Jonas Palm till minne

Jonas Palm föddes den 29 juni 1925. Hans far, som var välutbildad jurist efter studier i Lund, innehade under större delen av sin aktiva tid en befattning vid länsstyrelsen i Hallands län. På fädernet sträckte sig familjens rötter i den skånska kulturens präst- och ämbetsmannasläkter. Biskop Wilhelm Faxe var en av förfäderna, och från Tegnérs tid fanns såväl arvegods som muntliga traditioner i behåll. Modern kom från en välsituerad köpmannafamilj i Göteborg, med bakgrund i England.

Sonen Jonas växte upp i Halmstad och avlade studentexamen vid läroverket där. Hösten samma år, 1944, skrevs han in vid universitetet i Lund, där tidigare generationer av hans släkt hade läst. Det var andra världskrigets sista år, med Danmark bortom havet ännu ockuperat. Den nyblivne studenten inriktade sig från början på de klassiska språken, där studierna ledde till högsta betyg i de tre ämnena i magisterexamen.

Eftersom Albert Wifstrand, med sitt anseende inom landet och internationellt, var den framträdande gestalten i dessa discipliner, är det förståeligt att Jonas Palm valde grekiskan som ämne för sina fortsatta studier och för sitt doktorandarbete. I slutet av år 1955 kunde han för disputation lägga fram sin avhandling om språk och stil i den grekiske historieskrivaren Diodoros verk. (Über Sprache und Stil des Diodoros von Sizilien, Lund 1955). I arbetets inledning tackar han sin lärare för inspirerande undervisning, djup förståelse och varmt personligt intresse. Formuleringen visar att doktoranden – som det ännu kunde vara på den tiden – hade fått förtroendet att arbeta självständigt, alltså utan den handledning som nu har blivit det vanliga. Erkännandet kom, när Wifstrand efter denna disputation tog tjänstledigt en termin och lät den nyförordnade docenten sköta professuren.

I Lund stannade Jonas Palm som docent i drygt sex år. Under sin studietid hade han träffat juristen Maj-Britt Hansson från Strömstad, som skulle bli hans omtänksamma livsledsagare; de gifte sig våren 1952 och fick med tiden en son och en dotter. Docentåren resulterade i ett flertal publicerade arbeten. Bland dessa förtjänar att här nämnas boken Rom, Römertum und Imperium in der griechischen Literatur der Kaiserzeit (Lund 1959).

Det kan vara på sin plats att säga något litet om de två här nämnda arbetena. Båda är, inom sina områden, av grundläggande betydelse. I undersökningen av språk och stil hos Diodoros från Sicilien, en skribent från århundradet före vår tideräknings början, leder den minutiösa analysen fram till slutsatsen att Diodoros inte mekaniskt och ordagrant excerperade de källskrifter och förlagor han byggde sina historieböcker på, utan att han – dock inte genomgående – visar egen stilistisk ambition. Därjämte leder undersökningen, och det är betydelsefullt, fram till slutsatsen att det sedan det tredje förkristna århundradet har förelegat ett hellenistiskt litteraturspråk, som skiljer sig från vad som vanligen kallas koinespråket, liksom från det senare klassicistiska – för att inte tala om det atticistiska – litteraturspråket. Andra Mackabeerboken, numera nyöversatt till svenska, visas jämte det likaledes judiska Aristeasbrevet också vara representanter för just en hellenistisk litterär prosa. Låt mig bara säga att den som själv en gång fostrats i arbetet med grekisk grammatik och stilistik, njuter vid anblicken av förteckningen över grekisk språkvetenskaplig litteratur liksom av användningen av dessa redskap vid konkreta analyser.

Boken om den bedömning som i kejsartidens grekiska litteratur görs av Rom och det romerska riket är en idéhistorisk undersökning som kommer fram till delvis nya synteser. Själva kejsardömet och den sedan Augustus rådande freden inom imperiet skapade förutsättningar för den grekiska kulturens representanter att bli medvetna om den plats de nu rättmätigt intog i ett större sammanhang. Stoltheten över det grekiska kulturarvet fick sin plats inom ramen för kejsardömets ideologi. Den slutliga assimilationen kom genom att kristendomen upphöjdes till statsreligion och Konstantinopel blev huvudstad. Detta nya Rom förmådde nu symbolisera ett kristet imperium. Jonas Palms bok torde med fördel kunna användas som bredvidläsning till behandlingen av de fornkyrkliga motiven i Thure Stenströms nyutkomna monografi över Lars Gyllenstens författarskap, Gyllensten i hjärtats öken.

Under våren 1962 utnämndes Jonas Palm till innehavare av lärostolen i grekiska, en av de äldsta vid Uppsala universitet. I den forskning och den undervisning som nu följde lät han, i likhet med namnkunniga företrädare, ämnesområdets två komponenter komma till sin rätt: språket och litteraturen. Hans behärskning av båda dessa delar liksom hans europeiska allmänbildning och kulturella utblickar ingav respekt och måste ha varit inspirerande för studenter och doktorander.

Två böcker från professorsåren må i korthet nämnas, båda nyskapande och originella, var i sitt slag. Jonas Palm började vid mogna år ägna sig åt ridning som fritidsnöje och höll sig med egen häst. Detta förde med sig att han utsågs till ridinspektor och chef för universitetets ridinstitution, där han gjorde en mångårig insats. Erfarenheterna från denna aktivitet skänkte inspirationen till och garanterade sakkunskapen vid översättandet av den athenske militären och skriftställaren Xenofons verk om hästar och ridkonst (Xenofon – Om hästar och ridning, Carmina, Uppsala 1980). Det var den första fullständiga och språkligt förfarna översättningen av denna skrift till vårt språk. I en inledning behandlas det översatta verket och dess författare. I anslutning därtill ges en översikt över ridningen både under antiken och i senare tid. Rikedomen av kommenterande noter gör klart vad den antike författarens text säger om hästens byggnad, utrustning, vård och behandling samt om själva ridningens olika moment. Utblickar mot kommentatorns egna erfarenheter och lärda lektyr bidrar till substansen; en mängd illustrationer, flertalet av dessa med antika motiv, ger åskådlighet åt lektyren.

Ett till omfånget mindre arbete behandlar en av den grekiska litteraturens mera gåtfulla skrifter, litteratören Filostratos skildring av den nypythagoreiske filosofen, predikanten och påstådda undergöraren Apollonios från Tyanas liv och verksamhet. (Om Filostratos och hans Apollonius-biografi, Uppsala 1976). Man har i nyare tid frågat sig, om bilden av Apollonios är en karikatyr av evangeliernas Jesus. Jonas Palm visar på att så inte är fallet. Däremot har den vise framställts på ett sätt som tydliggör att det i medelhavsvärlden under senantiken rådde en grundläggande otillfredställdhet med traditionella religionsformer och filosofier.

Det var självklart att Jonas Palm skulle av Alva Myrdal utses, i första omgången från 1971 som sakkunnig vid utarbetandet av en nyöversättning av Nya testamentet, därefter från 1972 som ledamot av den bibelkommission vars arbete kom att resultera i Nya testamentet 1981. Han och jag upptäckte snart efter det att vi hade satt igång översättandet av den grekiska grundtexten, att det var mest rationellt att inte först göra ett utkast var för sig och sedan arbeta ihop dessa, utan att istället översätta gemensamt från första början och att då tillsammans kunna gripa tag i de många och olikartade frågor som hela tiden dök upp. Så kom vi att i sju år dagligen sitta mitt emot varandra vid samma stora bord, med böcker mellan oss och runt väggarna. Under dessa spännande år fick jag ständigt nya bevis på vännen Jonas behärskning av språk och stil inte bara när det gällde den nytestamentliga texten mot bakgrunden av hela den grekiska litteraturen, utan också när det var fråga om att överföra grekisk text till adekvat svenska. Ibland kunde han säga: ”Här skiljs mellan grekexperter och svenskexperter i bibelkommissionen. Karl Vennberg kan grekiska; vi kan väl också svenska.”

Då och då kunde samspråket oss emellan för kort stund lämna den förelagda uppgiften och glida över till andra ämnen; någon liten rast kunde väl läggas in. Vid sådana tillfällen gavs inblickar i Jonas Palms beläsenhet, inte bara i vad som rörde antiken utan också i den nyare tidens litteratur och historia. Jag började förstå hur mycket av sin fritid och inte minst av somrarna i Tylösand han ägnade åt läsning av skönlitteratur, till en början väl mest den tyska, sedan den engelska och slutligen också den franska, liksom inom dessa språk inte bara klassiker utan jämväl nyare verk. Denna bild kompletteras av att han var brevskrivare på en nivå som nu knappast förekommer längre. Berättelser från somrarnas resor sparar jag som minor classics.

Som nytestamentlig exeget kunde jag inte undgå att lägga märke till Jonas Palms förståelse av och lojalitet mot de olika nytestamentliga skrifternas innehåll liksom för sammanhanget dem emellan. När vi redan i början höll på med pastoralbreven, kunde han säga: ”Denna mening måste Paulus ha skrivit eller dikterat.” Liknande observationer gjordes till fångenskapsbreven. Jag visste att han i Lund hade konverterat till den katolska kyrkan men att han före sin överflyttning till Uppsala hade dragit sig tillbaka från detta engagemang. Vi dryftade inte trosfrågor under vårt samarbete i bibelkommissionen. Men det är ju så, när det gäller Nya testamentet, att tolknings- och översättningsfrågor på vissa ställen och i vissa sammanhang ofrånkomligt kräver grundläggande ställningstaganden. I sådana fall hade jag den tydliga känslan, att det hos min arbetskamrat och vän i botten fanns en kristen övertygelse, en djup lojalitet mot textens innebörd. Det gjorde arbetet lättare och meningsfyllt, åtminstone för mig.

Glad blev jag, men ingalunda förvånad, när jag efter tio års tid fick höra att Jonas under sommarens bilfärd, med sin Maj-Britt till sydeuropeiska länder, till deras helgedomar och vallfartsorter, hade återfunnit eller återfått sin katolska tro. Nu efteråt kan jag från samarbetets år vittna om att det under ytan förmärktes en medvetenhet om trons väsen, ett oavlåtligt tankearbete och därmed en obruten kontinuitet från lundaårens övertygelse till de sex sista uppsalaårens frimodigt bekända katolska tro. Också i det avseendet var han i grunden trofast.

Med alla de gåvor som hade skänkts Jonas Palm i fråga om miljö, kultur, intressen, familj, vänner – han lät oss förvisso känna vad vänskap är – förskonades han inte från prövningar som lades på honom med periodvis sviktande hälsa. Det blev för honom en påminnelse om innehållet i en av de formuleringar i Nya testamentet som jag minns hur vi tillsammans arbetade med, Hebréerbrevets ”Här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma” (13:14). Så kan vi, efter återblicken över vad som förunnats Jonas Palm att skapa med sin person och sitt verk, som en slutvinjett sätta ett ord av den helige Augustinus: ”Mitt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.”

S:t Lars kyrka i Uppsala, på den helige Albertus Magnus dag

HARALD RIESENFELD