Kulturmöten i Farfa

Det medeltida benediktinklostret i Farfa var ett av de historiskt viktigaste benediktinklostren under den tid då benediktinmunkarna spelade en nyckelroll i skapandet av den tidiga europeiska kulturen. Idag är klostret i Farfa en kulturell sevärdhet men också ett kyrkligt centrum med stark nordisk anknytning. Flera aktuella frågor för dagens Europa och dess kristna fokuseras i Farfa, där birgittasystrarna driver ett ekumeniskt centrum i en del av ett tidigmedeltida benediktinkloster. Det rör sig om en nordisk mötespunkt i Italien vars uppkomst hänger ihop med Europas enande. Centrets ekumeniska syfte avspeglar dagens kristnas strävan efter enhet.

Farfa under 1900-talet

Birgittasystrarna kom till Farfa 1987 i den heliga Birgittas spår. Här grundade systrarna ett gästhem med vidare ambitioner än vanliga birgittinska gästhem. Huset skulle vara en bro mellan syd och nord i Europa och särskilt gynna ekumeniken. Inför 600-årsminnet av Birgittas kanonisering 1991 påbörjades det ”Internationella birgittinska centret”, som idag bärs upp av en stiftelse med samma namn. En akademisk kommitté med ekumeniskt inriktade teologer och kyrkoledare från Nord- och Sydeuropa har till uppgift att arrangera ekumeniska konferenser i Farfa. Gästhemmet har inrättats i en klosterflygel från renässansen, och de många cellerna renoverats till moderna hotellrum. Själva huset har förutom ett stort antal rum också konferenslokaler och ett handbibliotek för forskning och studier. I mars 1995 ägde den första ekumeniska konferensen rum på temat ”Katoliker och lutheraner 30 år efter det andra vatikankonciliet”. Nästa konferens hålls i mars 1997 på temat ”Ecklesiologi och etik”.

Farfa som kloster är idag naturligtvis långt ifrån vad det var under medeltiden. Det är närmast av historiska skäl som munkarna återvänt som ett slags symbolisk kommunitet. Kommuniteten hör till Cassino-kongregationen och leds från det stora klostret vid San Paolo fuori le mura vid aposteln Paulus grav i Roms södra utkanter.

Benediktinernas återkomst

Benediktinmunkar fanns det visserligen hundratals av under medeltiden, men i själva verket har de återvänt till klostret på 1900-talet. Efter en lång förfallsperiod, då klostret var reducerat till ett kommend för adelsmän som bar en rent formell abbotstitel (kommendärabbotar), tillfogades klostrets dödsstöten av konfiskeringen av kyrkliga egendomar efter franska revolutionen. 1861 konfiskerades åter all kyrklig egendom i trakten i samband med att påvestaten upphörde och Italien enades. Kyrkan och en del av klostret blev statlig egendom medan resten såldes på auktion till enskilda. Några få munkar fick bo kvar i en del av klostret som ett slags vaktmästare för kyrkan. 1894 till 1914 bodde här Placido Riccardi, som dog i San Paolo 1915. Han saligförklarades av Pius XII år 1954.

Hans andlige son, Ildefonso Schuster, kom tidigt att intressera sig för Farfa. Han skrev ett ännu oöverträffat standardverk om Farfas medeltida historia, L’imperiale abbazia di Farfa, Roma 1921, och som abbot i San Paolo var det han som sände en ny grupp munkar till Farfa år 1921. Under hans tid fick munkarna också tillbaka egendomen av klostret.

Schuster blev sedan ärkebiskop av Milano och saligförklarades 12 maj 1996 av påven Johannes Paulus II. Den öppna platsen framför ingången till birgittasystrarnas gästhem uppkallades 1996 efter Schuster.

Munkarnas återkomst blev upptakten till en ny blomstring för Farfa. Konstvetare och arkeologer började studera klostret och dess historia. Man upptäckte medeltida fresker, som varit överkalkade, och man upptäckte rentav rester av den karolingiska kyrkan från 800-talet under den nuvarande renässanskyrkan. Den stora allmänheten började intressera sig för Farfa, och 1928 blev klostret förklarat nationalmonument. Sedan dess har forskning och renovering gått hand i hand. De senaste utgrävningarna har gjorts av British school under ledning av Charles McLendon på 1970- och 1980-talen. I boken The Imperial Abbey of Farfa (London & New Haven 1987) rekonstruerar McLendon det karolingiska klostret.

Andligt och världsligt under tidig medeltid

Under medeltiden var klostret i Farfa en andlig men också världslig maktfaktor i Italien, knutet till de tysk-romerska kejsarna och ofta i motsatsställning till påvens kyrkostat.

Klosterlivet i Farfa började troligen med att några eremiter drog sig tillbaka dit omkring år 500. Som så ofta under orostiderna under senantiken och den tidiga medeltiden övergav man de oskyddade bosättningarna i dalarna vid kusten och vägarna och drog sig upp bland kullar och berg som var lättare att försvara. Libellus constructions farfensis berättade att kommuniteten grundades på berget Monte Acuziano invid Farfa av Laurentius från Syrien, som flytt hit med en grupp följeslagare under den monofysitiske kejsaren Anastasios förföljelse (491–518), vilket inte nämns av samtida källor men stämmer väl med att klosterväsendet spreds till Italien från östra medelhavsområdet. Laurentius skulle varit först biskop i Sabina (eller Vescovio, enligt vissa moderna forskare) och sedan blivit eremit. Förutom senare eremitbostäder uppe på berget har man funnit spår av en bosättning från 500-talet. En tallrik från 500-talet dekorerad med ett kors, idag i det tyvärr stängda klostermuséet, tyder på ett kyrkligt sammanhang, vilket alltså stämmer förvånansvärt väl med legenderna.

Longobarder eller goter förstörde det äldsta klostret på 500-talet. Det är först från slutet av 600-talet som man har tydliga spår av benediktklostret, som då nygrundas eller kanske grundas i Farfa nedanför berget av Tomas från Maurienne (en dal i Savoyen, som då hörde till det frankiska riket) med en grupp franska munkar. Legenden om hur jungfru Maria i en vision uppmanade Tomas från Maurienne att bege sig till Farfa från det Heliga Landet berättas på ett förtjusande sätt av Johannes Jörgensen i hans birgittabiografi (Johannes Jörgensen, Den hellige Birgitta af Vadstena, Köpenhamn 1943, Fjerde bog, XII).

Klostret kom tidigt att behöva politiskt beskydd. Dess växande markegendomar blev snart större än ett normalt stift. I början av 700-talet togs det under beskydd av den longobardiske hertigen av Spoleto, Faroaldo II. Farfa kom fram till 781 att utgöra gräns mellan longobarderna, vars hertigdömen dominerade Norditalien, och kyrkostaten. I konflikten mellan longobarder och franker gick Farfa över till den frankiska sidan. Snart ledde det till att klostret kom under själve kejsarens beskydd. Enligt ett kejserligt privilegium berörs Farfa inte av den politiska makten och inte heller av den lokale biskopen. I november 800 besökte Karl den store själv Farfa. Under medeltidens strider mellan påve och kejsare var alltså Farfa knutet till kejsarmakten. Detta blev Farfas styrka men också dess öde.

Farfas största blomstring ägde rum just under och strax efter den karolingiska tiden, alltså från slutet av 700-talet till omkring 1000. I nedgångsperioden efter arabernas härjningar förde abboten Hugo (997–1038) hit Cluny-reformen. Vid denna tid blomstrade det viktiga skriptoriet, bokfabriken, som utvecklade egen skrivstil, den farfensiska minuskeln. Under några århundraden fram till 1000-talet var Farfa starkt. Klostret hade 400 munkar, en liten här, ett eget handelsfartyg på 800-talet som inte behövde betala tull i tyskromerska hamnar och egendomar i hela Mellanitalien. På 1000-talet nådde klostrets egendomar till de italienska landskapen Abruzzi, Marche och Umbria. Farfa fungerade som ett slags ministat. På 1000-talet ägde Farfa en stor del av kvarteren kring Piazza Navona i Rom.

Det som här just tecknats kan sägas vara Farfas yttre och politiska historia. Men man får inte glömma att drivkraften i denna växande institution var ett religiöst och kulturellt centrum. Den franske abboten Alanus skapade en samling homilier som användes flitigt under medeltiden. Gregorius från Catino (död 1133) skrev klostrets historia i verken Regestum Farfense och Chronicon Farfense.

Förfall under senmedeltid och nyare tid

Farfa stod alltså i kejserligt beskydd, och påven i Rom strävade vid olika tidpunkter efter att få makt över det genom generöst stöd och diverse gåvor. Spänningen mellan påve och kejsare under investiturstriden ledde till politisk oro för Farfa. 1097 försökte därför abboten Berardus II bygga ett nytt kloster uppe på Monte Acuziano, som var lättare att försvara. Bygget avslutades aldrig och än idag ser man ruinerna högst upp på kullen när man åker upp till Farfa från Via Salaria.

Slutet på investiturstriden genom konkordatet i Worms 1122 innebar att Farfa överlämnades till påven. Samtidigt hade klostret på sätt och vis förvandlats till en enorm bondgård och dess abbot hade föga kontakter med munkarna i klostret, som leddes av två priorer. Inga reformförsök förmådde rycka upp klostret ur detta förfall. Det är därför inte förvånande att den heliga Birgitta inte var nöjd med vad hon fann vid sitt besök vid mitten av 1300-talet. Hon gick hårt fram mot dess förvärldsligade abbot Arnoldo och skrev:

”Han är straffvärd för det första för att hans hjärta, vari Gud skulle vila, är i skökors bröst. För det andra för att han lämnat det lilla, som han ägde, och eftertrår det myckna, som andra äga; lovat att försaka sig själv och dock helt följer sin egen vilja. För det tredje för att Gud skapade hans själ skön som en ängel och han därför borde föra ett änglalikt liv men hans själ nu är lik den ängel, som genom sitt övermod avföll från Gud. Han är stor bland människorna, men hurudan han är inför Gud, det vet Gud. […] Denne var en mycket världslig abbot, som icke bekymrade sig om själarna och som dog hastigt och utan sakrament. Om honom säger den Helige Ande: O själ, du älskade jorden, och nu tager jorden dig tillbaka. Du är död i ditt liv, och nu skall du icke få mitt liv och icke taga del med mig, ty du älskade dens sällskap, som genom högmod avföll från mig och som föraktade den sanna ödmjukheten.” (Rev IV, 22, Tryggve Lundéns övers.)

Man kan undra om hårdheten i omdömet om abboten till en del kan bero på att han hänvisade adelsdamen Birgitta till att sova i ett stall, trots att Kristus i en uppenbarelse sagt att ”ett rum väntade på henne i Farfa”. Det berodde dock inte på bristande gästfrihet utan på att hela Farfaklostret och omgivande gator var förbjudna för kvinnor sedan flera århundraden tillbaka, troligen inte på grund av kvinnoförakt utan snarare, som det heter, på förekommen anledning.

Förfallet ledde till att Bonifacius IX (1389–1404) tog makten över klostret från munkarna och gav det till en utomstående s k kommendärabbot. Den förste var påvens brorson kardinal Tomacelli, från 1420 och under resten av 1400-talet familjen Orsini, och senare andra adelsfamiljer från Rom. Det bara bekräftade klostrets roll som storföretag. En kardinal Orsini byggde den nya kyrkan 1494.

Kommendärabbotarnas tid i Farfa medförde att klostret förvandlades från en medeltida klosterbefästning till en modern ekonomisk enhet. Det är typiskt att lokalen där idag det stora biblioteket befinner sig var en plats där man betalade vägtull. Butikerna hänger ihop med den traditionella Farfamarknaden som firats från 800-talet och från renässansen dagligen. Marknaden fungerade som handelscentrum för hela Mellanitalien. Denna ekonomiska omorganisation och blomstring varade fram till 1600-talet.

På 1700-talet kom dock kommendärabboten och munkarna att leva separata liv och klostret förlorade sin funktion. Lantegendomarna splittrades. Efter franska revolutionen upplöstes klostret 1798 och marknaden avskaffades. Bägge återupprättades men fick dödsstöten av Italiens enande, under vilket klostren återigen upplöstes 1861. Klostrets egendomar och byggnader tillföll staten, som sålde dem till privatpersoner. Några få munkar fick bo kvar i en liten del av byggnaderna. Det var utgångspunkten för Farfas nya blomstring under 1900-talet som beskrivits ovan.

Kyrka och kulturarv idag

Det stora biblioteket är inte det ursprungliga klosterbiblioteket utan har nyskapats i modern tid. Det gamla biblioteket hade upplösts genom konfiskering under Italiens enande 1860. Katalogen från 1894 räknar upp de blott 3 000 volymer som fanns kvar i klostret. 1934 togs första steget mot att återupprättta biblioteket: då inrättades det som statligt bibliotek. Dit fördes handskrifter och inkunabler också från tre franciskankloster i Farfa Sabina, Civita Castellana och Nazzano Romano. Idag finns där också modern teologisk och kyrkohistorisk litteratur, övervägande på italienska, och fullständiga samlingar av kyrkofäderna (Mignes Patrologier, Corpus Christianorum etc). Totalt finns där idag omkring 40 000 volymer.

Idag omges klostret och systrarnas gästhem av en rad små butiker som hänger ihop med marknaden, som blomstrade på 1500- och 1600-talen. Farfas storhetstid inföll under karolingisk tid, men de byggnader man ser idag härstammar i allmänhet från senare epoker. Synliga rester av det karolingiska klostret är idag dels en del av golvet i den moderna kyrkans tvärskepp och en stump av långväggens mur med fresker från 800-talet under det moderna altaret, och dels den karolingiska kyrkans ännu bevarade östra fyrkantiga absid, där dagens ingång till klostret ligger.

Idag finns det fyra munkar i klostret. De leds av en prior och hör till Cassinokongregationen, som i sin tur leds från klostret San Paolo fuori le mura i Rom. Munkarna i Farfa ägnar sig åt olika arbetsuppgifter. Priorn är chefredaktör för den kyrkohistoriska tidskriften Benedictina. En av de andra munkarna är kyrkoherde för Farfa, som idag, ironiskt nog är en församling, efter att under många århundraden varit mer än ett stift. Han är samtidigt ansvarig för biblioteket. En tredje munk är långt över de åttio och ses ibland vandra kring citronträden medan den yngste kommer från Elfenbenskusten och ännu studerar.

Munkarna äger större delen av klostret förutom biblioteket, klosterkyrkan och det största tornet, där Karl den store själv lär ha övernattat, som ägs av staten. En del av de av munkarna ägda lokalerna förvaltas av Birgittasystrarna. Farfaklostret blir så ett exempel på hur dagens kristna kyrka tillsammans med myndigheterna kan förvalta det kristna kulturarvet. Här ser man en avvägning mellan staten, vars ingripande är väl kringskrivet, och två kyrkliga institutioner som på egen hand driver resten för allmänhetens bästa men med tydlig kyrklig inriktning. På så sätt undgår klostret att förvandlas till ett museum och kan tvärtom fortsätta att vara en levande och inspirerande miljö i enlighet med dess grundares avsikter. En miljö som lockar nordbor, både enskilda och grupper, till såväl ekumeniska konferenser som sammankomster för arbetsgrupper från nordiska universitet och kyrkor. Allt i en miljö som mycket konkret påminner om det benediktinska klosterväsendets betydelse för den europeiska kulturens uppkomst.