Kyrkans läroämbete är direkt intresserad av frågan om evolutionen, eftersom denna direkt har att göra med människans uppkomst. Uppenbarelsen lär att människan har skapats till Guds avbild och likhet.5 Konciliekonstitutionen Gaudium et spes har på ett magnifikt sätt utlagt denna lära, som är en av grundvalarna för den kristna tanken. Den påminner om att människan är ”den enda varelse på jorden som Gud har skapat för dess egen skull” (n. 24). Med andra ord kan den mänskliga individen inte underordnas vare sig arten eller samhället som ett rent medel eller verktyg, utan den har sitt egenvärde. Den är en person. Genom sin intelligens och sin vilja har den förmågan att träda i förbindelse inom en gemenskap med sina likar, i solidaritet och självutgivelse. Thomas av Aquino gör iakttagelsen att människans gudslikhet främst är lokaliserad till hennes spekulativa intelligens, ty människans förhållande till objektet för sin kunskap liknar den relation som Gud har inlett med sin skapelse.6 Än mer: människan är kallad att träda i förbindelse i kunskap och kärlek med Gud själv, en relation som kommer att finna sin fullbordan bortom tiden, i evigheten. I Kristi, den Uppståndnes, mysterium har för oss uppenbarats hela djupet och hela storheten i denna kallelse.7 Det är i kraft av sin andliga själ som hela personen, inklusive kroppen, äger en sådan värdighet. Pius XII hade understrukit en väsentlig punkt: om det är så att människokroppen leder sitt ursprung ur levande materia som redan existerade, så är däremot den andliga själen skapad omedelbart av Gud.8

Följaktligen är evolutionsteorier som enligt sina bakomliggande filosofier hävdar att anden uppkommit ur den levande materiens krafter som rent epifenomen till denna materia oförenliga med sanningen om människan. De är dessutom helt oförmögna att bilda grund för personens värdighet.

Olika metoder för att uppnå kunskap

Med människan befinner vi oss inför en skillnad av ontologisk art, inför ett ontologiskt språng skulle man kunna säga. Men att postulera en sådan ontologisk diskontinuitet, är det inte liktydigt med att gå emot den fysiska kontinuitet som tycks vara den röda tråden i forskningarna om evolutionen, och detta på fysikens och kemins nivå? En blick på den metod som tillämpas inom respektive kunskapsordning tillåter oss att harmoniera två synpunkter som i förstone verkar oförenliga. De empiriska vetenskaperna iakttar, beskriver och mäter med allt större precision livets många uppenbarelseformer och skriver in dem längs tidsaxeln. Det ögonblick då det andliga uppenbarar sig är inte föremål för en observation av denna typ men kan inte desto mindre upptäckas på den experimentella nivån genom en serie omisskännliga tecken på det specifikt mänskliga. Men erfarenheten av metafysisk kunskap, av medvetande och själviakttagelse, av moraliskt medvetande, av frihet och inte minst den estetiska och religiösa erfarenheten, allt detta hör hemma på den filosofiska reflexionens område, medan teologin urskiljer den yttersta innebörden enligt Skaparens planer.

Avslutningsvis skulle jag vilja påminna om en evangelisk sanning som kan kasta ett högre ljus över den horisont inom vilken era forskningar om uppkomsten och utvecklingen av levande materia bedrivs. Bibeln är bärare av ett enastående budskap om liv. Den ger oss en vision av vishet angående den form av liv som karakteriserar existensens högsta utvecklingsstadier. Denna vision har varit vägledande för mig i den encyklika som jag ägnat åt respekten för det mänskliga livet och som därför bär just titeln Evangelium vitæ.

Det är signifikativt att livet enligt Johannesevangeliet betecknar det gudomliga ljuset som Kristus förmedlar till oss. Vi är kallade att ingå i det eviga livet, det vill säga i den gudomliga salighetens evighet.

För att skydda oss mot de allvarliga frestelser som omger oss, citerar vår Frälsare de mäktiga orden ur Femte Mosebok: ”Människan lever inte endast av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun” (8:3; jfr Matt 4:4).

Än mer, livet är ett av de vackraste namnen som Bibeln ger åt Gud själv. Han är den levande Guden.

Av hela mitt hjärta nedkallar jag över er och över era nära och kära Guds välsignelse i rikaste mått.

Övers. AP

Rubrikerna är redaktionella och hör inte till den ursprungliga texten.

Noter

1. Tal inför Vetenskapsakademien, 28 oktober 1986, n.1.

2. Jfr Leo XIII, encyklikan Providentissimus Deus.

3. Jfr AAS 42 [1950], sid. 575 f.

4. Jfr AAS 85 [1993], sid 764–772; tal till den påvliga bibelkommissionen 23 april 1993 vid offentliggörandet av dokumentet ”Bibeltolkningen i kyrkan”, [Katolsk dokumentation 22, Uppsala 1995, sid. 99–111; ö.a.]

5. Jfr 1 Mos 1:28–29.

6. Summa theologiae, I–II, q. 3, a. 5 ad 1.

7. Jfr Gaudium et spes, n. 22.

8. Animas enim a Deo immediate creari catholica fides nos retinere iubet; encyklikan Humani generis, AAS 42 [1950], sid. 575.